Ledtrådars frekvens och frekvenströsklar

Lightfoot (1997, 1999, 2006) menar att det inte finns någon anledning att tro att barn missleds av ledtrådar för enstaka felproducerade gram-matiska strukturer. Ledtrådar måste därför vara robusta för att barn ska kunna härleda dem ur inputen. Robusthet definierar han som frekvens i inputen. Inputfrekvens har av generativa barnspråksforskare traditionellt betraktats som ovidkommande för språktillägnandet (Kupisch 2007, Roeper 2007) men har av icke-generativa barnspråksforskare länge fram-hållits som en viktig informationskälla för barn, om än inte den enda. Exempelvis menar Tomasello (2003) att barns initiala grammatiska kun-skap är knuten till högfrekventa lexikala led i inputen (se även Akhtar 1999, Diessel & Tomasello 2001, Kidd m.fl. 2005, 2006 och Matthews m.fl. 2005). En hög frekvens gynnar erövringen av syntaktiska strukturer på det sättet att generalisering sker utifrån de högfrekventa lexikala konstruktionerna i inputen.

Beroende på vilken roll som tillskrivs inputen i språkerövringsprocess-en kan frekvspråkerövringsprocess-ens vara intressant ävspråkerövringsprocess-en för gspråkerövringsprocess-enerativa barnspråksforskare (se de generativa bidragen i Gülzow & Gagarina 2007 samt Kupisch 2004), men till skillnad från i många icke-generativa teorier har frekvens inget förklaringsvärde i generativ grammatik: ”The properties of UG are presupposed before counting, they are not the result of counting” (Roeper 2007:25). Valian (1999) framhåller tre olika sätt på vilka inputen kan tänkas driva språktillägnandet: kopiering, triggning eller hypotestestning (se även avsnitt 1.2 ovan). Kopiering, som är ett vanligt antagande inom icke-generativ barnspråksforskning, innebär att barnet på basis av frekvens kopierar de mönster som finns i inputen. Detta förutsätter ingen medfödd språkförmåga, och kopiering har därför inte spelat någon roll inom generativ barnspråksforskning. Triggning kan ses som den andra ytterligheten, där den medfödda språkförmågan, i form av parametrar, tillskrivs den avgörande rollen. Ledtrådar i inputen triggar det ena eller andra parametervärdet, och ledtrådarnas frekvens spelar ingen egentlig roll i denna process. Hypotestestning, som är utgångs-punkten i denna avhandling, innebär att ledtrådarna ligger till grund för en testning av hypoteser om modersmålets grammatiska struktur. Led-trådarnas frekvens i inputen spelar en roll i formulerandet och testandet av hypoteser om den underliggande grammatiska strukturen. Valian & Casey (2003) diskuterar frågan vilken roll inputfrekvens spelar, och de hävdar att en upprepad exponering för ett visst språkligt fenomen ger barn en möjlighet att tolka fler aspekter av det språkliga fenomenet. Därmed kan en upprepad exponering hjälpa barnet att uppfatta syntak-tiska regelbundenheter i inputen och formulera hypoteser om den under-liggande syntaktiska strukturen. Denna process påverkas naturligtvis av att många olika typer av information (t.ex. fonologisk, lexikal, semantisk, syntaktisk, pragmatisk, icke-verbal) konkurrerar om barns uppmärksam-het i naturliga situationer. Vi kan därför inte förutsätta någon enkel rela-tion mellan inputfrekvens och erövringen av den syntaktiska strukturen. Lightfoot (1997, 1999, 2006) utgår i sin modell från att det existerar någon form av frekvenströsklar för de olika ledtrådarna. Barn kommer endast att kunna härleda en viss ledtråd om ledtrådens absoluta33

frekvens ligger över tröskeln. Ett mål för forskningen blir därför att försöka fastställa hur frekvent en viss ledtråd måste vara för att den ska få

33 Den absoluta frekvensen för en ledtråd baseras på antalet förekomster av ledtråden i förhållande till den sammanlagda inputen. I denna avhandling kommer jag att beräkna den absoluta frekvensen i förhållande till antalet verbala yttranden i inputen.

någon återverkan i barns språkerövring. Lightfoot framhåller att vi knappast kan förvänta oss att finna ett universellt värde för hur frekvent en ledtråd måste vara, eftersom vissa delar av den grammatiska strukturen kan vara känsligare än andra (se även Lightfoot & Westergaard 2007). En liknande tanke framkommer i Platzack (2001) där det föreslås att C-domänen är mer sårbar än V-C-domänen. Om detta stämmer borde sven-ska barn ha svårare för att härleda ledtråden till V2-ordföljd ur inputen än ledtråden till icke-V2-ordföljd, en prediktion som dock inte får något stöd i min undersökning (se kapitel 6 och 8 för empiriska detaljer).

Enligt Lightfoot (1997, 1999, 2006) kan alltså frekvenströsklar variera från ledtråd till ledtråd. Medan en ganska låg frekvens kan vara tillräcklig för en ledtråd för att få genomslagskraft kan en annan ledtråd kräva en tämligen hög frekvens. En fråga som Lightfoot inte behandlar men som vi också bör ställa oss i detta sammanhang är om frekvenströsklar kan vara individuella. Vissa barn kanske behöver en högre ledtrådsfrekvens eller en längre exponeringsperiod än andra. Detta skulle komplicera fast-ställandet av frekvenströsklar ytterligare så att det i praktiken kan vara ett omöjligt begrepp att arbeta med.

Trots detta spekulerar Lightfoot (1999) i var frekvenströskeln ligger för V2-ordföljd. Som en tillräcklig frekvens tar han frekvensen för led-tråden till V2-ordföljd i moderna V2-språk såsom nederländska, norska, svenska och tyska, och som en otillräcklig frekvens tar han frekvensen för ledtråden till V2-ordföljd i engelskan i början av 1200-talet, en tids-period då V2-ordföljd höll på att försvinna ur detta språk. Jörgensen (1976:101ff) har undersökt förekomsten av inverterad ordföljd i huvud-satser i talad vuxenriktad svenska. Han rapporterar 27 % inversion i sitt radiomaterial, 38,1 % i sitt intervjumaterial och 40,2 % i sitt samtal-/debattmaterial. Resterande andelar har rak ordföljd.34 Jörgensens (1976) studie ger dock en något missvisande bild av svenskan, delvis eftersom hans material bestod av talspråk riktat till vuxna svenskar. Josefssons (2003a, 2003b) studier av barnriktad svenska antyder att över 50 % av

34 Jörgensens (1976) beräkningar av andelen satser med rak ordföljd får stöd av flertalet andra undersökningar. Westman (1974:155) rapporterar att andelen subjekt i funda-mentet i bruksprosatexter är 64 %. Motsvarande siffra för fiktionsprosa är 69,7 % enligt Teleman & Wieselgren (1970:119). Liknande siffror – 62,5 %, 68,6 % och 72,2 % – fann Benson (1974:229) i sina tre undersökta grundlagstexter. Även Bohnacker & Rosén (2008:10) rapporterar en hög andel rak ordföljd. I deras material som bestod av infor-mella texttyper producerade dels av elever i 15-årsåldern, dels av universitetsstudenter i 20–25-årsåldern hade 73 % av de deklarativa huvudsatserna rak ordföljd (se även Bohnacker & Rosén 2007a, 2007b).

alla huvudsatskontexter i svenska barns input innehåller ledtråden till V2-ordföljd. Detta stöds av Westergaard (2007) som rapporterar att motsvarande siffra i nordnorska barns input är 54,2 % (1137/2097).³⁵ Både Josefsson (2003a, 2003b) och Westergaard (2007) visar att en inputfrekvens strax över 50 % är fullt tillräcklig för att svenska och norska barn ska erövra V2-ordföljd i exempelvis rogativa huvudsatser och icke-subjektsinitiala deklarativer helt problemfritt.

1200-talets engelska däremot uppvisar endast ca 17 % ledtrådar till V2-ordföljd (Lightfoot 1999).³⁶ Eftersom engelskan under denna period höll på att förlora V2-ordföljden menar Lightfoot att 17 % uppenbar-ligen inte var tillräckligt frekvent för att engelska barn skulle erövra V2-ordföljd. Ett problem i sammanhanget är att dessa siffror är baserade på en allittererande prosatext (Sawles Warde) och därför knappast kan sägas vara representativa för det språk som engelska barn mötte på 1200-talet.