Om produktivitet och grammatiska regler

Den ledtrådsbaserade lärbarhetsmodell som skisserats i detta kapitel implicerar att ledtrådar måste vara robusta för att barn ska kunna härleda dem ur inputen. Modellen säger dock inget om med vilken grad av produktivitet som barn kan härleda en robust ledtråd. Å ena sidan kan den resulterande grammatiska regeln uppvisa full produktivitet genom att omfatta grammatiska kategorier och inte enskilda lexikala element. O’Grady (2005:89–90) benämner en sådan grammatisk regel ”en stor regel”. En stor regel för V2-ordföljd skulle kunna lyda ”flytta finita verb till C°”.

Å andra sidan kan barns språkliga input spela en mer central roll på det sättet att barns tidiga grammatiska kompetens är bunden till enskilda lexikala led. Tanken är att barn inledningsvis kan koppla exempelvis V2- och icke-V2-ordföljd till enskilda verb, och först i ett senare skede formu-lera en mer generell grammatisk regel. O’Grady (2005:89–90) benämner en grammatisk regel som endast omfattar enskilda lexikala element ”en liten regel”. En liten regel för V2-ordföljd skulle kunna lyda ”flytta är till C°” (jfr Roeper 2007:33–35). Enligt detta synsätt förväntar vi oss att de högfrekventa finita verben i inputen också är de finita verb som barn tidigast flyttar till C°. Denna tanke är framträdande inom viss

icke-generativ barnspråksforskning. Exempelvis hävdar Matthews m.fl. (2005) i sina studier av ordföljden hos engelska barn att de har funnit stöd för att barn bygger sin grammatiska kunskap runt högfrekventa ord i inputen. I ett experiment fick barn höra antingen högfrekventa eller låg-frekventa verb i satser med en för engelskan felaktig SOV-ordföljd. Deras resultat visade följande: Vid 2;9 års ålder använde de barn som fick höra högfrekventa verb oftare den för engelskan typiska SVO-ordföljden än de barn som fick höra lågfrekventa verb. De barn som fick lyssna till låg-frekventa verb uppvisade en större tendens att använda SOV-ordföljden i sin egen produktion av dessa verb. Barn som var ett år äldre föredrog dock att använda SVO-ordföljd, oavsett om de lyssnat till hög- eller låg-frekventa verb. Detta tolkades som att barns förmåga att använda rätt ordföljd utvecklas på basis av verb som är högfrekventa i inputen. Om detta stämmer förväntar vi oss med andra ord stora likheter mellan svenska barns input och output.

3.4.4 Implikationer för denna avhandling

I avsnitten 3.4.1–3.4.2 behandlade jag frågan om hur robusta ledtrådar måste vara för att barn ska kunna härleda dem ur inputen. Lightfoots (1997, 1999, 2006) tanke om absolut frekvens (frekvenströsklar) ställdes mot Westergaards (2005) tanke om relativ frekvens (entydighet) i olika satstyper. Med ambitionen att försöka ge en så korrekt bild som möjligt av de svenska barnens erövring av ordföljden i huvudsatser och bisatser kommer jag att tillämpa båda synsätten i denna avhandling. Beroende på vilken roll absolut och relativ frekvens spelar förväntar vi oss lite olika resultat. Om den absoluta frekvensen spelar en avgörande roll borde en tämligen hög ledtrådsfrekvens krävas för en lyckad erövring. Låg led-trådsfrekvens borde leda till problem i erövringen. Om däremot den rela-tiva frekvensen i en satstyp är avgörande borde även entydiga ledtrådar med låg absolut frekvens leda till lyckad språkerövring. Tvetydiga ledtrådar borde i sådana fall vara mer problematiska.

Westergaard (2005) för en intressant diskussion om hur benägna barn är att generalisera grammatiska regler mellan olika satstyper. Enligt hennes modell kan ledtrådar i C-domänen endast generaliseras inom respektive satstyp, eftersom olika satstyper projicerar olika funktionella kategorier, medan ledtrådar lokaliserade till I- och V-domänerna kan generaliseras mellan olika satstyper, eftersom dessa domäners arkitektur är universell. Särskilt intressant i detta sammanhang är CP-rekursion,

som i svenska bisatser endast förekommer vid subjunktionerna att, därför

(att), för (att) och så (att). Enligt Westergaard (2005) borde svenska barn

kunna generalisera CP-rekursion till andra subjunktionsinledda bisatser, men inte till satsbasinledda bisatser, eftersom dessa inleds av en annan funktionell projektion än subjunktionsinledda bisatser. Vi förväntar oss därför att kunna finna spetsställning av led och FV-SA-ordföljd i andra subjunktionsinledda bisatser än att-satser, men inte i satsbasinledda bisatser.

Det är också intressant att notera att Westergaard (2005) antar att norska barn behandlar subjektsinitiala deklarativer annorlunda än icke-subjektsinitiala. Varför barn skulle göra detta är oklart, eftersom båda inleds av TopP i hennes modell. För diskussionen i denna avhandling är det ändå intressant att Westergaard skiljer på subjektsinitiala och icke-subjektsinitiala deklarativer, eftersom detta väcker tanken att barn kanske gör ännu finare uppdelningar i satstyper när de härleder ledtrådar ur inputen än vad Westergaard antar. Om det ligger någon som helst sanning bakom denna tanke borde svenska barn kunna lokalisera CP-rekursion till bisatser inledda av att, därför (att), för (att) och så (att). Vi förväntar oss då att de inte övergeneraliserar spetsställning av led eller FV-SA-ordföljd till andra subjunktionsinledda bisatser. Dessutom borde vi kunna finna skillnader i verbplacering mellan de olika att-satserna.

I detta avsnitt har jag också behandlat frågan om med vilken produktivitet en robust ledtråd kan härledas ur inputen. Eftersom jag i denna avhandling är intresserad av att fastställa när barn tillämpar bl.a. V2-ordföljd produktivt antar jag att barnen har tillgång till en stor matisk regel för V2-ordföljd, dvs. en regel som sträcker sig över gram-matiska kategorier och inte över enskilda element, när de flyttar olika finita verb till C°, olika led till Spec-CP och olika subjekt till Spec-IP. Med andra ord utgår jag från att en stor grammatisk regel signaleras genom lexikal variation i tillämpningen av grammatiska operationer. I detta sammanhang är det viktigt att notera att det i praktiken kan vara svårt eller t.o.m. omöjligt att skilja en liten grammatisk regel från en helhetsinlärd fras, eftersom båda baseras på enskilda högfrekventa element i inputen. Den formella skillnaden mellan dessa är att en liten grammatisk regel är ett resultat av att barn har härlett en ledtråd ur inputen och på ett mycket restriktivt sätt integrerat denna ledtråd i sin grammatik, medan en helhetsinlärd fras inte är ett resultat av en ledtråd utan snarast av att barn har lärt sig en fras bestående av högfrekventa ord-kombinationer i inputen. En konstruktion baserad på en liten regel har

alltså en inre grammatisk struktur, medan en helhetsinlärd fras är en oanalyserad helhet. I avhandlingen avser jag inte att ta ställning till om ett barn har lärt sig en liten regel eller en fras. Intressant för min under-sökning är när barnen uppvisar en stor regel, och då är distinktionen mellan en liten regel och en helhetsinlärd fras inte relevant.

3.5 Avslutning

I detta kapitel har jag diskuterat några relevanta teoretiska frågor inom den generativa barnspråksforskningen och deras konsekvenser för av-handlingen. Jag utgår från att barn söker igenom den språkliga inputen efter ledtrådar till modersmålets grammatiska struktur och att en ledtråd måste uppfattas som robust för att barn ska kunna härleda den ur in-puten och integrera den i sin grammatik. Mot bakgrund av kontinuitets-debatten skulle integrerandet av ledtrådar kunna vara ett strukturbygge, där exempelvis integrerandet av subjunktioner skulle kunna leda till att C-domänen blir tillgänglig. Eftersom det är oklart hur vi ska förhålla oss till den fonetiska realiseringens roll som bevismaterial för uppkomsten av ny struktur avstår jag från att ta ställning till om barn måste erövra CP eller om de föds med den. Istället fokuserar jag på frågan när barn i sin produktion visar att de har tillgång till C-domänen utan att utesluta möj-ligheten att den finns tillgänglig dessförinnan. Med andra ord antar jag att barnen har integrerat en abstrakt struktur i sin grammatik senast när de uppvisar denna i sin produktion. Det avgörande kriteriet för när de i sin produktion uppvisar tillgång till en viss struktur antas vara en produktiv och varierad användning av grammatiska fenomen knutna till den aktuella strukturen. I enlighet med den funktionella projektions-hypotesen behöver dock inte denna användning vara fonetiskt realiserad, vilket exempelvis innebär att även nollsubjunktioner kan tas som en indi-kation på tillgång till C-domänen.

Innan jag övergår till att redovisa mina resultat diskuterar jag i det kommande kapitlet några metodologiska problem kopplade till min undersökning av ordföljden i huvudsatser och bisatser.

4 Metodologi – finithet, huvudsatser och

bisatser

I detta kapitel diskuterar jag några metodologiska problem vid studier av verbplacering i huvudsatser och bisatser i vuxen- och barnspråk.

Ett centralt begrepp i avhandlingen är ”verbala yttranden”. Med ett ”verbalt yttrande” avser jag ett yttrande som innehåller ett verbalt ele-ment, dvs. ett finit och/eller ett infinit verb. De verbala yttrandena har jag så långt det är möjligt klassificerat i huvudsatser och bisatser. I vuxen svenska är det inte alltid enkelt att dra en tydlig gräns mellan finita och infinita verb samt mellan huvudsatser och bisatser; det sistnämnda prob-lemet diskuterades i kapitel 2 ovan, varför jag i detta kapitel fokuserar på barnens huvudsatser och bisatser. En gränsdragning i barnspråk försvåras ytterligare av att barn inte sällan utelämnar vissa element som är obliga-toriska i vuxenspråket (se t.ex. Lundin 1987, Radford 1990, Josefsson 2002 och Santelmann 2003). Särskilt problematiskt är avsaknaden av morfologisk finithetsmarkering på verb och avsaknaden av bisatsinledare, något som kan leda till formsammanfall mellan finita och infinita verb samt mellan huvudsatser och bisatser. I avsnitt 4.1 diskuterar jag problem knutna till gränsdragningen mellan finita och infinita verb, och i avsnitt 4.2 behandlar jag gränsdragningsproblematiken associerad med huvud-satser och bihuvud-satser. I avsnitt 4.2 skisserar jag också några excerperings-principer för huvudsatser och bisatser i mitt input- och outputmaterial samt ger en kort presentation av det excerperade materialet. Kapitlet sammanfattas i avsnitt 4.3.

Lägg också märke till att när jag i den kommande framställningen återger vuxen- och barnyttranden från mitt material har jag för tydlig-hetens skull tagit bort markörer för pauser, betoning o.dyl., där detta inte är relevant för tolkningen av yttrandet. I de fall ett yttrande ändå kan vara svårt att tolka tillfogar jag en parafras under yttrandet.