Kapitlet behandlar en del likheter och skillnader mellan de sociala kategorier som satte samman Göteborgs första generation ungdomsnarkomaner. Drogtyper och förbrukningsmönster framträder som vattendelare vad gäller ungdomarnas vilja att göra entré och att utveckla sitt engagemang. Olika gängkulturer och avvikelseformer smältes samman i rollen som pundare. Engagemangets djup kunde också skilja äkta pundare från mer sporadiska sportlovsnarkomaner.*
Ursprung
Göteborgs allra första ungdomsnarkomaner, tongivare och pionjärer under 1950- talets andra halva, förefaller inte att ha vuxit upp i lika påvra bostadsområden och under lika utarmade förhållanden som många senare tillkomna ungdomar. I över- gången till 1960-talet var sällskapet emellertid redan mer sammansatt. Uppgifter om pionjärernas familjeförhållanden är visserligen ganska magra men det framgår i kända fall att föräldrarna varit etablerade inom de övre mellanskikten och i några fall genom sitt företagande kunnat hänföras till vad Therborn (1973:23) kategoriserat som småborgerligheten.
Som exempel minns en av den tidiga borgerliga gruppens kvinnor sin barndom på 1940-talet som en ”härlig och sorglös” tid. Den idylliska bilden höll ihop fram till skolstarten men då började fasaden krackelera. Liknande förhållande kan utläsas ur andra skildringar. Fadern, som troligen hamnat i fel fack, tvingades under för- nedrande former att lämna sin anställning och familjen deklasserades. En tid lyckades föräldrarna hjälpligt behålla sin ställning genom att bl.a. skaffa våning i ett bättre ansett innerstadskvarter. Senare ändade fadern sitt liv och denna händelse blev en social katastrof. ”Världen ändrade sig” för den unga flickan och hennes mor nödgades ta ett enkelt och magert avlönat kontorsjobb för att försörja familjen.
”Något hade hänt”, och i skolan började även lärarnas attityder förändras. Under denna känsliga period flyttade flickor från stadens bättre familjer över till stadens flickskolor. Den intervjuade kvinnan blev ensam och utan sådana vänner kvar i sin skolklass. Hon hankade sig fram hjälpligt men började också snatta pengar för att bjuda in sig och skaffa nytt umgänge. Något kändes fel bland de lite tuffare flickor som nu blev hennes väninnor. Hon ”var inte deras på nått sätt” och det blev ”väldigt mycket sökandets tid”. Trots allt lyckades hon, om än i hemmasydda kopior av po-pulära märkeskläder, få plats på ett gymnasium. Nu började det gå utför ordentligt.
Flickan kom på glid och var länge på drift. Innan hon fått fast mark under fötterna igen hade hon hunnit bli vuxen och därtill lyckats ”sumpa en hel del chanser”.
Samtliga intervjuade arbetarpojkar omvittnar ogynnsamma uppväxtförhålland- en. Många fäder ”gick på drecken” vilket deras alkoholiserade och vinddrivna livsstil brukade kallas i Göteborgs arbetarkvarter. Mödrarna nödgades vänja sig vid att leva i kaos och misär eftersom den lön männen kunde skrapa ihop under sina mer eller mindre sporadiska påhugg ofta spenderades på alkohol. Tillknytning till hemmen var ofta svag och många gängmedlemmar dog i förtid. Flera intervjuade med borgerlig bakgrund har också begåvats med alkoholiserade och frånvarande fäder. På så vis har mödrarnas kultur kunnat prägla uppväxtvillkoren i båda dessa ungdomsgrupper på ett mer kontinuerligt och vardagligt vis än fädernas kultur.
Med någon reservation kan sägas att det körde ihop sig senare för ungdomarna ur de borgerliga miljöerna än för de ungdomar som hade en trasproletär bakgrund.
Den enda flicka i urvalet som vuxit upp i arbetarklassen kom likt de borgerliga ung-domarna dock ut i gatugängen först under puberteten. Flera intervjuade flickor med borgerlig bakgrund hänvisar till förskoleåren som en ganska bra tid. Dessa upp-levelser kan möjligen bero på att föräldrarnas fasad fortfarande var intakt under dessa år. Även om de borgerligt fostrade ungdomarna vanligen inte inträffade i ga-tugängen lika tidigt som ungdomarna från arbetarhemmen, så har en gemensam social logik, ofta i form av alkoholmissbruk, inre slitningar och spända förhållanden, ändå drivit deras utveckling åt samma håll (Jonsson 1969:463a, Liljeström 1973:14, Lindberg 1998:16, Emile Shanks 2008:16–19). I de fall tillgång på eller kännedom om narkotika saknades när tiden var mogen sökte sig de intervjuade ungdomarna istället andra flyktmedel. En man ur arbetarklassen med mångårig fängelseerfaren-het menar t.ex. att hans stölder fungerade som ett slags drog innan han i början av
1960-talet fick uppleva sin jungfrusil*.57
När jag själv på 1940- och 1950-talen växte upp i Majornas arbetarkvarter fanns inga invandrare att räkna med i dåtidens fattiglängor, varav vissa kallades solgårdar.
Dessa kåkar byggdes i motsats till många huskroppar i Olskrokens och Gårdas eller Hagas proletärkvarter med sådant avstånd mellan längorna att solen kunde tränga ner på gårdsplanerna, därav beteckningen solgårdar. I dessa hyreslängor krävdes minst tre barn för att få en lägenhet. Kommunen var hyresvärd och kvarteren med solgårdar, även kallade barnrikehus, vimlade av ungar. En intervjuad man minns flytten till en sådan hyreslänga som ett lyft i förhållande till den omoderna lägenhet, ett ökänt trähusruckel i Majornas äldre delar med utedass och kallvattenkran på gården, som familjen lämnade. Solgårdarna var i statushänseende, kanske även på annat vis, möjliga att jämföra med nutidens invandrartäta bostadsområden i Ham-markullen i Göteborg, Rosengård i Malmö, Skärholmen i Stockholm, Kronogår-den58 i Trollhättan eller Tureborg i Uddevalla. Av den lilla koloni italienska arbetare som efter kriget rekryterades till Göteborgs verkstadsindustri hade några bosatt sig i vår stadsdel. Men inga mörklagda pojkar stred på den tiden om de främsta platserna vid opiumköken eller om rövarstatus i stadens gatugäng.
Trasproletära gäng
I begynnelsen var det gäng jag tillhörde i mina tidiga tonår och skildrar, ett gäng som levererade en del ganska framträdande s.k. rövare till narkotikaveteranernas skara, en ganska lös sammansättning av småtjuvar, flickor på glid och sniffare*. Pojk- arna i detta gäng var ständigt på drift och på spaning efter gynnsamma situa- tioner och möjligheter. Någon var specialist på att krypa in bakom diskarna i grann- skapets affärer för att snatta tobak från de nedre hyllorna eller grabba pengar ur
57 I förlängningen av denna tankegång kan det finnas skäl att betrakta i alla fall de utsatta pojkarnas många gånger desperata och självdestruktiva stölder och stöldturnéer ur ett beroendeperspektiv och de problem och återfall som kan uppstå vid sortin från denna livsföring som ett slags svar på abstinenssymp-tom. Att klarlägga gängkriminalitetens smärtlindrande och ångestdämpande funktion går dock utöver avhandlingens åtagande.
58 Det finns många anledningar till att vissa ungdomar i Kronogården har en nattsvart framtidstro skri-ver socialchefen i Trollhättan (se Lisbeth Bengtsson i den lokala ortstidningen ttela 2008.12.13) angå-ende denna traditionellt invandrartäta stadsdel. Liknande förhållande rådde i denna stadsdel 1972 då jag var fritidsgårdsföreståndare där, även om de mest problematiska ungdomarna på den tiden kom från vårt grannland Finland. En senare socialchef har tillsammans med sin förvaltning analyserat lä-get och funnit att segregation, arbetslöshet, oavslutad skolgång, trångboddhet och trassliga familje- förhållanden även nu för tiden utgör problematiska faktorer i Kronogården.
kassan och andra hade klippt hål i staketet till stadsdelens ölbryggeri för att mer o- hindrat kunna snatta ölbackar.
Våra mödrar, ofta ganska tärda, försökte hjälpligt hålla sina hem och familjer samman. Eftersom solgårdslägenheterna var trånga och tätt befolkade och fäder-na kunde uppträda både frånstötande och aggressivt, träffades gängmedlemmarfäder-na oftast i gathörn och parker eller i portar och källargångar. Att gängmedlemmar även vintertid höll till utomhus och på årets viktigaste helgdagar, var inte speciellt ovan-ligt. En man berättar att han i fjorton- femtonårsåldern sniffade ”varje dag” och detta var han inte ensam om i gänget. Samma person minns också att han tog sin sista blöta* och avslutade epoken som sniffare i ett bilvrak just på julafton. I vårt gäng drack de unga männen därtill en hel del sprit. Ibland var det trestjärnig konjak och utsökt whisky eller finare likörer stulna ur någon plomberad järnvägsvagn i hamnen.
Stuveriarbetare kunde tipsa om lägliga tillfällen. Vi spelade också kort om cigaretter och penningar.
Med thinner, alkohol och slagsmål som identitetsmarkörer hävdade gänget sina träffpunkter och positioner. Redan i förpuberteten började vissa aspirerande små- grabbar spela berusade och ragla runt i grannskapet. På rymmen och efterlysta tog gängets lite äldre grabbar ibland refug på stadsdelens begravningsplats. Där kunde någon av familjegravarnas marmorplattor dukas till fest. Iklädda svarta kostymer och spetsiga tvåfärgade skor, utkvitterade för permission från någon av landets ung-domsanstalter, markerades förmågan att supa, stjäla och slåss. Vi var uppkäftiga. Vi hade taskiga tatueringar och ett frånstötande utseende. Vi hade aldrig läst läxan, vi hade ingen framtid, vi skulle inte bli gamla. Det satt i känslan. Vi var punk långt innan punken var påtänkt.
I sin bok Gjengkriminalitet og ungdomskulturer särskiljer Hauge (1970:99) gängens delkulturer med konflikter, halvprofessionell kriminalitet eller missbruk som utgångs-punkter. Till att börja med var mitt tidigaste gängs verksamhet inte speciellt renodlad.
Flertalet medlemmar kunde i puberteten syssla med både stölder, spritförtäring och sniffning. Senare drogs en gren åt thinner- och alkohol medan en annan koncentrerade intresset på bilstölder och inbrott. Sprit och thinnergrenen dominerades i hög grad av pojkar vilka hade egna tydliga familjetraditioner av fylla och misär att falla tillbaka på. Två medlemmar i gängets stöldinriktade gren omkom innan de hunnit fylla tjugo och vid trettio års ålder fanns inte ens halva kärnan kvar. Fyra av sju hade gått ur tiden under dramatiska former. Dödligheten bland medlemmarna i den kriminella grenen var högst och i den mån de överlevde sin tonårstid drogs de istället in i en förödande narkotikakonsumtion.