Det genretypiska som lärandeobjekt

De genretypiska ensemblerna syftar i samtalen oftast till att ge eleverna möjligheter att skaffa sig stilistisk genrekunskap. Lärandeobjektet ser då ut att utgöra förmågan att hantera ett genrestilistiskt uttryck. Ensembletypen utmärks av att den är inriktad mot en viss genre som ”jazzensemble” eller ”klassisk ensemble” och genom att eleverna fördjupar sig i en viss genre erhåller de kunskap om det stilistiska i genren. Detta sätt att organisera ensembleundervisningen förekommer på alla fyra skolor, även om själva utformandet av det genretypiska skiljer sig åt i viss grad. Birgittaskolan organiserar exempelvis sin undervisning efter den aktuella genren. I samtalen används ”block” synonymt med ”genre” av gruppen vid Birgittaskolan, även om block i vissa fall kan omfatta flera genrer (”Hitblock”).:

Benjamin: Mm, ja, det blir ungefär åtta till tio olika genrer som man är inriktad på under de här två åren...

...

Bror: Vi jobbar ju blockvis så vilket också är väldigt bra just för att man får en spridning mellan olika musikstilar och olika inriktningar i varje block.

Den här typen av organisering innebär att eleverna ska framföra repertoar ur den aktuella genre varje block förknippas med. Även om genrer framstår som en avgörande instans för att avgränsa ett block eller tema från ett annat så innehåller samtalen på Annaskolan, Birgittaskolan och Disaskolan inga närmare detaljer kring det genrespecifika eller hur det tar sig uttryck i de olika blocken. Förmågan att förstå det genrestilistiska erhålls då genom att instudera repertoar vilken förknippas med den aktuella genren.

På Cesarskolan arbetar däremot musiklärarna med genretypiska ensembler på ett sätt som skiljer sig från de övriga skolorna. Olika genrer förstås då som behållare av olika typer av pedagogiskt innehåll och Cesarskolans organisering av undervisningen skiljer också tydligt mellan de olika genrernas potentiella pedagogiska innehåll. ”Klassisk musik” förknippas till exempel med möjligheten att medvetandegöra eleverna kring vissa musikaliska detaljer än vad som vore möjligt i andra genrer:

Cesar: [...] och sen så börjar hösten i tvåan med klassisk musik och oavsett huvudinstrument så ska man spela klassisk musik. Man [läraren] kan arrangera Fauré eller Bach, med elgitarr blandat med piano och liksom alla möjliga [instrument] bara för att komma åt den musikaliska dynamiken och precisionen som finns i den musiken som är mer styrande på ett annat sätt, på ett positivt sätt, disciplinerat sätt för att uppnå tekniker och precision, uttryck och dynamik. Och så övergår det till blues, ett riktigt lappkast till blues, men det är för att få den här kontrasten med det här finspelet till skiten i musiken, det skitiga i musiken, smutsen ska fram.

Undervisningen på Cesarskolan är således organiserad efter musiklärarnas uppfattningar kring de olika genrernas specifikt pedagogiska potential. En annan utsaga avspeglar uppfattningen hur ensembleundervisning uppdelad efter olika genrer kan hjälpa eleverna med en specifik instrumentalteknisk svårighet:

Claes: Och just det klassiska ger ju väldigt mycket för [att] de blir mycket duktigare, alltså de lär sig tekniskt, de blir bättre tekniskt. I alla fall kan jag uttala mig så om sångeleverna. Det blir så väldigt utsatt när man jobbar med dem i bluesperioden...

Utsagan pekar mot hur genrerna i meningen stilistisk genrekunskap, egentligen inte utgör ett lärandeobjekt i sig, utan istället blir ett sätt att uppmärksamma eleven på olika instrumentaltekniska svårigheter. Det får till följd att även om organiseringen av undervisningen sker efter en tematisering genom det typiskt stilistiska, så avser undervisningen inte i första hand dessa kunskaper. Lärandeobjektet i exempelvis ”klassisk repertoar” innebär då en specifik musikalisk kompetens användbar i flera olika sammanhang (som när eleverna sedan ska sjunga blues), men som i olika hög grad är framträdande i olika genrer. Beroende på vilken musikalisk förmåga som avses uppfattas hur olika genrer har olika hög pedagogisk potential.

Även i Disaskolans fokusgrupp identifierar deltagarna potentiella svårigheter förknippade med olika genrer:

Douglas: Det svåra är ju egentligen, ja, vi har ju flera år börjat i Ensemble A när ettorna är alldeles färska med blues och femtitalsmusik, dels för [att] formen är så tydlig och sedan är det jättejättebra för speciellt gitarrister.

Dorotea: Gitarrister...

Douglas: …och basister, eh, att spela blues, men däremot… Dorotea: …är det svårt för…

Douglas: …för sångare, femton– och sextonåriga, i de flesta fall tjejer att liksom sjunga blues, det är ju [skratt] det är lättare att sjunga en sextiotalspoplåt, det krävs ju, det krävs så mycket improvisation och…sånglig utveckling [för att kunna sjunga en blues]

Dan: Samma sak för trummisar…

Douglas: …som att spela shuffle på trummor är ju jättesvårt för många, så det har vi ju, ibland så blir det, man får ju välja någonting som är tillräckligt bra nivå för alla instrument och det är svårt…

I likhet med Cesarskolans deltagare uppfattar Disaskolans fokusgrupp hur de stilistiska dragen hos en viss genre för med sig särskilda instrumentaltekniska krav med skillnaden att i Disaskolans fokusgrupp framstår det som problematiskt att den genrebaserade ensembletypens lärandeobjekt innebär skilda instrumentaltekniska

svårigheter. Olika instrumentkategorier ställs då inför olika typer av svårigheter och när det genretypiska utgör den organiserande principen ser det ut som att flera olika lärandeobjekt artikuleras i undervisningen: att behärska form, instrumentalspel men också vokal interpretation. En pedagogisk svårighet inträffar då när Disaskolan organiserar musikundervisningen kronologiskt, eftersom de musikhistoriska exemplen inte ser ut att ta någon hänsyn till kunskapsutvecklingen hos en gymnasieelev eller de olika förutsättningar som kännetecknar en ensemble i gymnasieskolan.

Trots att ensembletypen organiseras efter genrer uttrycks i samtalen sällan genrespecifika detaljer, utan samtalen karaktäriseras snarare av en översiktlig diskussion kring genrer. Exakt vilket musikaliskt innehåll som ingår i en klassisk-, country- eller soulensemble diskuteras inte, vilket kan tolkas som att musiklärarna uppfattar det som överflödig information, ointressant att diskutera eller så självklart att ingen vidare förklaring krävs. En tolkning kan vara att om repertoaren i musiklärarnas ögon är tillräckligt karaktäristisk för en viss genre så räcker det som krav för att få representera genren och att lärandeobjekten då egentligen inte påtagligt skiljer sig mellan de olika genrerna. Det genrespecifika är då inte intressant i sig, utan endast en del av ett annat mer generellt lärandeobjekt: en generell förmåga att framföra musik på ett för de inblandade tillfredställande vis. Undervisningens egentliga lärandeobjekt är då förmågan att framföra en viss repertoar och att detta lärandeobjekt förblir detsamma oavsett genre.