6.2 Lärandeobjekt i undervisning och intervjuer
6.2.2 Lärandeobjekt i relation till en uppförandepraxis
Det lärandeobjekt som ges enskilt störst betydelse i form av tid är att träna eleverna på att framföra en för de inblandade tillräckligt estetiskt tilltalande repertoar på en konsert eller liknande. Därigenom prioriteras uppgifter som relaterar till det konsertanta slutresultatet och det som eleverna ska lära ryms mer eller mindre uteslutande inom ramen för det som framförs vid en konsert eller liknande.
I Claes undervisning vilken inledningsvis ska behandla temaområdet ”jazz”, styrs undervisningen under observationsperioden mer och mer mot den repertoar som ska framföras på den avslutande konserten, även om de ursprungliga intentionerna var att eleverna skulle lära sig annat. Alexanders undervisning som innehåller flera olika lärandeobjekt, liknar Claes genom att den repertoar som ska framföras på den avslutande konserten ges störst betydelse. Under observationsperioden föreslår Alexander vid flera tillfällen att eleverna ska redovisa annat än traditionella låtar som exempelvis dirigering av kollektiv improvisation eller en ny komposition med hjälp av musikteknik. Sådana förslag förverkligas aldrig under den tid som jag observerar Alexander, som dock menar att det visst kan förekomma annars. Följande utsaga är symptomatisk för att beskriva vad som ser ut att utgöra undervisningens kärna för Alexander och hans elever:
Karl: Eh just det, och det är bestämt sedan tidigare att ni ska ha den här konserten? Alexander: Ja. Det vet alla om. Det är väl en av de få grejer som alla vet i det här ämnet kan jag säga, för att i och med att vi inte vet så mycket [om elevernas kunskaper] utan man går på, det är så mycket man är tvungen att känna in med eleverna. Vad fixar de, vad funkar [att spela]? Trots allt det här vi har så är det ju mycket lust och tillfälligheter som avgör lite grand ensembleundervisningen. Det vi definitivt vet det är att sista veckan varje termin så är det konsert och då ska man leverera någonting och det vet alla om.
Trots Alexanders och hans kollegas olika didaktiska initiativ och intentioner framstår det som att ensembleundervisningen kärna handlar om uppgiften att i konsertformat framträda för en tänkt publik. Framträdandet som sådant står då också i relation till elevernas uppfattningar kring vad som känns meningsfullt och lustfyllt att spela (”lust och tillfälligheter”). Kombinationen av elevinflytande och en tradition av att ha konserter samverkar till att ge konsertformatet betydelse och elevernas inflytande i fråga om vilken repertoar och hur denna ska framföras ska inte underskattas.
Även om Edvard själv ger utryck för att hans undervisning i grund och botten syftar till att eleverna ska lära sig ett elementärt kunskapsstoff och alltså inte i första hand till att eleverna ska lära sig olika genrer i enlighet med den tematiska organiseringen av undervisningen så kretsar också Edvards undervisning kring musikframträdande. Det tar sig uttryck genom val av repertoar såväl som genom hur denna repertoar ska arrangeras och framföras. Edvard menar exempelvis att repertoaren ska passa för tillfället och därmed kan inte vad som helst undervisas eller läras. Följande dialog utspelar sig mellan eleverna och Edvard efter att de har repeterat Stayin’ Alive:
Elev3: Jag trodde att låten var längre.
Edvard: Jag tror inte att det kommer bli energifyllt utan världens show och tusen dansare, förstår du? Det känns svängigare än vad det är [nu i repetitionsögonblicket]. Elev1: Men vi ska väl inte, vi ska väl inte ha den här på konserten eller?
Edvard: Det får vi se.
Elev1: Jag tänkte på om vi ska satsa på showgrejen.
Edvard: Ja precis, och därför skulle man göra den här kort i sådant fall. Vi kanske kan skippa sista refrängen och sätta ihop den med den nästa låt?
Elev1: Vi får väl finslipa på det och komma på idéer.
Dialogen pekar på hur repertoarvalet också förhåller sig till den tänkta konsertsituationen, vilket tas upp vid flera tillfällen i Edvards undervisning. Bland annat jämförs de olika låtarna med varandra utifrån sin potential att tillfredsställa en publik och då efterfrågas låtar som är ”svängiga” och ”medryckande”. Det visar hur
den kommande konserten är närvarande och utövar inflytande på undervisningen genom att det som äger rum under lektionerna förhåller sig till den tänkta konserten De pedagogiska intentioner och idéer som inte självklart kan knytas till en uppförandepraxis får i den observerade undervisningen mindre betydelse. Sådana lärandeobjekt kan vara att eleverna ska förstå och förhålla sig till abstrakta musikaliska begrepp som ”form”, ”sound” eller ”arrangemang”. Det kan också handla om att eleverna ska lära sig att spela, resonera kring eller undersöka musik som inte nödvändigtvis kommer redovisas vid ett traditionellt konserttillfälle. Vid flera tillfällen invänder också eleverna mot att ägna tid åt undervisningsinnehåll som inte har direkt koppling till en kommande konsert. Sammanfattningsvis framstår det som att lärandeobjekt vilken inte ryms innanför en konsertpraktik har svårt att upplevas som betydelsefullt av eleverna. Därigenom får det som ska läras anpassas till det som ska framföras vid en konsert.
Vidare spelar de estetiskt normativa ideal som delas av lärare och elever en betydelsefull roll genom att den musik som spelas på flera olika sätt anpassas efter dessa ideal. Det som ska läras begränsas då till det som ryms innanför de estetiska normativa idealen, vilket får konsekvenser för repertoarval, instrumentering och i vissa fall för hur eleverna ska delta i ensembleundervisningen (som när en elev får ett visst instrument tilldelat sig eller vem som får sjunga solo respektive kör på en särskild låt). Av observationerna att döma är den repertoar som instuderas i huvudsak relaterad till en uppförandepraxis, även om detta inte alltid är uttalat i undervisningen. Alexander förklarar exempelvis att något ”alla” känner till är att terminen ska avslutas med en konsert där någon sorts musik ska redovisas ”då ska man leverera någonting”. Att framträda i enlighet med de estetiska ideal som präglar undervisningen innebär då att leverera en tillräckligt estetiskt tilltalande produkt, vilket betyder att det som ska läras aldrig kan överskrida de estetiska ideal som normerar framförandet.