En ungdomskultur som tidigare hämtat näring hos franska existentialister och amerikanska beatniks62 omformades under 1960-talets andra halva till en mer mods- och hippiepräglad stilart bland ungdomar på drift i stadens centrum. När sådana mer bohemiskt präglade ungdomar några år tidigare önskade etablera sig som il-legala narkomaner bland beroende rövare och prostituerade var deras antal ännu ganska obetydligt. En sådan man berättar:
”Jag kommer ihåg en av dom här (prostituerade) tjejerna bland annat, en av dom första som man kom i kontakt med, som samtidigt var lite skrämmande.63 Men det som förenade
61 Angående denna plats se Blomgren (1991:95–97)
62 Se Kerouac (1976) På drift. I denna skildring sammanstrålar några beatnikpräglade unga män och en manlig ungdomsbrottsling.
63 Goffman (1972:37) citerar Stearns Sisters of the night: ”Även om den prostituerade hånler åt respektabi-liteten är hon dock, särskilt gäller detta callgirls, hyperkänslig och nervös i finare sällskap, och tar på sin lediga tid så fort hon kan sin tillflykt till bohemiska konstnärer, författare, skådespelare eller pseudo-in-tellektuella. Där kan hon känna sig accepterad som en avsigkommen personlighet utan att för den skull riskera att bli uttittad.”
det var ju det här med injicerandet då. Men senare var det inte dom som dominerade i våra kvartar”.
Nåväl, hur kunde en tillbakadragen, timid och välartad liten pojke (den intervju-ade mannen framställer sig själv på detta vis) som aldrig gjort något väsen av sig bli beatnikkung vid Götaplatsen, börja umgås med prostituerade flickor och tungt kriminella unga män, för att senare bli en framträdande tjacklangare och hippie-hövding i Göteborgs Hagakvarter? Mannen själv, liksom så många andra pionjärer och veteraner också konstnärligt begåvad, berättar att han gick ner sig väldigt fort när han väl hade börjat injicera. Illa kvickt lyckades han också få till stånd ett par långvariga dessänger* bl.a. med hallucinogena droger typ LSD.* En på den tiden ung kvinna berättar i sin tur om stämningarna vid 1950-talets slut, om livet i vissa konstnärs- och jazzkretsar, om kollektiv i Nordstan samt om populära och centrala krogar som Kometen och Viktoria:
”Innan nittonhundrasextio, det var också i Jack Kerouacs anda, några killar man kände hade åkt ner till Marocko och kom hem med gräs* och så där. Och det bolmades lite marijuana och man hörde på jazzmusik och gick på jazzklubb och drack vin och sålde brass* till…(några dåtida artister nämns) och man gick på studenternas filmstudio”.
Kvinnan, aktiv bohem redan på 1950-talet, uppger för sin del också att hon hämtade en hel del uppslag ur det franska existentiella svårmodet.
”François Sagan och Juliette Greco och Sartre och svåra tider va. Och mycket svart runt ögonen. Och man själv började söka och började måla.”
En av de intervjuade männen påpekar också att han inspirerades av Kerouacs beatnikroman På drift. Även ungdomar som på 1950-talet kunde hämta förebilder från fransk existentialism transformerades på sextiotalet om till mer USA-inspi- rerade beatniks och kunde något senare även uppträda som mods och hippies.
Liksom beatniks var också hippies en antikonventionell och åtminstone i Sverige ganska oorganiserad rörelse. Klädseln med – för de franskinspirerade och bohemis-ka ungdomarnas räkning – basker, och om flicbohemis-ka mycket svart under ögonen, tog sig
via beatnikstilens och modsens64 marigt slitna plagg med militärparkas och jeans över i hippiekulturens explosion av färggrant sprakande kläder. Dessa ungdomars enormt utställda byxor och afghanpälsar blev sedermera, ofta i slitnare varianter, standard även bland stadens nerknarkade trasproletärer.
Allébuffén vid Järntorget och Café Jukebox på Andra Långgatan samt för en tid också Café Trocadero i Hagakvarteren var klassiska rövartillhåll där kriminal-polisen gjorde täta nedslag. På dessa gangsterhak flockades prostituerade och röva-re men också en hel del brännvinslangaröva-re med smygöppnade kapsyler och vatten- skadat brännvin. Arbetarklassens utslagna unga män som i många fall kopierat sina fäders mönster och börjat ”gå på drecken” dröjde sig oftare kvar runt systembutiken i sina barndomskvarter. De medlemmar i mitt gäng som i de övre tonåren blivit rövare började istället hålla till på gangsterhaken i trakterna runt Järntorget. Kund- kretsen på dessa caféer var inte helt renodlad. Vid sidan av rövare, langare och unga prostituerade kvinnor kunde den också innehålla en hel del sjöfolk, torskar och taxi- chaufförer. Likt ungdomarna ur trasproletariatet kunde även borgerliga ungdomar på glid för en tid söka umgänge i närområdenas pojkgäng, eller om det var flickor bland väninnor med ett något skamfilat rykte. Ganska tidigt började dessa ungdomar dock söka sig in till stadens centrum där 1950- och 1960-talets bohemer gick på jazz- klubb eller höll till på restauranger som Kometen och Viktoria.
De mötesplatser som förekommit under den period mitt pojkgäng sniffade thin-ner övergavs efter hand av de kvardröjande medlemmarna och närheten till Sys-tembolaget blev allt viktigare. Medlemmarna i ursprungsgängets alkoholgren höll sommartid även till i de ruffiga kvarter som gamla majgrabbar brukade kallar Kus-ten. Trakterna däromkring gav också plats åt några av stadens tidigaste knarkar- kvartar. Flera gängmedlemmar hade halvt utrangerade snipor och jullar innan fina folket som vurmade för att restaurera gamla segelbåtar av ädlare träslag skaffade sig företräde och drev bort oss ursprungliga båtplatsägare och majgrabbar med Skogs- tjärnan i plastdunk, hafsiga tatueringar och råoljedoftande inombordsmotorer från Klippans ångbåtsbrygga.65
I de lössläppta kretsarna runt Götaplatsen kunde borgerligt präglade ungdomar
64 Tidiga mods var ibland extremt välklädda läroverksungdomar med kråsskjortor, långt mjukt, nytvättat hår och ett uppträdande som kunde reta manschauvinistiska a-lagare till vanvett.
65 Min snipa hette Bettan, var blå och vit och hade en dansk dieselmotor. Jag sålde den i samband med att vi solgårdsgrabbar skuffades undan av ”trevliga” ynglingar med hela och vita tänder och smak för en mer förfinad träbåtskultur.
som misslyckats i andra sammanhang lättare bli ett namn och få en plats. En av dessa ungdomar berättar:
”Jag kände att jag hade misslyckats i skolan va. Å sen när man började knarka och så, så tror jag väl att det var mycket en identitet som man sökte också. Jag kände att jag hade ett namn där.”
En annan borgerlig och på den tiden ännu ung man berättar om hur han presen- terades i rövarkvartarna av en ansedd, efterfrågad ung och vacker gatuprostituerad kvinna.
”Jag hamnade snabbt i dom här tyngre kretsarna. Jag kom jävligt snabbt in där alltså. Det var mycket tack vare (namn). Hon släpade runt mig en natt och introducerade mig för en jävla massa människor.”
Det var bland dem i vårt underklassgäng som blivit rövare och gjorde stöldturnéer som den tunga narkotikan i Göteborg först fick fäste, även om medlemmarna i gäng- ets alkoholgren under senare år också kunde ta sig ett eller annat pulver*. Fermiteten när det gällde att finna knarklangare var hög bland rövarna och introduktionen skedde oftast inte av någon slump. Till skillnad från regelrätta rövare som i många fall tonade ner sin kriminalitet när de fick smak på Preludin*, möjligen för att egendomsbrotten och stöldturnéerna i sig tidigare fungerat som droger, nödgades grabbarna i beatnik-gängen ofta att göra tvärtom.66 För att finansiera sin last tvingades de arbeta upp en tidigare ganska blygsam och oansenlig olaglighet. En sådan man berättar:
”Det var alla möjliga sätt. Alltifrån att tigga på gatan till att hänga med olika kriminella element som stal radioapparater ur bilar. Det var alla möjliga olika grejer.”
I begynnelsen var hippiekulturens iögonfallande rollspel mest en stilart för medel- klassungdomar på drift. Rövarna, på den tiden de enda människor vid sidan av sjö- män som hade tatueringar, höll i många fall fast vid sin egen stil även om den konst-färdiga ankstjärten i nacken, intensivt doftande och noggrant konstruerad med hjälp
66 Mer stolskaliga rövare med kassaskåp och lagertömningar på repertoaren kunde dock behålla sina respektive subkulturellt statusgivande specialiteter även om de efter jungfrusilen inte blev lika frekventa. I första hand var det inte sådana män som började irra runt på stadens parkeringsdäck för att stjäla radio- och stereoapparater för att kortsiktigt kunna finansiera nästa påse.
av en stålkam och en tub trögt hårfett eller margarin, fick ge plats för ett längre och i bästa fall något mjukare hårsvall. Vissa inslag i klädseln såsom militärparkas och solglasögon, senare även pälsbrämade jackor med afghanstuk, blev efter en tid gemensamma markörer för både rövare och hippies. En framträdande hippie berät-tar om tiderna som följde på pionjärepoken:
”Dom här gamla pundarna, alltså dom här rövarna, dom var ju med vid sidan om och så /…../ Men dom var inte medverkande själva inte på samma sätt va. Utan vi var ju alldeles galna /…../ Utklädda vet du vi hade ju halsband som hängde vet du och jag vet inte hur fan vi såg ut alltså.”67
Vid 1960-talets begynnelse uppträdde en intervjuad man som konstnär och bohem med vin och en utstuderad klädsel som huvudsakliga tillhörighetsmarkörer. Vid denna tidpunkt hade en del marijuana börjat dyka upp. Den radikala omställning- en, allt ljus på möjligheten att hålla sig hög, var emellertid ingenting han kunde förutse när han knaprade sin första tablett. Skilda hållningar till olika drogtyper och tillförseltekniker skulle efterhand bli en vattendelare som snittade upp sällskapet runt Götaplatsen i mer specialiserade grupper. Vissa ungdomar tog avstånd från de tyngsta drogerna och andra, bl.a. denna man, lät sig snabbt engageras och hjälpte också till att vidareutveckla den nyupprättade rollen som pundare för att med kort varsel börja verka inom denna roll på heltid.
De hållningar som mer eller mindre trovärdigt gestaltades i framträdandena och höll ungdomarna samman i ett avseende kunde emellertid särskilja i ett annat.
Måttlighet och omåttlighet vad det gäller drogförbrukning framträder som vattende-lare. ”För vissa pundare handlade det bara om att göra sig galna så fort som möjligt”
minns en mer måttligt präglad kvinnlig pionjär. Även om denna kvinna framställer sig själv som en långvarigt engagerad narkoman så använde hon ändå ”aldrig såda-na där vråldoser som en del” andra pundare tryckte i sig. En man blottar istället sitt förakt för ”sportlovsnarkomaner”68 och andra noviser som inte vågade ta steget fullt ut.
67 Se Markus Arvidssons (2006:26) skildring och analys av Johnny Bodes liv och hans tillvaro som ett slags
”lustspel” en ”operett”.
68 En intervjuad heroinanvändare i Lalander (2001:39) menar att de som håller på med partydroger och sånt ”dom är jäkla hobbyknarkare”.
”Det var stora ungdomsgäng som hängde på Götaplatsen och vid Näckrosdammen på kvällarna, speciellt helgerna då. Man satt och drack där uppe då. Det var mycket vin och sprit och sådana där grejer, mycket drickande, och det var stora gäng, löst sammansatta.
Det var folk som kom och gick och det var blandade socialgrupper. Det var sådana som kom från arbetarhem och sådana som kom uppifrån Johanneberg där, som bytte om på vägen ner. Till sådana kläder som man skulle ha då va. Lite slafsigare kläder så va. Jag vet en kille han hade sina kläder i gitarrfodralet. Så bytte han på vägen ner bakom konst- museet där. Så kom han ner i sådana där manchesterbyxor och grejor. Sedan när han skulle hem så bytte han tillbaka till ordentliga kläder.”
Verksamheternas värdighetsgivande vandel kunde både särskilja och förena använ-darna och alltså även identifiera en del som mer tvättäkta pundare. Bohemiska ung-domar som vid tillfälle dristade sig att röka en holk* kunde fjärma sig från ungdomar som injicerade amfetamin69 eller som det senare kom att kallas ”tog sig en macka”*. Samtidigt kunde ungdomar som knaprade, liksom mer sporadiska användare, ses över axeln av mer inbitna injektionsnarkomaner.