Foucauldiansk diskurs

Avhandlingens diskursbegrepp är utvecklat utifrån Foucaults tidigare arbeten (2011; 1970). Howarth (2007) pekar på hur Foucaults diskursbegrepp är ”frustrerande oklart” (s. 21) och menar vidare att tänjbarheten i begreppet är ett resultat av Foucaults olika texters särart. En distinktion görs då mellan Foucaults arkeologiska period och hans genealogiska, vilka opererar med delvis olika diskursbegrepp. Foucaults tidigaste produktion (vilken räknas till den arkeologiska

perioden) omfattar dels avhandlingen Vansinnets historia under den klassiska

perioden vilken utkom 1961 men också Klinikens födelse vilken publicerades 1963

(Nilsson, 2008). 1966 utgavs Les Mots et les choses, vilken än så länge inte är översatt till svenska. 1969 publicerades Vetandets arkeologi (översatt till svenska 1972, ombruten och översedd 2011), vilken syftar till att i efterhand försöka beskriva de metodbeslut Foucault använt sig av i sina tidigare verk:

Från den punkten utgår det företag vars mönster hittills mycket ofullkomligt tecknats av Vansinnets historia under den klassiska epoken, Naissance de la clinique och Les mots et les choses. Det är ett försök att uppskatta de mutationer som i allmänhet äger rum inom historien; det sättet idéhistoriens metoder, gränser och tematik i fråga; det strävar efter att upplösa de sista antropologiska banden och efter att i gengäld visa hur dessa beroenden har uppstått. Dessa uppgifter har hittills skisserats i en viss oordning och utan att deras allmänna artikuleringar blivit klart definierade. Det var på tiden att de sammanfogades – eller att man i alla händelser gjorde en ansats för att skänka dem ett sammanhang. Resultatet av dessa ansträngningar föreligger i denna bok. (Foucault, 2011, s. 30)

Ambitionen med Vetandets arkeologi är följaktligen att visa hur han i sina tidigare arbeten tagit metodiska hänsyn. En utgångspunkt är just att bilda motvikt mot tidigare teorier i historia och ”[...] humanistiska diskursförklaringar som Husserls transcendentala fenomenologi eller traditionell idéhistoria, eftersom de förutsätter ett grundläggande mänskligt subjekt som tjänar som diskursens ursprung och garanterar dess kontinuitet och identitet” (Howarth, 2007, s. 61).

Foucault försöker utveckla ett annorlunda diskursbegrepp, utan relation till ett mänskligt subjekt. Diskurs förhåller sig till det enskilda subjektet annorlunda än fenomenologin och hermeneutiken och syftar till att beskriva hur diskurs är något som finns mellan människorna snarare än att utgå från det mänskliga subjektet som diskursens primat. Vid ett flertal tillfällen återkommer Foucault till hur diskurs som fenomen skiljer sig från de studerade tingen, orden, fenomenen och det som diskursen på olika sätt sprider omkring sig: ”i stället för att rekonstruera

slutledningskedjor (så som ofta sker i vetenskapernas eller filosofins historia), i

stället för att upprätta tablåer över differenserna (som lingvisterna gör) skulle den skildra spridningssystem” (Foucault, 2011, s. 57, kursivering i original). Sådana spridningssystem kallar Foucault för diskursiva formationer för att undvika andra begrepp som vetenskap, ideologi och teori (s. 57). Dessa diskursiva formationer analyseras sedan genom att förklara hur ett antal bildningsregler villkorar diskursens olika beståndsdelar (s. 57). Nilsson (2008) menar att ”det mer formella diskursiv formation” senare kom att bytas ut ”mot det mer generella diskurs” (s. 57) och begreppen är i fortsättningen synonyma.

Diskurs består enligt Foucault av olika objekt vilka inte ska förstås som diskursen självt, utan snarare något som diskurser sprider omkring sig. Diskurs kan då förstås genom att uppmärksamma relationerna mellan dess olika objekt:

Detta sker tack vare en mängd förbindelser som upprättats mellan instanserna för objektens uppträdande, avgränsning och specificering. Vi kommer alltså att säga att en diskursiv formation definieras (åtminstone vad gäller dess objekt) då en dylik mängd kan upprättas; då det är möjligt att visa att den gång på gång eller successivt kan ge upphov åt objekt som utesluter varandra, utan att den själv behöver förändras. (Foucault, 2011, s. 64)

För att identifiera objekten måste man inledningsvis fånga in objektens

emergensytor, avgränsande instanser och specificeringsramar (Foucault, 2011, s.

60f). Med emergensytor menas de kontexter där de diskursiva objekten träder fram. Foucault (2011) exemplifierar med hur den psykopatologiska diskursens objekt framträder genom familjen, den närmaste omgivande socialgruppen och det religiösa samfundet:

För att hålla oss till 1800-talet, kan man till exempel säga att de förmodligen utgjordes av familjen, den närmaste omgivande socialgruppen, arbetsmiljön, det religiösa samfundet (alla dessa är normativa och känsliga för det avvikande, de äger alla en viss toleransmarginal och en tröskel bortom vilken uteslutning krävs). (Foucault, 2011, s. 61)

Avgörande instanser motsvaras av en rad olika fenomen i samhället, både i materiell såväl som immateriell form. Ett exempel på en avgränsande instans är sjukvården både som idé och organisation: ”som en reglementerad institution, som en samling individer som bildar läkarkåren, som vetande och praktik, som kompetens erkänd av den allmänna opinionen, rättsväsendet och förvaltningen” (Foucault, 2011, s. 61) De avgörande instanserna är betydelsefullt som analysbegrepp för att förstå varifrån diskursernas objekt härstammar och där de avgörande instanserna också påverkar vad som kan talas om. Foucault exemplifierar hur litteratur- och konstkritiken intar rollen som avgörande instans och på så sätt förskjuter intresset från att behandla konstverket som smakobjekt till att se konstverket mer som ett: ”…språk som det gäller att tolka och där man bör känna igen en författares uttryckssätt” (Foucault, 2011, s. 61).

Till sist definieras specificeringsramarna som en kategoriserande funktion, vilken delar in diskursens objekt i olika kategorier. Därtill innebär specificeringsramarna att de diskursiva objekten kan grupperas om, klassificeras och härledas från varandra: ”Det rör sig om de system som används för att särskilja olika sorters ”vansinne”, ställa dem emot varandra, upptäcka släktdrag mellan dem, gruppera om dem, klassificera dem, härleda dem från varandra såsom objekt för den psykiatriska diskursen” (Foucault, 2011, s. 61)

Specificeringsramarna är med andra ord det system som diskursen använder för att på olika sätt ordna olika diskursiva objekt i förhållande till varandra.

De diskursiva objekten kan inte träda fram under vilka förutsättningar som helst, utan är beroende av olika relationer mellan ”institutioner, ekonomiska och sociala

processer, beteendeformer, normsystem, tekniker, klassifikationstyper, karakteriseringssätt” (Foucault, 2011, s. 65). Det betyder inte att dessa relationer definierar objektens egen konstitution eller särart, men gör det möjligt att skilja olika objekt från varandra och på så sätt tillåta ett särskilt objekt att framträda som diskursens egna:

De definierar inte dess konstitution utan det som gör det möjligt för det att uppträda, att ta plats sida vid sida med andra objekt, placera sig i förhållande till dem, definiera sin skillnad, sin oreducerbarhet, eventuellt sin heterogenitet, kort sagt placeras i en exterioritet. (Foucault, 2011, s. 65)

Det förklarar också hur olika objekt kan tillmätas olika värde, genom att diskursens objekt skiljer sig från andra objekt. Relationerna beskrivs av Foucault som antingen

primära, sekundära och slutligen diskursiva: ”Sålunda öppnar sig ett helt rum som

byggs upp av olika möjliga beskrivningar: ett system av primära eller reella relationer, ett system av sekundära eller reflexiva relationer och ett system av relationer man kan kalla diskursiva” (Foucault, 2011, s. 66).

Foucault (2011) gör därmed åtskillnad mellan diskursiva relationer och icke- diskursiva relationer (det senare exemplifieras med hur 1800-talets psykiatri etablerar en relation mellan familjebild och kriminalitet, vilken skiljs från ”psykiatrins diskursiva objekt” (s. 66). De diskursiva relationerna är en nödvändighet för att en diskurs på olika sätt ska kunna tala om och behandla särskilda objekt. Foucault sammanfattar det hela med att säga att: ”När man beskriver hur objekten för en diskurs bildas, försöker man urskilja de relationer som upprättas och som karakteriserar en diskursiv praktik” (Foucault, 2011, s. 68). Till bildningsreglerna för diskursiva objekt fogar också Foucault ett antal

utsägelsemodaliteter (s. 71). En viktig funktion utgör de villkor som tillåter någon

särskild att yttra sig (som läkaren, läraren eller domaren). Vem som uttalar något och uttalandet som sådant hör samman:

Det medicinska ordet kan inte uttalas av vem som helst; dess värde, dess effektivitet, själva dess terapeutiska makt och dess existens som medicinskt ord överhuvudtaget kan inte skiljas från den genom sin speciella status definierade person som har rätt att artikulera det och att å dess vägnar göra anspråk på makten att besvärja lidande och död. (Foucault, 2011, s. 72)

Vidare menar Foucault (2011) att man behöver beskriva de olika platser där någon utövar diskurs. Den medicinska diskursen utövas till exempel på sjukhuset och i laboratoriet ”där man fastslår vissa allmänna sanningar om människokroppen, livet, sjukdomen, skadorna...” (s. 73). Subjektets positioner gentemot det diskursiva objektet har också betydelse – läkaren som subjekt positionerar sig gentemot det diskursiva och ställer följaktligen frågor enligt en viss ordning, använder vissa medicinska instrument på ett visst vis och förhåller sig också som subjekt till

information inom diskursen. Utövandet av diskurs förs till det enskilda subjektet inom ramen för diskursen.