Implikationer för denna avhandling

De två ovan beskrivna analyserna av oinledda bisatser, som IP-strukturer eller som CP-strukturer, får olika konsekvenser för analysen av V2-ord-följd i små barns språk. Tidigare studier av barn som erövrar V2-språk har funnit att barnen redan i sina tidigaste yttranden innehållande ett finit verb placerar detta på andra plats (se t.ex. Bohnacker 1999 och Sigurjónsdóttir 1999 för isländska barn, Haegeman 1995, 1996, Schlichting 1996 och Blom 2003 för nederländska barn, Westergaard

29 Lundin (1987) undersökte 5 svenska barn – Ask, Embla, Freja, Nanna och Tor – i åldersperioden 1;8–3;6. Dessa barn ingick i projektet ”Barnspråkssyntax” vid Stockholms universitet.

2005 för norska barn, Schönenberger 2001 för schweizertyska barn, Santelmann 1995, 2003 och Josefsson 2003a, 2003b för svenska barn, Mills 1985, Verrips & Weissenborn 1992, Poeppel & Wexler 1993, Clahsen m.fl. 1993/1994 för tyska barn samt Meisel & Müller 1992 och Bohnacker 1999 för tvåspråkiga barn), dvs. innan de börjar använda subjunktioner (se t.ex. Clahsen & Smolka 1985, Fritzenschaft m.fl. 1990, Clahsen 1990/1991, Rothweiler 1993, d’Avis & Gretsch 1994 och Tracy 1994 för tyska barn, Schönenberger 2001 för schweizertyska barn, Meisel & Müller 1992 och Müller 1994 för tvåspråkiga tysk-franska barn). IP-analysen av oinledda bisatser innebär att barns V2-ordföljd måste analyseras som verbflyttning till I° innan barnen använder subjunktioner (3:7). (3:7) IP IP I° FV I' VP VP V° FV V'

Ett potentiellt problem för IP-analysen av barns tidiga V2-ordföljd är att Spec-IP i vuxenspråket traditionellt betraktas som subjektspositionen (se kapitel 2 för detaljer). För att kunna förklara varför små barn inte bara yttrar satser med rak ordföljd utan även satser med inverterad ordföljd inledda av en mängd olika led (se de svenska exemplen i (3:8)–(3:10) nedan) måste man utgå från att många olika led kan stå i Spec-IP, en egenskap som i vuxenspråket tillskrivs Spec-CP. Clahsen (1990/1991) och Clahsen m.fl. (1996) beskriver exempel som i (3:8)–(3:10) genom att anta att barn har tillgång till en finithetsfras, FP, istället för IP. Spec-FP tillskrivs samma egenskaper som Spec-CP i vuxenspråket, medan F°, till skillnad från C°, är reserverad för det finita verbet. Frågan vi kan ställa oss i detta sammanhang är varför vi bör upprätthålla en skillnad mellan barns och vuxnas grammatik, om barns produktion av V2-ordföljd i stor utsträckning är vuxenlik. Enligt min uppfattning tillskriver förespråkare för en IP-/FP-analys subjunktioner en alltför stor roll för uppkomsten av CP i barns grammatik.

(3:8) a. det gör jag. (Åke 1;11) (Santelmann 1995:148) b. dä bodde de. (Anders 2;1) (Santelmann 1995:148) (3:9) a. är det långeman? (Sara 2;4) (från Josefsson 2003a:103)

b. kan man hissa up tågvangen dä? (Markus 2;2.17) (från Josefsson 2003a:103)

(3:10) a. vad gör den? (Embla 2;1) (från Santelmann 2003:270) b. va är bilen? (Tor 2;2) (från Santelmann 2003:270)

Ett annat problem för IP- och FP-analysen är att kunna förklara hur och varför barn omanalyserar V2-ordföljd som flyttning till C° istället för till I° eller F°. Mot bakgrund av dessa problem är det därför, enligt min åsikt, mer attraktivt att anta att även barns tidiga V2-ordföljd är ett resultat av verbflyttning till C° och att Spec-IP är reserverad för subjekt-et. En sådan analys är dock endast kompatibel med en analys av barns oinledda bisatser som CP-strukturer.

Trots att den rådande bilden är att barn redan i låg ålder behärskar V2-ordföljd noterar Platzack (2001, 2003) att vissa svenska barn upp-visar en något högre felprocent i appliceringen av V2-ordföljd i huvud-satser i jämförelse med vuxna. I Platzack (2001) rapporteras exempelvis att Harry och Sara (1;6–3;1) placerar det finita verbet på tredje plats (V3), dvs. efter subjektet, istället för på andra plats i 3,4 % (10/297) av sina finita icke-subjektsinitiala huvudsatser (3:11).

(3:11) a. *där han bor. (Sara 2;2) (från Platzack 2001:370) b. *dä den var. (Harry 2;5.17) (från Platzack 2003:148)

Fel av denna typ görs överhuvudtaget inte av de vuxna talarna i Harrys och Saras input. Platzack (2007) menar att den något förhöjda andelen V3-satser hos svenska barn inte beror på bristande språklig kompetens, en ståndpunkt som han delar med Josefsson (2003a, 2003b). Svenska barn vet att C° måste synliggöras genom verbflyttning i huvudsatser, men precis som i bisatser har de problem med att omsätta denna språk-specifika kunskap i praktiken. Därmed har Platzack (2007) förlagt förklaringen till barns V3-satser till den performativa sidan av språket (jfr även Bloom 1990, Bloom 1991:24f, Valian 1991 och Valian m.fl. 1996).30

30 Även vissa patienter med Brocas afasi har rapporterats producera V3-satser av samma typ som barn (se t.ex. Ahlsén & Dravins 1990, Håkansson & Nettelbladt 1996 och Platzack 2001, 2007 om svenska afatiker samt Wenzlaff & Clahsen 2005 om tyska afatiker; se även de Roo 2003 som inte fann några V3-satser men väl problem med

Varken studier som argumenterar för en IP-/FP-analys eller en CP-analys har, enligt min uppfattning, byggt sin argumentation på en solid empirisk grund, eftersom de inte har tagit ett helhetsgrepp om både V2-ordföljd och bisatser. Ett av mina mål i denna avhandling är därför att ge en mer detaljerad bild av förhållandet mellan V2-ordföljd och bisatser i svenska barns språk. Om ordklassen subjunktion spelar en avgörande roll för barns tillgång till C-domänen kan vi tänka oss några olika scenarier i barns produktion innan de yttrar sina första bisatser. En möjlighet är att barnen endast yttrar subjektsinitiala deklarativer, eftersom den högsta specificeraren, Spec-IP, är reserverad för subjektet. En annan möjlighet är att barnen adjungerar ett led till IP och producerar icke-subjektsinitiala V3-satser. Och om barnen har tillgång till en FP-struktur istället för en IP-struktur är en tredje möjlighet att barnen i sina icke-subjektsinitiala satser inte kan flytta subjektet ut ur VP, något som borde leda dem till att inledningsvis placera subjektet efter negationen och andra sats-adverbial. Eventuella icke-subjektsinitiala V2-satser i detta skede borde i så fall kunna förklaras som helhetsinlärda fraser. En mer produktiv användning av V2-ordföljd, t.ex. genom rogativa, icke-subjektsinitiala kvesitiva och icke-subjektsinitiala deklarativa huvudsatser, borde inte uppträda förrän efter att de första bisatserna har uppträtt, dvs. när CP har blivit tillgänglig. Om C-domänen däremot är tillgänglig redan innan barnen tillägnar sig ordklassen subjunktion förväntar vi oss att de kan producera alla typer av satser med V2-ordföljd redan innan de första bisatserna uppträder.

Avslutningsvis vill jag betona en komplicerande faktor i förklarandet av barns osynliga bisatsinledare. Två mekanismer bakom osynliga bisats-inledare som behandlades ovan var (1) inlärning av den fonetiska formen och (2) automatiserandet av synliggörandekrav i produktionen. Proble-matiskt i detta sammanhang är att vissa svenska bisatser ibland tillåter att C° innehåller en nollsubjunktion (för detaljer, se avsnitt 2.1 och 2.2.2 ovan). I automatiseringen av den språkspecifika distributionen av vilka positioner som måste synliggöras fonetiskt ingår därför också att svenska barn måste lära sig i vilka kontexter synliggörandet är frivilligt. Åtmin-stone tre olika mekanismer kan således ligga bakom barns osynliga sub-junktioner. I praktiken kan det i enskilda fall vara svårt att avgöra vilken av dessa som spelar den avgörande rollen, och därför kommer jag att

bisatsinledare hos nederländska afatiker). Platzack (2001, 2007) argumenterar för samma förklaring till afatikers V3-satser som till barns V3-satser.

trycka mig med försiktighet när jag i kapitel 7 diskuterar hur svenska barn erövrar realiseringen av bisatsinledare.