3.2.1 Håkansson & Dooley Collberg (1994)
Vid sidan av kontinuitetsbegreppet har även parameterbegreppet använts för att förklara barns icke-vuxenlika språk. Enligt parameterteorin specifi-cerar UG ett antal parametrar med binära värden, och barnets uppgift är att på basis av inputen sätta de värden som kännetecknar det språk som barnet håller på att erövra (se t.ex. Comsky 1981). Ovan såg vi att Rothweiler (1993) anförde en förändring av parametervärdet för IP från huvudinitial till huvudfinal som anledning till tyska barns verbplacering i bisatser. Frågan är dock hur tyska barns grammatik först kom att känne-tecknas av en huvudinitial parameter för IP. Ett förslag är att de någon gång efter födseln har satt detta värde på basis av inputen. Ett annat för-slag är att UG specificerar detta värde som ett omärkt värde, ett s.k. normalvärde (se t.ex. Hyams 1986, Atkinson 1992:102, Platzack 1996). Att barn föds med en parametrisk preferens för ett normalvärde är ett starkt antagande som lätt kan testas mot olika språk.
Håkansson & Dooley Collberg (1994) anför en typ av parametrisk preferens i sin analys av svenska barns verbplacering. I svenskan liknar hjälpverb och huvudverb varandra på det sättet att båda har både finita och infinita former samt att båda beter sig på samma sätt med avseende på subjekt-verb-inversion och placering i förhållande till negationen. Engelskan skiljer sig på samtliga dessa punkter från svenskan. Svenska hjälp- och huvudverb analyseras därför som verb (V), vilket innebär att de införs i strukturen i V°, medan endast huvudverb antas vara verb i engelskan. Engelska hjälpverb införs i I°. Håkansson & Dooley Collberg (1994) föreslår att UG automatiskt specificerar hjälpverb som I och huvudverb som V, vilket medför att hjälpverb införs i I° och huvudverb i V°. Denna hypotes predicerar att svenska barns tidiga huvudsatser har finita hjälpverb före negationen (i I°) och finita huvudverb efter (i V°). Även om Håkansson (1994) och Håkansson & Dooley Collberg (1994) anser sig ha empiriska stöd för detta visar mer detaljerade studier av bl.a. Santelmann (1995) att prediktionen är felaktig.
Håkansson & Dooley Collbergs (1994) hypotes predicerar vidare att finita hjälpverb placeras före negationen även i de tidiga bisatserna och att finita huvudverb placeras efter negationen. Både Håkansson (1989) och Håkansson & Dooley Collberg (1994) har funnit empiriska stöd för detta. I ett imitationsexperiment med ett svenskt barn, Karin, upptäckte Håkansson (1989) att Karin vid 2;11 års ålder återgav alla bisatser inne-hållande ett finit huvudverb med icke-V2-ordföljd, oavsett om modell-satsen hade icke-V2- (3:12) eller FV-SA-ordföljd (3:13). Med andra ord använde Karin konsekvent den korrekta ordföljden i (3:12) när hon upp-manades att imitera modellsatserna i (3:12) och (3:13). Förhållandet var det omvända för modellsatser innehållande ett finit hjälpverb. Dessa åter-gavs konsekvent med FV-SA-ordföljd, som i (3:15), oavsett om Karin uppmanades att imitera modellsatser med icke-V2- (3:14) eller FV-SA-ordföljd (3:15). Vid 3;6 års ålder återgav hon emellertid alla modellsatser med icke-V2-ordföljd.
(3:12) Det här är pojken som inte gick till skolan. Icke-V2-ordföljd (3:13) *Det här är pojken som gick inte till skolan. FV-SA-ordföljd (3:14) Det här är pojken som inte ville gå till skolan. Icke-V2-ordföljd (3:15) *Det här är pojken som ville inte gå till skolan. FV-SA-ordföljd
För att konfirmera dessa resultat undersökte Håkansson & Dooley Collberg (1994) spontant tal från 4 barn (2;9–3;4) – Ask, Embla, Freja och Tor – samt eliciterat tal från 1 barn (2;9–3;0) – Karin. Det visade sig att 96 % (22/23) av de finita huvudverben hade placerats efter sats-adverbialet medan motsvarande siffra för de finita hjälpverben endast var 39 % (9/23) (jfr Bolander 1987 om bisatsordföljd hos andraspråks-inlärare av svenska). En majoritet av de finita hjälpverben placerades alltså före satsadverbialet. Två exempel från Håkansson & Dooley Collberg (1994:124) ges i (3:16)–(3:17).
(3:16) a. så att jag kan inte ha dom på mej. (Karin 2;9)
b. [CP [C° så att] [IP jag [I° kan] [NegP inte [VP jag [V° ] […ha dom på mej]]]]] (3:17) a. den måste ha kläder så att den inte fryser. (Karin 2;9)
b. [CP [C° så att] [IP den [I° ] [NegP inte [VP den [V° fryser]]]]]
För att kunna producera icke-V2-ordföljd vid finita hjälpverb måste svenska barn, enligt Håkansson & Dooley Collberg (1994), förändra parametervärdet så att hjälpverb analyseras som en VP-kategori, en re-analys som torde föranleda en viss försening i språkutvecklingen. En
möjlig kandidat som kan utlösa en sådan reanalys är negerade satser med hjälpverb i infinitiv och supinum (3:18). Dessa satser visar att hjälpverb, precis som huvudverb, har infinitiv- och supinumformer och att de införs i strukturen efter negationen, dvs. i V°.
(3:18) a. Du skulle inte kunna klara det.
b. Jag har inte fått röra leksakerna för henne.
3.2.2 Implikationer för denna avhandling
Ur både teoretisk och empirisk synvinkel finns det anledning att ifråga-sätta Håkansson & Dooley Collbergs (1994) hypotes. För det första förväntar vi oss att parametriska preferenser även visar sig i andra barns språkerövring. De svenska resultaten har dock inte funnit något stöd i studier av språk med liknande karakteristika som svenska. Westergaard (2005) testade hypotesen på nordnorska barns bisatser, och även om barnen ibland felaktigt placerade det finita verbet före negationen så var denna verbplacering inte begränsad till hjälpverb (se även Bentzen 2003). För det andra har varken Håkansson (1989) eller Håkansson & Dooley Collberg (1994) på ett adekvat sätt tagit hänsyn till den input som svenska barn får. En del av bisatserna med FV-SA-ordföljd som ligger till grund för deras hypotes är nämligen grammatiskt korrekta i vuxen svenska och kan således inte anföras som stöd för att barns gram-matik skulle vara annorlunda än vuxnas gramgram-matik. Om svenska barn får input som visar att finita verb kan placeras före satsadverbial i vissa bisatstyper är det knappast förvånande att de också gör det. I denna avhandling vill jag därför ställa frågan hur svenska barns input ser ut i detta avseende. Eftersom vissa svenska bisatser tillåter V2-ordföljd vid sidan av icke-V2-ordföljd (se avsnitt 2.2.1 för detaljer) kan vi förvänta oss att svenska barn får input för två olika verbplaceringar i bisatser.
Slutligen har Håkansson (1989) och Håkansson & Dooley Collberg (1994) samlat in mycket av de empiriska resultaten från ett och samma barn. Både imitationsexperimentet och eliciteringarna genomfördes med Karin, och hon korroborerar nästan undantagslöst deras hypotes, medan de övriga barnen som undersöktes inte gör det i samma utsträckning. Det är därför befogat att ifrågasätta hur representativa Håkanssons och Håkansson & Dooley Collbergs resultat är för svenska barn i allmänhet.
Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att nya data från svenska barn är önskvärda för att vi bättre ska kunna bedöma Håkanssons (1989) och Håkansson & Dooley Collbergs (1994) resultat. I denna avhandling
presenterar jag nya data från 4 svenska barns input och output. Dessa data ligger till grund för den granskning av hypotesen om en parametrisk preferens för verbplacering som genomförs i kapitel 8 nedan.