6.2 Lärandeobjekt i undervisning och intervjuer
6.2.4 Det anpassningsbara lärandeobjektet
I den observerade ensembleundervisningen finns det flera exempel på hur undervisningen är anpassningsbar och flexibel. Vid flera tillfällen förändras ett ursprungligt lärandeobjekt till ett annat som när Claes ursprungliga intentioner att undervisa temaområdet jazz förändras i riktning mot att eleverna får spela musik ur en mer populärmusikalisk repertoar. Efter att eleverna har spelat I Got Rhythm får de spela Isn’t She Lovely och därefter också Himlen Runt Hörnet som är resultatet av att en elev önskat framföra den. Claes säger så här om skiftet av repertoar:
Claes: Ja, just i den här ensemblen så måste man anpassa [undervisningen] till [elevernas] nivå [och] när inte basics [grundläggande kunskaper] sitter – som att de lätt hittar alla såna här grundläggande färgningar som mollsju, mollsju minus fem, kanske sus[ackord] och maj – liksom hittar de inte de på en gång [ackorden] på gitarr, då finns det en tröghet som man måste jobba sig in i på något sätt. Och därför tänkte jag: har man en sån här låt som bygger på rundgång då fick de ju jobba med det och de visade ju [att] det kan de ju nu litegrand så här i den här ”I Got Rhythm”. Jag tänkte ta upp en annan låt som bygger på den grunden men jag upptäckte ju att det är
ju så mycket annat som inte funkar liksom: triolkänslan och då måste jag liksom se hur ska jag jobba med den då och då valde jag att börja jobba med ”Isn’t She Lovely” som bygger på triolspel helt och hållet. Bara för att de ska få den uppfattningen och det handlar inte om [något annat än triolfeeling]. Två av eleverna, de fattar det där, men resten av gruppen har inte helt koll på sånt.
Karl: Tänker du på trioluppfattning eller?
Claes: Ja [gör ljudhärmande: tchi-ki-ti..tchi-ki-ti...] ja alltså den den typen tolv åttondelar så den låten kan fungera som en katalysator.
Det som ska läras anpassas således efter elevernas förkunskaper, vilket i Claes fall innebär att repertoaren byts ut. Undervisningen kommer senare även att beröra mer samtida? repertoar genom låten Himlen Runt Hörnet. Det motiveras delvis med att låten ändå innehåller vissa beröringspunkter med temaområdet jazz, även om Claes inte redogör i detalj för på vilket sätt. Intentionen som uttrycks i utsagan ovan om att återkomma till jazz när eleverna väl lärt sig fundamentala aspekter infrias inte, utan undervisningen kommer fortsättningsvis att bli mer och mer inriktat på att förfina det konstnärliga resultatet i den repertoar som till slut väljs ut.
Alexanders undervisning domineras av att eleverna ska lära sig en låt de själva har valt: Catch Me If You Can. Anledningen till detta är dels för att eleverna ska få inflytande över repertoarval såväl som att få träna sitt ansvarstagande och pröva rollen som ledare för ensemblen. Alexander pekar också i följande utsaga på att repertoarvalet i sig spelar en mindre roll eftersom all musik innebär pedagogiska problem som eleverna är betjänta av att behöva lösa:
Alexander: För mig bygger det på, nummer ett [är] glädjen och lusten till musik och sedan utgå från de här eleverna som jag har här – vad är deras glädje och lust? Jo de snackar om de här banden och de här grejerna. Bra, då tar vi en sådan låt och så lirar vi. Vi kommer med hundra procents sannolikhet stöta på massa problem som de behöver lösa i just den här musiken och då tar vi [hand om det]. Istället för att börja med att det finns en regelbok att nu börjar vi med sextondelar...
Lärandeobjektet innebär då att instudera musik rent allmänt, utan att det behöver preciseras närmare vilken typ av repertoar detta skulle innebära. En viss ambivalens präglar följande utsaga, möjligen som en följd av att observationsperioden delvis innehåller en förutbestämd repertoar som en följd av samarbetet mellan Alexander och Morgan. Även om elevernas lust, nyfikenhet och kreativitet är viktig är det inte utvecklandet av sådana förmågor som Alexanders undervisning syftar till:
Karl: Nu får du säga ifrån ifall du tycker att jag har fel men då är det liksom spelglädje, upptäckarglädje, nyfikenhet och kreativitet du vill lära dem, hellre än att ägna sig något specifikt [musikaliskt]?
Alexanders: Nej, nej därför att när vi använder upptäckarglädjen och det du pratade om i deras musik eller i musik som jag har valt, då hamnar vi automatiskt i precis den
typ av teknikaliteter som vi kommer göra om vi övar en viss [låt]. För mig känns det bara lite stelt att jag bestämmer i förväg exakt vad vi ska gå genom. Ibland kan det vara en hjälp och under vissa tider under de här tre åren kan det vara jättesmart, men jag förstår inte de som alltid gör det för det tycker jag är konservativt. Så gjorde man på Musikhögskolan när jag gick där 1986 och det var inte bra.
Även om lust, nyfikenhet och kreativitet intar en viktig roll i utsagan är de inte ett lärandeobjekt i sig, utan snarare allmänt motivationsskapande för lärandeobjektet att musicera. Repertoarval tillmäts inget egenvärde, utan oavsett repertoar så kommer musikundervisningen ändå vara ändamålsenlig genom att all repertoar i någon mening innehåller problem som eleverna måste lösa. Lärandeobjektet ser då ut att övergripande behandla förmågan att framföra musik, utan att det behandlar exempelvis stilistiska frågor eller andra mer specificerade förmågor, och för att lyckas åstadkomma detta är det mer ändamålsenligt att utgå från vad eleverna vill ägna sig åt.
En aspekt av det flexibla lärandeobjektet är att det ofta måste vara av elementär karaktär: genom att inte ställa alltför stora krav på specifika musikaliska detaljer kan lärandeobjektet också bli möjligt att iscensätta i ensembleundervisningen. I alla de tre musiklärarnas undervisning är de iscensatta lärandeobjekten oftast av elementär karaktär och undervisningen utgår i de flesta fall från att eleverna har små eller inga förkunskaper. När Claes elever ska spela I Got Rhythm får gitarreleverna se symboler för hur de ska spela ackorden på gitarr och sångarna behöver höra hur Claes sjunger sångmelodin trots att den finns exemplifierad i noter. Även om de musikaliska förlagorna kan innehålla en mer komplex musikalisk iscensättning blir lärandeobjekten ofta förenklade så att eleverna klarar av att spela musiken. När eleverna i Edvards grupp ska lära sig Hell Raiser får de spela efter ett ”lead sheet” som Edvard har skrivit vilket inte innehåller exakta tonhöjder utan enbart en rytmisk illustration av musiken. Att läsa en notbild förenklas då till att behandla enbart rytmisk notation och grundläggande ackordsymboler. De musikaliska detaljer som bearbetas är också ofta av grundläggande karaktär som att spela rätt ton vid rätt tillfälle och musiklärarnas närvaro och återkoppling är nödvändig för att eleverna ska förstå och kunna spela musiken.
Ett exempel på detta i undervisningen är hur Edvard förebildar utifrån ett elpiano och spelar det som ska spelas av eleverna. Han lägger simultant till kommentarer om dynamik, ackord, rytmik och tempo. Han knackar också en penna mot pianot för att markera pulsen alternativt åttondelar. När elevernas spel är tillfredställande går Edvard vidare. Han prioriterar gitarristen och basistens uppgifter och trummisens spel lämnas okommenterat. Vid ett tillfälle, när en ny musikalisk detalj ska läras av eleverna diskuterar Edvard den notbild (se figur 7) som eleverna ska spela:
Edvard: Kan ni se vad det är för rytm eller är det en krånglig notbild? Elev3: Ja, det är krångligt...
Elev5: Är det den här punkterade?
Edvard: Just det! Den första är punkterad och sedan kommer det en åttondel. Hur låter en punkterad fjärdedel och en åttondel?
Elev5: De är ju en sådan här...[samtidigt spelar trummisen rytmen tyst] Edvard: [till trummisen] Ja, kan inte du spela den?
[trummisen spelar punkterad fjärdedel följt av en åttondel på hi-hat]
Fig. 7: Fras ur ”Hell Raiser”
Frasen repeteras flera gånger efter varandra samtidigt som Edvard spelar frasen på elpiano och knackar pulsen med en penna mot pianot. Han räknar också in till frasen med ord och ljud som ”en!”, ”å!” och kommenterar agogiken med korta kommentarer ”kort, kort lång!”. Vartefter eleverna klarar av att spela frasen höjer Edvard tempot. När eleverna kan spela introduktionen någorlunda, går gruppen vidare med låtens första vers.
En liknande situation utspelar sig i Claes grupp när de ska spela låten I Got Rhythm, där eleven som spelar trummor ska spela ett jazzkomp i swingstil. Efter flera försök ger eleven upp och ber om Claes hjälp:
Elev: Får jag bara fråga har du en bättre idé på trumkomp än [trumläraren] Claes: Jag vet inte ens vad du gör, vi får prova först.
Elev: Det är nåt ”På-tisdag”-komp. Det passar ju inte ens in... Claes: Vad har du gjort, vad har du gjort med riden?
Elev: Menar du [pekar på cymbal]?
Claes: Jamen du, har du inte spelat swingkomp förut? Claes visar swingkomp för trummis, se Figur 8)
Fig. 8: Claes swingkomp på trummor
Elevens kommentar om att ett ”på-tisdag-komp” (där ackompanjemangets rytmik påminner om ordrytmen ”på tisdag-på tisdag…” och är karaktäristisk för jazzgenren) inte passar in i musiken är anmärkningsvärt med tanke på att eleverna ska spela I Got Rhythm i swing-version. Eleven har alltså svårigheter att både färdighetsmässigt förhålla sig till uppgiften att spela trummor såväl som att begreppsligt förstå hur trumspelet ska låta och varför. Claes lär då ut ett förenklat swingkomp som passar in i musiken, vilket tar lång tid för eleven att lära sig och dessutom skapar viss irritation då eleven inte känner sig bekväm med uppgiften. Trumkompet är stilistiskt outvecklat och trummisens uppgift blir att klara av att spela Claes trumkomp i puls med den övriga ensemblen. På det här sättet anpassas undervisningen efter elevernas förkunskaper, vilket ofta inskränker sig till att eleverna får lära sig elementära musikaliska detaljer. Då fokus återkommande hamnar på färdighetsaspekter får det musikteoretiska eller begreppsliga innehållet en mer underordnad roll och den observerade undervisningen utgår sällan från sådana mer teoretiska diskussioner. Istället får färdighetsövningar större utrymme, vilket inte självklart innebär att musiklärarna samtalar med eleverna om färdigheternas relation till mer abstrakt teori, utan (ofta av vad som verkar vara tidsskäl) begränsas till färdighetsträning.