I svenskan skiljer sig finita verb från infinita genom att de i normalfallet flyttar bort från V-domänen i huvudsatser och genom att de markeras morfologiskt med tempus- och modusböjning i presens, preteritum eller imperativ. Forskare har länge intresserat sig för hur barn erövrar sitt modersmåls specifika finithetsmarkering, och en intressant observation är att barn under perioden fram till 2;0–2;6 producerar satser som saknar verb markerade för finithet (se bl.a. Jordens 1990, Boser m.fl. 1992, Clahsen & Penke 1992, Platzack 1992, Plunkett & Strömqvist 1992, Poeppel & Wexler 1993, Guasti 1993/1994, Rizzi 1993/1994, Wexler 1994, Whitman 1994, Santelmann 1995, Haegeman 1995, 1996, Schlichting 1996, Sigurjónsdóttir 1999, Josefsson 2002, Christensen 2003, Wikström 2008). Dessa satser innehåller ibland ensamma verb i infinitiv eller supinum vilka jag i enlighet med traditionen kommer att referera till som rotinfinitiver och rotsupiner. Perioden då barn yttrar rotinfinitiver och rotsupiner brukar kallas för rotinfinitivfasen (se Wexler 1994). Några exempel på rotinfinitiver från mitt material ges i (4:1).40
(4:1) a. *pappa bära den. (Markus 1;11.12) b. *pappa hjäppa den. (Bella 2;1.28) ’pappa hjälpa den’
Svenskans verbböjning är förhållandevis begränsad, och i talspråk är den inte alltid särskilt distinkt. Detta leder ibland till formsammanfall mellan finita och infinita verb, och därför är det i vissa fall motiverat att tolka verb som finita trots att de saknar böjning. Verb tillhörande konjugation 1 saknar ofta presens- och preteritumändelserna –r och –de i talspråk, något som leder till sammanfall med infinitivformen, såsom spela i (4:2a) visar. Konsekvensen är att det blir omöjligt att på basis av verbböjningen avgöra om spela är finit eller infinit. Hansson (1998:77) påpekar vidare att finala –r inte uttalas särskilt tydligt i svenskt talspråk överhuvudtaget, och i vissa svenska dialekter finns dessutom en mer allmän tendens att utelämna –r. Detta kan leda till formsammanfall mellan presens och
40 Rotinfinitiver och rotsupiner har förklarats på olika sätt. Exempelvis föreslår Poeppel & Wexler (1993) och Wexler (1994) att tempus är frivilligt i barns tidiga grammatik, medan Boser m.fl. (1992), Whitman (1994), Schlichting (1996), Bohnacker (1999) och Josefsson (2002) menar att dessa satser saknar ett synligt finit hjälpverb. Ett tredje förslag är att rotinfinitiver är trunkerade strukturer som saknar tempus (Rizzi 1993/1994, Haegeman 1995, 1996). Jag kommer inte att fördjupa mig ytterligare i dessa analyser.
infinitiv även för verb tillhörande andra konjugationer. I mitt input-material är utelämning av verbböjning ganska vanlig (4:2).
(4:2) a. spela du å Cornelia de här när hon va här å hälsa på? (Vuxen: Bella 2;9)
b. komme du ihåg var vi köpte dom här pusslena då? (Vuxen: Bella 2;9) c. de gå nte å koppla ihop dom tror ja. (Vuxen: Harry 1;9.15)
d. nej ja ha inte lagat den ännu. (Vuxen: Markus 2;4.18) e. få a se hur man badar? (Vuxen: Tea 2;0.25)
Avsaknad av verbböjning är vanligare hos barn än hos vuxna. Eftersom avsaknad av verbböjning är vanlig i vuxen svenska är det motiverat att även behandla verb med en motsvarande avsaknad av verbböjning i barn-språket som finita. Vi kan knappast utgå från att barn är mer korrekta än vuxna, utan snarare förväntar vi oss att barn gör som vuxna.
Med hänsyn till ovanstående har jag inte slaviskt följt verbböjningen vid bedömningen av finitheten hos verb i mitt input- och output-material, utan jag har tillämpat både morfologiska och syntaktiska kri-terier. På basis av morfologin delar jag in verb i morfologiskt entydiga och morfologiskt passabla verb. De morfologiskt entydiga verben har jag efter Christensen (2007) direkt vidareklassificerat som finita om de har en entydig finit verbböjning, dvs. lexikala presens- (t.ex. kan, ska, vill, är) och preteritumformer (t.ex. gick, sprang, låg, blev), morfologiska presens- (t.ex. sove(r), badar, ser) och preteritumformer (t.ex. badade, köpte) och imperativformer (t.ex. spring, lek, köp), och som infinita om de har en entydig infinit verbböjning, dvs. morfologiska infinitivformer (t.ex.
springa, leka, köpa) och supinumformer (t.ex. sprungit, lekt, köpt, badat).
Några morfologiskt entydiga finita och infinita verb i mitt output-material ges i (4:3) respektive (4:4).
(4:3) a. nu kan man bada där. (Bella 2;6.17) b. eh å då gick bara pappan ut. (Tea 3;5.10) c. då täje vi ä ja har pengana. (Tea 2;9.09) ’då säjer vi att jag har pengarna’
d. sätt dej ner! (Tea 3;5.10)
(4:4) a. nä du får itte hjäppa mej. (Harry 2;7.23) b. man kan inte äta den. (Markus 2;3.28)
c. ja du ser väl att du har puttat den bordet… (Harry 3;5.20) d. du har inte xxx ätit upp dickit upp. (Bella 3;4.11)
Morfologiskt passabla verb kan inte klassificeras som finita eller infinita på basis av verbböjningen eftersom de är morfologiskt tvetydiga (kasta,
bo, bada, ropa). Dessa verbformer kan i en kontext tolkas som finita (4:5)
och i en annan kontext som infinita (4:6). Jag har därför klassificerat passabla verb som finita om de står i en för finita verb korrekt position, som i (4:5), och som infinita om de står i en för infinita verb korrekt position, som i (4:6).
(4:5) a. de få man ju nte göa. (Bella 3;0.29) ’det får man ju inte göra’
b. va e d ja unna inte va de ä. (Harry 3;1.21) ’vad är det, jag undrar inte vad det är’ c. dä ja litet lamm. (Tea 2;6.02) ’där var litet lamm’
d. mata ma så. (Tea 2;7.22) ’matar man så’
(4:6) a. nej inte simma upp så inte. (Tea 2;8.18) b. inte öppna den där. (Markus 2;9.29)
En konsekvens av detta är att ett passabelt verb efter ett satsadverbial kommer att tolkas som infinit i huvudsatser (4:7) och som finit i bisatser (4:8).
(4:7) nej den inte va dä. (Bella 2;9.25) ’nej, den inte vara där’
(4:8) så de inte bli fö vamt. (Tea 3;8.17) ’så att det inte blir för varmt’
Min utgångspunkt är således att det krävs entydig morfologi i fel position för att något ska betecknas som felaktigt, dvs. antingen ett verb med entydig finit verbböjning som placerats i en för finita verb felaktig posi-tion (4:9) eller ett verb med entydig infinit verbböjning som placerats i en för infinita verb felaktig position (4:10). Övriga verb, dvs. verb där formen är kompatibel eller inte direkt inkompatibel med positionen, kommer att betecknas som korrekta.
(4:9) *de inte killar. (Bella 2;6.17) (4:10) *lägga inte. (Markus 1;10.25)
Ett problem i sammanhanget är morfologiskt passabla verb som står i en position som antingen kan tolkas som finit eller infinit (4:11)–(4:12). I dessa fall har jag valt att tolka hjälpverb som finita (4:11) och huvudverb som infinita (4:12). Som hjälpverb har jag klassificerat finita temporala och modala verb som följs av ett infinit verb. I de fall det har varit svårt att dra en tydlig gräns har jag följt Teleman (1974:48f, 195ff) och Jörgensen & Svensson (1987:74) genom att analysera finita verb följda av infinita verb som inte kan föregås av infinitivmärket att som hjälpverb och de som kan föregås av att som huvudverb.
(4:11) nu ja ha ja a thladdat ne mej mamma. (Tea 2;10) ’nu jag har kladdat ner mej mamma’
(4:12) nu denna da slut. (Tea 2;9.09) ’nu denna va slut’
Lägg märke till att ovanstående metodologiska gränsdragningar bara har implikationer för mina studier av verbplaceringen. Verbets finithet har således inte beaktats vid studier av realiseringen av bisatsinledare.