Traditionellt har följande fyra skillnader åberopats vid indelningar i huvudsatser och bisatser (se t.ex. Platzack 1987a, Teleman m.fl. 1999c):
• Huvudsatser är syntaktiskt självständiga, medan bisatser är syntaktiskt beroende av en matrissats.
• I bisatser kan det finita hjälpverbet har/hade optionellt utelämnas. • Bisatser kan inledas av en subjunktion eller satsbas9
, medan huvudsatser kan inledas av en satsbas men inte av en subjunktion. • Det finita verbet står normalt på andra plats i huvudsatser (s.k.
V2-ordföljd) men inte i bisatser (s.k. icke-V2-ordföljd).
9 ”Satsbaser” är fraser (bl.a. adverb och pronomen) som inleder huvudsatser och bisatser (Teleman m.fl. 1999a:222, 1999c:405–437).
Svenska Akademiens grammatik (SAG) framhåller att huvudsatser och
bisatser inte är diskreta beteckningar och skiljer därför på typiska och atypiska huvudsatser och bisatser (Teleman m.fl. 1999c). Den typiska huvudsatsen kännetecknas av alla de huvudsatstypiska egenskaperna, och motsvarande gäller för den typiska bisatsen. Däremellan återfinns de atypiska huvudsatserna och bisatserna vilka uppvisar både huvudssats- och bisatsegenskaper (se också Andersson 1973, Andersson 1974, 1975 och Platzack 1987a).
I en typ av atypiska huvudsatser står adverbialet kanske, måhända,
kanhända eller törhända på andra plats, medan det finita verbet står efter
satsadverbialet (2:1). Dessa huvudsatser uppvisar alltså icke-V2-ordföljd, precis som den typiska bisatsen.
(2:1) Daniel kanske inte åt kexchoklad idag.
En annan typ av atypiska huvudsatser är expressiva, desiderativa och suppositiva huvudsatser, vilka uttrycker förvåning, önskan, uppskattning (Teleman m.fl. 1999c:759–781). Dessa föregås ibland av tänk, titta eller
se vilka enligt SAG är lexikaliserade som interjektioner. Precis som
bi-satser kännetecknas denna typ av huvudbi-satser av en inledande subjunk-tion eller satsbas samt av att subjekt och satsadverbial måste stå före det finita verbet (2:2). Med hänsyn till dessa syntaktiska likheter med bisats-erna avviker jag från SAG genom att räkna expressiva, desiderativa och suppositiva huvudsatser som bisatser. Jag kommer att benämna denna typ av bisatser exklamativer.
(2:2) a. Tänk om Daniel inte äter kexchoklad! b. Vad mycket kexchoklad Daniel äter!
Vidare kan en typ av bisatser inledas av ett finit verb istället för en subjunktion, s.k. frågeformade konditionalsatser (FFK). I konditionala bisatser inledda av subjunktionen om står subjunktionen före subjektet och det finita verbet efter negationen (2:3a), men om vi omvandlar dessa till frågeformade konditionalsatser så placeras det finita verbet före subjektet (2:3b).
(2:3) a. Om Daniel inte äter kexchoklad så mår han dåligt. b. Äter Daniel inte kexchoklad så mår han dåligt.
Andra atypiska bisatser kan ha ett annat led än subjektet direkt efter subjunktionen (2:4), något som jag kommer att referera till som spetsställning i bisatser (Teleman m.fl. 1999b:735–741, 1999c:467f, 537ff). Spetsställning är möjlig i bisatser inledda av att, därför (att), för
(att) och så (att), eller att-satser som jag kommer att beteckna denna
grupp av satser i den fortsatta framställningen.
(2:4) Daniel sa att kexchoklad åt han inte idag.
Att-satser kan ibland även ha det finita verbet direkt före satsadverbialet,
s.k. FV-SA-ordföljd (2:5) (Teleman m.fl. 1999b:735–741, 1999c:467f, 537f). FV-SA-ordföljd är framför allt möjlig vid hävdade att-satser (se t.ex. Andersson 1975, Bentzen m.fl. 2007 och Brandtler 2007), inbädd-ade under säge- och tänkeverb (berätta, säga, tro, tänka etc.), men i talspråk och ledigt skriftspråk även under andra predikat (Teleman m.fl. 1999c:537f). Jörgensen (1978) rapporterar i sin undersökning av form-ellt och informform-ellt talspråk att placeringen av det finita verbet mellan subjektet och satsadverbialet är tämligen vanlig i att-satser. I hans mate-rial hade 53 % (270/511) av att-satserna denna ordföljd. Garbacz (2005) påpekar i sin jämförande undersökning av ordföljden i bisatser i de skandinaviska språken att FV-SA-ordföljd är mer utbredd i att-satser än vad som traditionellt beskrivs i grammatikor.
(2:5) Daniel sa att han åt inte kexchoklad idag.
Det är oklart om satser inledda av därför (att), för (att) och så (att) med spetsställning eller FV-SA-ordföljd ska betraktas som huvudsatser eller som bisatser. Liksom deklarativa huvudsatser uttrycker dessa nämligen ett självständigt påstående. Teleman m.fl. (1999c:467 not 2) föreslår därför att därför (att), för (att) och så (att) kan fungera som både konjunktioner och subjunktioner. Prosodin kan fungera som en hjälp vid bedömningen av om en att-sats är en huvudsats eller en bisats (jfr diskussionen i avsnitt 3.3.1 och 3.3.2.1 nedan), men eftersom jag inte har haft tillgång till några ljudfiler har jag valt att klassificera samtliga typer av att-satser som bisatser. Ytterligare ett motiv till att behandla dessa som bisatser är att de ibland konstrueras med FV-SA-ordföljd och ibland med icke-V2-ordföljd i mitt input- och outputmaterial (se kapitel 5 och 8 för detaljer). För att undvika att att-satserna snedvrider mina resultat diskuterar jag vid behov denna grupp av satser separat.
Dessutom kan vissa bisatstyper vara oinledda (Teleman m.fl. 1999c:462ff, 489f, 536f). Subjunktionen att10 och den relativa subjunk-tionen som11 kan ibland optionellt utelämnas (2:6).
(2:6) a. Daniel sa han inte åt kexchoklad idag. b. Jag betalade kexchokladen Daniel åt igår.
En beskrivning av ordföljden i huvudsatser och bisatser som lösgör sig från en strikt uppdelning i huvudsatsordföljd och bisatsordföljd är Platzacks (1987b) satsschema. Platzack menar att V2-ordföljd och icke-V2-ordföljd kan beskrivas med samma satsschema om vi antar att både huvudsatser och bisatser har ett fundament och en typplats (jfr Reis 1985 för tyska) (se tabell 2.1). Hans schema baseras på antagandet att subjunk-tioner och finita verb konkurrerar om samma position: typplatsen. Vikner (1994:128f) betonar att en likhet mellan subjunktioners och finita verbs placering är att subjunktioner, precis som finita verb i huvud-satser med inversion, står direkt framför subjektet i bihuvud-satser (2:7).
Tabell 2.1. Satsschemat enligt Platzack (1987b)
Fundament Typplats N1 A1 V N2 A2
Idag åt Daniel inte kexchoklad
om Daniel inte åt kexchoklad idag
(2:7) a. Idag åt Daniel inte kexchoklad.
b. Vi undrade om Daniel inte åt kexchoklad idag.
10 Subjunktionen att måste sättas ut om bisatsen står i Spec-CP i en deklarativ huvudsats (i) eller om den fungerar som attribut (ii) eller rektion (iii) (jfr Jörgensen 1978:52f). Dessutom måste att normalt sättas ut efter matrisverb som också kan ta interrogativa bisatser (iv) samt om bisatsen signalerar en kausal relation (v). En stjärna framför en parentes betyder att satsen är ogrammatisk om ordet i parentesen utelämnas.
(i) *(Att) Daniel äter kexchoklad är sannolikt.
(ii) Vi hörde nyheten *(att) Daniel inte åt kexchoklad idag.
(iii) Orsaken till *(att) Daniel äter kexchoklad varje dag är att han gillar socker. (iv) Vi vet *(att) Daniel inte äter morötter.
(v) Morötter gör *(att) Daniel äter ännu mer kexchoklad.
11 Den relativa subjunktionen som kan inte utelämnas om bisatsens subjekt inte är fonetiskt realiserat (i) eller om bisatsen är icke-restriktiv (ii). Vidare utelämnas som endast marginellt framför ett adverbial (iii) samt om den relativa bisatsen är postponerad (iv).
(i) Vem är det *(som) äter kexchoklad?
(ii) Daniel, *(som) vi för övrigt såg på stan, äter kexchoklad varje dag. (iii) Kexchoklad *(som) tyvärr Daniel äter varje dag.
Platzacks (1987b) satsschema innehåller ytterligare en position för det finita verbet, V, i vilken även övriga delar av verbfrasen (infinita verb, reflexiver och verbpartiklar) står. Med dessa antaganden kan övriga posi-tioner hållas konstanta i beskrivningen av huvudsats- och bisats-topografin. Platzacks satsschema är starkt influerat av den generativa grammatiken, enligt vilken V2- och icke-V2-ordföljd är intimt för-knippade med det finita verbets position i satsen (Reis 1985, Chomsky 1986). Om satsen innehåller en subjunktion står den på typplatsen och det finita verbet i V (icke-V2-ordföljd). Men om satsen inte innehåller någon subjunktion står det finita verbet på typplatsen (V2-ordföljd).
Ett problem med Platzacks (1987b) satsschema är att det inte kan beskriva verbplaceringen i bisatser med spetsställning och FV-SA-ordföljd, eftersom antalet positioner är för få. Nedan vill jag därför med den generativa grammatiken som teoretisk utgångspunkt diskutera ord-följden i svenska huvudsatser och bisatser. Eftersom jag i denna avhand-ling är intresserad av verbplacering och bisatsinledare fokuserar jag på dessa. Lägg dock märke till att huvudsatser och bisatser inte har någon kategoristatus i generativ grammatik; de är epifenomen av andra under-liggande grammatiska operationer. Gränsdragningen mellan huvudsatser och bisatser i detta kapitel spelar därför inte någon överordnad roll utan motiveras utifrån avhandlingens disposition.