Under 1950-talets senare halva lyckades alltså ett mindre ganska slutet sällskap av unga läkemedelsberoende konstnärsnaturer tillsammans med en del försigkomna entusiaster ur rövarnas och de prostituerade unga kvinnornas led etablera en viss injektionsverksamhet i Göteborg. Vad man föredrog just den dagen konsumerades och i många fall sållades drogerna fram genom ingående studier av utbudet i någon läkemedelskatalog. Man upprättade läkarkontakter, fick recept och överlät emellan- åt mindre partier till varandra. Flera pionjärer vittnar om konstfärdigt utformade lögner för att förmå sina läkare att skriva ut attraktiva recept. Kännedom om vilka läkare som var lätta på handen i fråga om receptförskrivning utvecklades fort- löpande. Metoderna kunde vara nog så raffinerade. Lite blod droppat i ett urinprov kunde antyda njursten och påvisa behovet av smärtstillande opiater och befarad sjösjuka i samband med någon fingerad resa kunde botas med amfetaminkombinat.
Många läkare höll sig dock informerade om sina patienters beroende och varningar för vissa högaktiva ungdomar förekom tidigt i läkarkårens fackskrifter.
Innan de första ungdomsnarkomanerna började uppträda utanför Stockholm omslöt den stadens sällskap redan cirka 300 personer. År 1956 flyttade en av dessa, en ung avvikare och narkoman, till Göteborg. Med hans medverkan grundlades enligt Bejerot (1981:53) en ny missbrukarkrets i staden. En av denna mans nära bekanta berättar att skälet till hans sorti från huvudstaden var att polisen börjat visa hans skumraskaffärer ett sådant intresse att han fann det för gott att rymma fäl- tet. Trots detta hann misstankarna upp honom och det hela slutade i en rättegång.
Det är dock tveksamt om den man Bejerot utpekade bör tillskrivas hela förtjänsten för upprättandet av den krets ungdomsnarkomaner som såg dagens ljus i Göteborg under 1950-talet. Många trasproletärers injektionsintresse tog fart på något av landets fängelser under 1960-talets första år. Mellan denna grupp och den krets av mer bo-hemiska läkemedelsförbrukare, som Bejerots man tillhörde, fanns ingen omedelbar koppling.
Viss narkotikatrafik mellan Stockholm och Göteborg förekom tidigt. Under 1960- talets första del var, vill jag däremot påstå, trafiken mellan Malmö och Göteborg
obetydlig. Under huvuddelen av 1960-talet var Göteborgs narkotikamarknad be-tydligt mer ryckig och sporadisk än marknaden i Stockholm. Preludintabletterna som under decenniets första halva gjort en smygande entré fick för en tid gå om lott med vinflaskorna bland de bohemiska ungdomar som intresserade sig för de nya berusningstyperna. Företagsamma fixare kunde emellertid ta sig en och annan tur till huvudstaden för att proviantera och jämna ut svackorna. En kvinna berättar om en sådan resa vilken hon företog under en period när hennes man satt i fängelse. Det kom ”en hemskt massa pengar” och dem tog hon ut. ”Tjong” åkte hon ”till Stock-holm och köpte ett parti”.
Angående sin delaktighet vid introduktionen i Göteborg berättar en annan Gö-teborgspionjär än den man Bejerot pekar ut om hur han fick smak på centralstimu-lantia i Stockholm redan år 1955.
”Då sökte jag mig nämligen till dåligt sällskap /…../ Det var ett visst letande men jag var ihärdig. Jag hittade det dåliga sällskapet på ett café uppe i Gamla Stan.”
I flera fall kan alltså de pionjärer som intervjuats ha startat sin karriär som läke- medelsberoende i Stockholm innan de sammanstrålade i det bohemiska sällskap som frambringade Göteborgs första generation ungdomsnarkomaner.
En pionjär berättar angående introduktionsåren på 1950-talet: ”Mellan år 1955 och 1956 då skrev vi ju recept själva. Jag hade varit med om att skriva recept också.”
Någon av de receptskrivande ungdomar gick enligt den intervjuade pionjären på grund av sitt myckna receptskrivande ”som en följetong i Läkartidningen”. Under första halvan av 1960-talet började emellertid en mer tilltagen och organiserad narkotikasmuggling periodvis också att uppträda i Göteborg. Någon tog sig t.ex.
för att smuggla Preludin i rambalken på en Jaguar från apoteken i Sydeuropa. Där tillhandahölls sådana preparat i större mängd utan frågor och krav på recept. Först i slutet av detta decennium etablerades dock en mer stabil och kontinuerlig narkotika-marknad baserad på smuggelgods. Några personer som varit verksamma smugglare under decenniets första hälft återkom efter avbrott för kåkvoltor* under slutet av 1960-talet och någon av dem återupptog då sin verksamhet fast i betydligt större skala. Efter hand blev tillgången på amfetamin både jämnare och rikligare. Antalet telefoner ökade och i skarven till 1970-talet behövde gamla jaktstigar inte hållas lika upptrampade längre. När träkåkarna i Haga och andra gamla arbetardistrikt jämnades med marken fick lägenheter och marknadsplatser i miljonprogrammens grådaskiga betongkuber ta vid.
Om verksamheten på ett aktuellt café i huvudstaden under 1950-talets första del berättar en intervjuad pionjär att väldigt många stamgäster lyckades ”utverka recept
på injektionsmedel”: ”Det där med att lösa upp tabletterna och slamma upp dom och så, det var liksom inte populärt eller det gjordes inte. Utan man fick ta till dom mest knepiga utvägar för att komma över de där (flytande) injektionsmedlena”. På den tiden var det så att ”kom man över ett injektionspreparat”, antingen det var intravenös eller muskulärt, så injicerade man det. Vad gällde alternativ till morfin, som kunde klinga illa vid ett läkarbesök, var Vemonyl och Metadon som smärt- stillande ersättningsmedel ”inte så dumt”. Man kunde också skylla på rethosta och få heroin smaksatt som hostmedicin vilket ”var lite åt påtändningshållet” till om man drack det. Den pionjär som berättar detta anser också att det alltid funnits människor som myglat med smuggelgods och recept i en hamnstad som Göteborg och exemplifierar med en mycket välkänd artist under 1900-talets första halva som samtidigt var en inbiten injektionsnarkoman.
När marken började brännas under fötterna, när källorna sinade eller kranarna* skruvades åt kunde vissa prostituerade kvinnor för en tid byta uppehållsort och på så vis hjälpa upp respektive sällskaps kontaktnät. Tidigt vann injektionsnarkomanin också insteg i vissa av Göteborgs och Stockholms resandesläkter. Banden inom och mellan dessa släkter kunde också underlätta utbytet mellan olika orter. Läkare som inte var klara över resandesläkternas blodsband kunde, som en pionjär roat erinrar sig, visa stor förvåning över att så många narkomaner tydligen var släkt. Angående 1950-talets beroendemönster noterar en veteran att ”det var inte mycket folk som hade det som sin huvudsakliga syssla på dagarna”. I mitten av 1960-talet åkte en av de intervjuade männen med borgerlig uppväxt, tidigare ostraffad, fast för ett stöld-försök av narkotika tillsammans med en mer rutinerad rövare vilken vid upptäckten dock lyckades slinka ur nätet. För detta tilltag fick den unga mannen skyddstillsyn och i slutet av decenniet var det för hans del liksom för ett flertal av hans kamrater
”amfetamin för hela slanten”. I jakten på narkotika var en lägenhet av avgörande betydelse. Mannen som åkte fast åtgärdade, liksom så många andra, saken med hjälp av frivården och den bostad, omedelbart transformerad till kvart, han kunde tilldelas på andrahandskontrakt genom deras försorg.
För en tid lyckades injektionsmissbruket bygga broar mellan trasproletära ung- domar och ungdomar med en mer borgerlig uppväxt. På så vis kunde strategier, kontakter och tillgångar i den ena gruppen jämna ut svackorna i den andra. Gravt paranoida och fulltatuerade var det kanske hellre inbrottstekniker och illegal han-tering än munväder och läkarbesök som gällde för narkomanerna ur underklassen.
Unga män ur arbetarklassen eller resandesläkterna kunde dock vid tillfälle tubba någon rundlagd prostituerad eller annan överviktig flickvän att utverka recept för centralstimulerande avmagringstabletter hos någon av stadens läkare. Att ta del av läkemedelsförteckningar och hålla sig ajour med vilka krämpor som skulle till för att
erhålla de mest åtråvärda recepten krävde sannolikt viss självtillit. Därtill borde det finnas något intresse för den egna kroppen och en viss förmåga att beskriva uppdikta-de krämpor för läkare och sjuksköterskor. I uppdikta-dessa stycken befann sig sällan rövare och trasproletärer på mammas gata.