För att vi med någon säkerhet ska kunna avgöra att ett finit verb står i V° i en svensk sats krävs att satsen innehåller ett mittfältsplacerat sats-adverbial25 som utgör en gräns nedåt VP, ett s.k. disambiguerande sats-adverbial. Jag har följt Sundman (2005) och betraktar subjektet i Spec-IP som mittfältets övre gräns och verbbestämningar i slutfältet, dvs. verb-partikel, predikativ, objekt, egentligt subjekt och VP-adverbial, som slut-fältets nedre gräns. Hittills i framställningen har jag endast behandlat negationen som ett disambiguerande satsadverbial, eftersom denna har en tämligen fast placering i mittfältet direkt ovanför VP (2:34). Precis som i huvudsatser med inversion (se avsnitt 2.2.1 ovan) kan dock nega-tionen även stå direkt före ett subjekt i Spec-IP i bisatser (2:35). Däremot kan negationen inte hur som helst stå i slutfältet (2:36).26
25 ”Satsadverbial” är här egentligen en missvisande term, eftersom även andra adverbial i vissa fall kan stå i mittfältet, t.ex. TSR-adverbial (Jörgensen & Svensson 1987:146, Hultman 2003:294). Eftersom mittfältet är den normala positionen för satsadverbial använder jag ”satsadverbial” som en beteckning på alla mittfältsplacerade adverbial.
26 Teleman m.fl. (1999c:176ff, 193f) framhåller att negationen i viss utsträckning kan fungera lednegerande i slutfältet. Som lednegerare kan inte negera exempelvis ett enskilt led efter det infinita verbet, ett led som därmed sätts i fokus för samtalet. Det infinita verbet står i dessa fall fortfarande kvar på sin vanliga plats, medan negationen har placerats i en lägre position. Ett exempel från mitt barnmaterial som skulle kunna tolkas som lednegering ges i (i). Lednegering behandlas också i samband med diskussionen om sambandet mellan finithet och verbflyttning i avsnitt 6.1 nedan.
(i) nä ja a sett inte halsbandet. (Tea 2;11.07) ’nej, jag har sett inte halsbandet’
(2:34) Jag hoppas att Daniel inte äter för mycket kexchoklad idag. (2:35) Jag hoppas att inte Daniel äter för mycket kexchoklad idag.
(2:36) Jag hoppas att Daniel äter för mycket kexchoklad (*inte) idag (*inte).
Eftersom det inte är något problem att skilja en mittfältsplacerad nega-tion från en neganega-tion placerad före subjektet så utgör neganega-tionen inget metodologiskt problem i detta sammanhang. Bisatser med det finita verbet efter negationen antas därför ha finitet i V° (icke-V2-ordföljd) (2:34), medan bisatser med FV-SA-ordföljd antas ha finitet i C° i en rekursiv CP (2:37) (se ovan för detaljer). Bisatser utan disambiguerande adverbial har en tvetydig verbplacering, vilket innebär att det finita verbet i princip kan stå i flera olika positioner (2:38).
(2:37) Jag sa att Daniel äter inte kexchoklad idag.
(2:38) Jag hoppas att Daniel äter lagom mycket kexchoklad idag.
Negationen är inte det enda satsadverbialet som kan stå i mittfältet. Mer problematiska än negationen är de adverbial som uppvisar en mycket friare placering i strukturen än negationen och som därför inte hur som helst kan ses som disambiguerande. För den kommande undersökningen av svenska barns verbplacering i bisatser är det därför viktigt att klargöra vilka satsadverbial som jag betraktar som disambiguerande. I min diskus-sion av dessa adverbial utgår jag från de adverbial som jag har påträffat i mitt material:
• Modala adverbial: egentligen, faktiskt, ju, kanske, nog, väl • Fokuserande adverbial: bara, redan
• Konjunktionella adverbial: också
• Övriga adverbial: aldrig, alltid, gärna, nästan
Modala adverbial står vanligtvis i mittfältet, men egentligen, faktiskt, ju,
kanske och väl kan också placeras i satsens slutfält (Teleman m.fl.
1999c:98ff, 114–122). De modala adverbialen har räknats som dis-ambiguerande under förutsättning att de inte kan tolkas som annex eller som stående i slutfältet. I praktiken innebär detta att ett modalt adverbial inte är disambiguerande om det står sist i bisatsen. Om det däremot står ett led efter satsadverbialet, t.ex. ett objekt, adverbial eller infinit verb, så betraktas det som disambiguerande. Exempel som i (2:39) analyseras därför med det finita verbet i C°, medan exempel som i (2:40) har en
tvetydig verbplacering, eftersom adverbialet står sist. Undantaget från detta är adverbialet kanske som jag helt har utelämnat eftersom det är oklart hur dess verbala ursprung påverkar dess placering. Jag har således inte räknat kanske som disambiguerande, inte ens när det står före det finita verbet (2:41).
(2:39) Jag ser att Daniel äter egentligen/faktiskt/ju/nog/väl en frukt. (2:40) Jag ser att Daniel äter en frukt egentligen/faktiskt/ju/väl. (2:41) Jag ser att Daniel kanske äter en frukt.
Det fokuserande adverbialet bara står typiskt affokalt, dvs. precis före eller efter det fokuserade ledet, men det kan även stå i mittfältet (Teleman m.fl. 1999c:152–167). Wijk-Andersson (1991) noterar att
bara har en väldigt fri placering i satsen, och med hänsyn till detta har jag
valt att inte räkna detta adverbial som disambiguerande. Bisatser med
bara (2:42) antas därför ha en tvetydig verbplacering. Det fokuserande
adverbialet redan har jag däremot räknat som disambiguerande om det inte står sist i satsen (2:43).
(2:42) a. Daniel sa att han åt bara en frukt. b. Daniel sa att han bara åt en frukt. (2:43) Daniel sa att han har redan ätit en frukt.
Det additiva konjunktionella adverbialet också kan stå i mittfältet eller i slutfältet. Dessutom kan det stå affokalt i en sats med ett fokuserat led (Teleman m.fl. 1999c:126–135). Om också står sist i bisatsen har jag inte räknat det som disambiguerande (2:44). Om det däremot inte står sist i bisatsen och inte fokuserar ett enskilt led räknar jag det som disambiguerande (2:45).
(2:44) Det är bra att Daniel åt en banan också. (2:45) a. Det var så att Daniel åt också en banan.27
b. Det var så att Daniel också åt en banan.
27 I detta exempel kan också tolkas som fokuserande ledet en banan, men det kan också tolkas utan ledfokus. I den senare tolkningen betraktar jag också som disambiguerande. I det enskilda fallet får kontexten avgöra vilken tolkning som är mest rimlig.
Även adverbial som aldrig, alltid, gärna och nästan kan stå i mittfältet och betraktas då som disambiguerande, under förutsättning att de inte står sist i bisatsen. Några disambiguerande exempel ges i (2:46).
(2:46) a. Vi tror att Daniel aldrig/alltid/gärna/nästan äter två kexchoklad om dagen.
b. Vi tror att Daniel äter aldrig/alltid/gärna/nästan två kexchoklad om dagen.
Även om jag i detta avsnitt har utgått från verbplaceringen i bisatser i diskussionen av vilka adverbial som räknas som disambiguerande har min avgränsning även konsekvenser för bedömningen av verbplaceringen i vissa andra satstyper. Mer konkret kommer jag att tillämpa samma kriterier när jag bedömer verbplaceringen i förhållande till adverbial i subjektsinitiala deklarativer och direktiva huvudsatser.