I detta kapitel har jag diskuterat hur V2- och icke-V2-ordföljd i svenskan kan analyseras som ett resultat av det finita verbets placering i satsen. Det finita verbet införs, tillsammans med sina argument, i VP men kan därefter flytta till högre positioner i den syntaktiska strukturen. I denna avhandling analyseras V2-ordföljd som verbflyttning till satsens andra position, C° (2:47). Eftersom subjunktioner införs i C° förutsätter V2-ordföljd i bisatser CP-rekursion (2:48). Vid icke-V2-V2-ordföljd däremot antas det finita verbet stå kvar i sin ursprungliga position, V° (2:49), eftersom (noll)subjunktionen i C° hindrar det finita verbet från att flytta till C° i bisatser.
(2:47) [CP XP [C° FV] [IP subj [Iº FV] [NegP inte [VP subj [V° FV] […XP]]]]]
(2:48) [CP [C° sub] [CP XP [C° FV] [IP subj [Iº FV] [NegP inte [VP subj [V° FV] […XP]]]]]]
(2:49) [CP [C° sub] [IP subj [Iº ] [NegP inte [VP subj [V° FV]]]]]
C° verkar således ha ett krav på sig i svenskan att vara fylld, antingen av ett finit verb (V2-ordföljd), eller av en (noll)subjunktion (icke-V2-ordföljd). Även svenskans subjektsplacering samt spetsställning av ett led analyseras som ett resultat av flyttning till Spec-IP respektive Spec-CP.
Motivet bakom flyttning till nya positioner i strukturen samt införandet av en subjunktion i C° antas vara förekomsten av ett krav på fonetisk realisering i de aktuella positionerna. Avslutningsvis diskuterade jag verb-placeringen utifrån förekomsten av disambiguerande satsadverbial, dvs. satsadverbial som kan sägas utgöra en nedre gräns mot VP.
Efter att ha diskuterat de syntaktiska operationerna bakom V2- och icke-V2-ordföljd kan vi nu ställa frågan hur svenska barn erövrar dessa syntaktiska operationer. Svenska barn måste inte bara inse att det finita verbet flyttar i svenskan utan även att det flyttar till C° vid V2-ordföljd. För att skapa V2-ordföljd på ytan måste de dessutom kunna flytta ett valfritt led till Spec-CP samt ett subjekt till Spec-IP. Vidare måste barnen veta att en synlig eller osynlig subjunktion införs i C° i alla bisatser, och att denna subjunktion hindrar finitet från att flytta till C°. De måste även förstå när denna subjunktion måste realiseras synligt och när den kan realiseras som en nollsubjunktion. Med andra ord måste de ha kunskap om kravet på fonetisk realisering av Spec-CP, C° och Spec-IP samt i vilka kontexter detta krav inte måste realiseras i produktionen. Slutligen måste de svenska barnen ha kännedom om vilka bisatser som kan ha V2- och FV-SA-ordföljd. En särskilt intressant fråga i sammanhanget är hur barnens språkliga input ser ut med avseende på detta samt vilken roll inputen spelar för barnens erövring av V2- och icke-V2-ordföljd. Alla dessa frågor kommer att tas upp till diskussion i resultatkapitlen 5–8 i denna avhandling.
Viktigt att påpeka i det sammanhanget är att de strukturella analyserna av olika fenomen i detta kapitel utgår från vuxenspråket och därför inte säger något om vilken struktur barn tillskriver dessa fenomen. Exempelvis kan man diskutera om barn verkligen tillskriver bisatser med FV-SA-ordföljd en struktur med FV i en rekursiv CP. De kan lika väl tolka finitet som stående i I°. I kapitel 3, som presenterar avhandlingens teoretiska utgångspunkt, diskuterar jag vilken typ av input dessa fenomen utgör för barn.
3 Teoretiska utgångspunkter
I föregående kapitel skisserade jag med den generativa grammatiken som teoretisk bas den grammatiska kunskap som antas ligga bakom V2- och icke-V2-ordföljd. Generativ grammatik är emellertid inte bara en teori om den vuxna talarens språkliga kompetens, utan den gör också anspråk på att kunna förklara hur en vuxenlik grammatik uppstår hos barn. Generativa förklaringsmodeller har dock nästan uteslutande riktats mot egenskaper i det medfödda språkanlaget, UG. Enligt en teoretisk skola erbjuder UG inte barnet den fulla syntaktiska strukturen, utan barnets grammatik saknar inledningvis en eller flera av de funktionella kategori-erna (D, I, C) (se t.ex. Platzack 1990, 1992, Radford 1990, 1992 och Rothweiler 1993). Barnets uppgift är att bygga ut sin grammatik med de funktionella kategorierna, och en hypotes är att denna process drivs framåt genom barnets morfofonologiska utveckling (se t.ex. Clahsen 1988, Clahsen & Penke 1992 och Rothweiler 1993). Kritiker påpekar att ett sådant synsätt undervärderar barns grammatiska kompetens och hävdar att barn visar att de har tillgång till funktionella kategorier genom exempelvis flyttningar i strukturen innan de uppvisar denna tillgång morfofonologiskt (se t.ex. Hyams 1992, Poeppel & Wexler 1993 och Santelmann 1995). Denna debatt har kommit att kallas kontinuitets-debatten.
En annan teoretisk skola tar sin utgångspunkt i att det är barnets uppgift att fixera värden på medfödda binära parametrar i enlighet med den input som barnen får (se t.ex. Chomsky 1981) och hävdar att UG specificerar omärkta värden för vissa parametrar. I de fall dessa omärkta värden avviker från vuxenspråkets värden kan barns avvikande produk-tion hänföras till UG (t.ex. Hyams 1986, Stromswold 1990, Håkansson & Dooley Collberg 1994 och Platzack 1996).
Många förklaringsmodeller som fokuserar på egenskaper i UG för-söker sällan särskilt uttömmande klargöra vilken roll barnens input spelar i sammanhanget. Ett mer fruktbart förhållningssätt är, enligt min men-ing, att integrera egenskaper i UG och egenskaper i inputen i samma
förklaringsmodell. En modell som försöker att åstadkomma just detta är David Lightfoots ledtrådsbaserade språkerövringsmodell, enligt vilken UG specificerar universella ledtrådar och därigenom gör barn känsliga för denna typ av språklig information i inputen (se t.ex. Lightfoot 1991, 1994, 1997, 1999, 2006). En konsekvens av en sådan hållning är att barns språktillägnande inte bara kan förklaras utifrån egenskaper i UG, utan den måste beskrivas mot bakgrund av barnens faktiska input.
I detta kapitel behandlar jag de ovan introducerade teoretiska frågorna mer detaljerat. Jag belyser frågorna med resultat från tidigare studier av verbplacering och bisatsinledare i barns språk samt diskuterar deras rele-vans för denna avhandling. I avsnitt 3.1 behandlar jag de funktionella kategoriernas status i barns språk med särskilt fokus på förhållandet mellan barns morfofonologiska kunskap och deras kunskap om funktion-ella kategorier. Därefter diskuterar jag i avsnitt 3.2 Håkansson & Dooley Collbergs (1994) hypotes om en parametrisk preferens för att klassificera hjälpverb som en IP-kategori, en hypotes som har särskild relevans för erövringen av bisatsordföljd. I avsnitt 3.3 introducerar jag hypotesen om ledtrådsbaserad språkerövring varpå jag även konkretiserar ett antal led-trådar som är relevanta för den föreliggande avhandlingen. I avsnitt 3.4 behandlar jag frågan vilken roll inputfrekvens spelar för barns språk-tillägnande. Jag diskuterar också produktiviteten i barns tillämpning av grammatiska regler. Viktigt att betona är att min framställning inte är heltäckande, utan den utgör snarast ett urval teoretiska frågor som jag kommer att ställa mot mina empiriska data.