Föräldrarnas och syskonens aktioner och reaktioner men även mer generellt struk-turerade relationer har givit de intervjuades självkonstruktioner byggnadsmaterial (Bertaux 1983:39, Mead 1974:138). På 1940- och 1950-talen behandlades många barn i Göteborgs fattigkvarter som ongar , i värsta fall jävlongar. Sådana tillmälen kunde föra med sig en känsla av mindervärde och missaktning samt uppamma mot-stånd. Tonfall och innebörder kunde fortplantas i självuppfattningar och umgäng-esval. Ongar var ingen bristvara i barnrikehusen. De belastade en ofta ansträngd ekonomi där preventivmedel kunde få stå tillbaka till förmån för det dagliga brödet.
Min kvardröjande känsla, minnen av omgivningens hållning, liksom barnens egen uppsyn och attityd påminner om att vi inte var speciellt värdefulla. Vi hade inte ens lärt oss uppträda som om så skulle vara fallet. Barnrikehusens mödrar, ofta hemma-fruar, hade försteg vid barnens uppfostran även om åthutningar och ”vänta du tills pappa kommer hem” ofta ekade i kristidsbetongen. Trångboddhet och spänningar drev i många fall ut barnrikehusens yngsta i portar, gathörn, och källargångar. På så vis kunde gängen bli betydelsefulla. Flera intervjuade blottar samtidigt en kluven hållning till dessa gängs verksamheter.
Om än otrevliga och frånstötande har de intervjuades fäder, liksom deras möd- rar vilka uppenbarligen också kunnat komma till korta, ändå överfört allmänt accepterade normer och värderingar till sina barn, även om barnen också har burit
föräldrarnas mer eller mindre avvikande delkulturer vidare. En man uppväxt i ett söndersupet arbetarhem beskriver hur han i puberteten hamnade bland dom
”sämsta” och började hänga med ”ligisterna”. På den ungdomsvårdsskola där han slutligen hamnade var det ”några jävla människor”. Han tog avstånd från de allra värsta men lyckades egentligen aldrig identifiera sig med övriga elever heller. När han väl fick möjlighet att skaffa skötsamma vänner på en arbetsplats och inom en populär lagsport fjärmade han sig ytterligare från gängens gemenskap och skolans elever. Andra intervjuade har mot bättre samvete och uppfostran istället kunnat gå i täten för sådana gäng.
Att fadern inte fostrade sina barn med hugg och slag tyckte en av arbetarkvarte- rens intervjuade män, som alltså i stort undgick sådana metoder, var en aktningsvärd egenskap. En kritisk inställning till våld mot barn kan även utläsas hos de intervjuade som verkligen fostrades med hugg och slag. Den aktuella mannen minns dock ett speciellt tillfälle när han hade stulit skrot och verkligen fick stryk men säger att ”då skulle jag ha det också”. Endast i nödfall fick barn enligt honom fostras med stryk samtidigt som en ung café- och gatuboxare enligt gängets värdeskalor kunde till- delas stor respekt genom att slå en annan fajter på käften. ”Den som slogs bra var också bra”, påpekar mannen.
Gemensamt för männen, både ur borgerliga kretsar och arbetarled, är att de förr eller senare hamnade i avvikande gäng. Men även om uppväxten varit svår och av- vikelserna inträffat i unga år så måste en drog rimligtvis vara bekant, finnas tillgänglig och vara möjlig att prova, för att ett vanemönster skall kunna uppstå. I Majornas gatugäng fanns det ingen narkotika ens i slutet av 1950-talet. Om sådana droger varit tillgängliga hade gängen, i motsats till pionjärerna från läkarhem och annat, antagligen ändå saknat relevant teknik för att kunna tillgodogöra sig de allra häf-tigaste kickarna. Ändå var många gängmedlemmar kreativa och tidigt ute när de, likt så många andra gatpojkar världen över, började sniffa thinner och boffa* klis-ter. ”Ja, säg fjorton år då så ljuger jag inte”, säger en medlem i det gatugäng jag själv växte upp i angående tidpunkten när han började sniffa. Saken inträffade alltså i skarven mellan 1950- och 1960-talen. ”Samhället hade liksom aldrig hört talas om detta /…/ Jag var ju med dom första kan man säga, bland dom första kanske tio i stan va”.93 Huruvida thinnersniffning verkligen är en beskedligare aktivitet än
93 När det gäller antalet ungdomar i Göteborg som prövat på att sniffa år 1959 kan antalet vara tilltaget något i underkant. När det gäller ungdomar för vilka thinner, såsom i den intervjuade mannens fall, om-gående blev en daglig last kan antalet tio möjligen vara adekvat vid den tidpunkt han anger. På 60-talet utvecklades emellertid sniffningen till en farsot bland barn och ungdomar i Göteborgs ytterområden.
narkotikainjektioner kan ställas ifråga. Oavsett detta fortsätter rusgivande klister- sorter och lösningsmedel att vara relativt lättillgängliga medel för flykt bland utsatta barn och ungdomar.
Även om avvikelserna inte grasserade förrän i puberteten så initierades ensam-hetskänslorna och utsattheten i många fall, speciellt bland männen ur arbetar- familjer, betydligt tidigare. Samtliga män ur sådana led minns sin barndom som stökig och otrygg. Dessutom lyser andra ogynnsamma förhållanden ofta fram både på och mellan raderna. På ett fåtal påvert möblerade kvadratmetrar skulle en ofta stor skara barn, en försupen far och en sliten mor kunna samsas. ”Vi var ju alltid ute”, säger en av de män som vuxit upp under sådana förhållanden. En annan man som växte upp med sina föräldrar samt tre syskon i ett av Majornas värsta träruckel i en lägenhet om ett rum och kök, utan centralvärme och med kallvattenkran och dass på gården, beskriver föräldrarnas förhållande ganska lakoniskt: ”Dom bråkade mycket tyckte jag.” Så länge denna man kunde minnas hade hans far druckit en kvarter brännvin om dagen. Det hände också att fadern blev våldsam och förgrep sig på sin hustru.
Modern beskrivs som den ”sammanhållande länken” men ytterst fostrades bar-nen med skräck och stryk. Fadern ”var inne och röjde” och var ”jävlig på många sätt”. En annan man ur arbetarled kan också erinra sig att han ”fått rätt mycket stryk” och att han ”alltid var skraj”. Om sina tidiga barnaår berättar ytterligare en av arbetarklassens män: ”Jag fattar det ju som så att hon (modern) många gånger fick ta mig i täcken och sticka ner till mormor. Det var väl bråk då antagligen.”
Men mannen minns ändå sin alkoholiserade far som en vänlig själ även när han var berusad. Det verkligt grova våld han själv utsattes för kom in i bilden först när han fick en fosterfar.
Trasproletariatets pojkar kom först ut på gatan. Men även om problemen accen- tuerades först i puberteten kunde de gänganknutna arbetarflickornas utsatthet också visa sig ganska tidigt. Två intervjuade flickor berättar om föräldrarnas alko- holproblem och i ett av fallen var det modern som hade sådana bekymmer. ”Fram till jag var sex år så var väl det mesta helt okej. Men det var då någon gång som hon började dricka och sedan accelererade det”, minns den drabbade kvinnan. Några flickor i mitt ursprungliga gatugäng hade anpassad skolgång och någon placera-des på grund av att hon rymt hemifrån på Vidkärrs barnhem. Flera blev i puber-teten intagna på något av stadens flickhem varav det mest ökända var Lillatorp.
Senare hamnade flera av dem på statens ungdomsvårdsskolor. Två av materialets borgerligt fostrade flickor hade också uttalade problem under puberteten. När deras kriser tilltog och manifesterades i självmordsförsök kopplades istället den psykiat- riska vårdapparaten in. Två intervjuade ungdomar ur borgerliga familjer hade
där-till fäder som suiciderade. Ingen av materialets kvinnor redovisar dock så skräckinja-gande minnesbilder av sina fäder som flertalet arbetarpojkar har gjort.94
För den arbetarpojke i mitt gäng som tidigast visade tecken på en djup depression, han försökte ta sitt liv och åkte fast för fylleri redan i tolvårsåldern, åtgärdades av- vikelserna med straffskolor, ungdomsvårdsskolor och ungdomsfängelser. I sjutton- årsåldern lyckades han så ta sitt liv i en cell på ett uttjänt länsfängelse som i slut- ändan, liksom flera andra sådana gamla nednötta anstalter, reserverats för krimi- nella tonårspojkar. Angående övriga gängmedlemmars ofta livsfarliga tilltag är det mig inte främmande att betrakta även dessa tilldragelser som ett slags omedvetna eller halvmedvetna försök att få slut på tillvaron i förtid.
En arbetarpojke berättar om familjens relation till en annan arbetarfamilj i Ma-jorna som också bidrog med medlemmar till vårt gäng: ”Vi kände varann, vi har alltid bott nära varandra.” Mödrarna hade vänliga relationer och hjälpte varandra, när deras män ”gick på drecken”. ”Vi lånade mjölk av dom och dom lånade mjölk av oss”, berättar mannen och tillägger att ”morsan har inga pengar än idag”. En av de övriga männen ur denna kategori säger att ”farsan hade ju aldrig några pengar vet du, han söp.” Ytterligare en av dessa män beskriver sin fars ekonomiska insatser som ”pengar av och till om man säger, ur den grejen att man kan väl säga att han var alkoholist då”. Det emotionella klimatet i arbetarfamiljerna kunde vara minst sagt ruffigt och torftigt. Ingen arbetarpojke minns att han i barndomen visades speciellt mycket omsorg eller ömhet, varken kroppsligt eller med ord.95 En gängmedlem kan påminna sig enstaka ögonblick av trygghet i sin barndom och antar, utan att kunna peka på något särskilt, att hans mor nog ändå tyckte om honom. På frågan om hon kramade honom blir svaret ”nej aldrig”.96 På följdfrågan om hon uppmuntrat honom och sagt vänliga ord till honom svarar han förläget att ”det har ingen av dom gjort”. ”Det slår mig först nu när du säger det”, tillägger han. ”Jag har aldrig tänkt på det sättet liksom.”
Flickornas kriser accentueras och blir till tydliga avvikelser först i puberteten med-an pojkarnas problem uppenbaras ofta betydligt tidigare. Blmed-and flickorna framstår
94 I sin klassiska bok Det sociala arvet (1969: 217) påpekar Gustav Jonsson att mödrar vilka fått sina barn intagna på Skå Edeby, ett upptagningshem utanför Stockholm, i mycket hög utsträckning fällde negativa omdömen om sina barns fäder.
95 Christie och Bruun (1985:27) skriver: ”När barn inte är med i våra liv, hamnar de lätt mot.”
96 Proffsboxaren Bosse Högberg (1979:316) som skildrar arbetarkulturen i Majorna minns hur det var när hans bror blev svårt sjuk: ”Ingen av oss andra tog i honom med våra händer. I vår familj vidrör vi inte varandra.”
uppväxten heller inte som lika entydigt miserabel. En kvinna minns hur hon som barn lekte i en stor trädgård. ”Det var liksom, som jag ser det nu, idyllen på något vis.”
Bakom fasaden doldes emellertid en djup tragik: ”Han var ju alltså alkoholist, smyg- alkoholist”, berättar hon om sin far. ”Men mamma och kanske också pappa var enormt angelägna om att det aldrig skulle märkas inför oss.” Bortsett från moderns sjuklighet minns ytterligare en borgerlig flicka sin tidiga barndom som ”ganska bra”.
Men hon beskriver sin far som en klassisk toffelhjälte. ”Mamma har alltid hävdat att jag är lik min pappa.” (C: Hävdat?) ”Ja, dåligt är det väl mycket, mest dåligt är det”, betonar hon. ”Jag har ju upplevt att det har varit ett sätt för mamma att tala om hur dålig jag är då.” En annan av kvinnorna framställer emellertid sin far som en rejäl och helgjuten arbetarnatur. I samtliga kända fall, oavsett vid vilken tidpunkt barnen eller ungdomarna kommit på drift, tonar ändå bilden av familjer med starka inre spänningar och slitningar fram i intervjusamtalen.
En kvinna minns sig själv som en ”snäll och skötsam” flicka. Hon var ”duktig” i skolan och umgicks med vanliga ungar ända upp till årskurs sju. Krisen uppstod när moderns alkoholproblem började komma i dagen och i puberteten började flickan själv att upprepa sin mors beteende. Denna flicka fick aldrig stryk och menar att många i de aktuella kvarteren hade det betydligt värre än hon. En annan kvinna beskriver sin far som alkoholiserad och neurotisk. Han kunde också vara hotfull mot sin maka men mot barnen handlade det mest om att injaga respekt: ”I och för sig kan det ha varit så när han hade druckit /…/ det skulle vara bordsskick, tyst vid maten, tack gode Gud för maten /…/ Ganska disciplinerat.” Två borgerliga kvinnor avbildar likt flertalet män alltså sina fäder som ganska misslyckade karaktärer. En tredje kvinna är knapphändig med uppgifterna men vet att fadern p.g.a. sitt yrke varit borta från hemmet i flera år.
Även de borgerliga männens familjesituationer har varit belastande och som tonåringar har de visat uppenbara tecken på detta genom att hålla sig borta från hemmet. En sådan man vill ändå minnas sin tidiga barndom som trivsam. ”Vi hade det jävligt fint hemma när vi var små.” Familjen hade bil, inte helt vanligt på den tiden, och därtill lägenhet i ett bättre bostadsområde. Mannen menar dock att han
”växte upp jävligt ovetande om verkligheten runt omkring”. Fadern var högskole- utbildad och skulle nog helst ha ”blivit konstnär”. Modern krävde emellertid att han skulle skaffa ett jobb som kunde försörja familjen och ”inte det här osäkra som en konstnär har”. Fadern var ”klart konservativ” men det pratades aldrig om politik eller känslor i familjen. I tonåren hårdnade klimatet i hemmet till och den unge mannen kom på drift men de nätter fadern var borta dristade han sig fortfarande att komma hem.
En man ur en borgerlig familj berättar att fadern smög med sina
alkoholpro-blem i det längsta. Han liksom ”hälsade på” och fick inte störas. Under dessa be-sök fick barnen hålla sig undan. ”Jag var rädd för min farsa alltså.” Modern kun-de därtill hota med maken och barnen kunkun-de verkligen få stryk men föräldrarna levde samtidigt i ”det blå”. Fadern ansåg inte att hans son dög någonting till och modern hade inte ”kurage” nog att hålla makens nedsättande omdömen tillbaka.
Hon ”stod” egentligen aldrig för någonting minns han. Efter puberteten hade han ingen kontakt alls med sin far och vid intervjutillfället beskriver han kontakterna med sin mor som ytliga och pretentiösa. I de övre tonåren körde det ihop sig re-jält och föräldrarnas motsättningar utlöstes i en skilsmässa, berättar en annan inter- vjuad man. Efter skilsmässan försökte modern engagera sig på nytt. Hon fick ”loss”
honom från polisen och sökte även upp honom i kvartarna. Den mest illa tilltygade av de borgerliga männen berättar istället att föräldrarna skilde sig redan under hans tidiga barnaår och att fadern var alkoholiserad och våldsam.
En borgerlig man växte upp i ett område där han inte kände sig ”fin nog”. I puberteten kom han på drift och drogs till ”kriminella element”. Under de sista års- kurserna i dåtidens folkskola umgicks han med ”en kriminell typ” som var ”jävla otrevlig egentligen”. Som skäl för sitt engagemang i träsket säger han: ”Jag kände att jag hade ett namn där. Kanske inte så stort men alla visste vem jag var. Man var accepterad på något sätt.” Att bli accepterad i ett sällskap vars kultur strider mot de värden man internaliserat i sin barndom kan naturligtvis få allvarliga konsekvenser för självbildningen och harmonin. Före den avvikande brytpunkten arbetade denna man bl.a. som springschas och jungman. Fadern kopplade ihärdigt storslagna pla-ner till sonens blygsamma positiopla-ner och själv hade han också ”stora mål”. Att ”gå som en vanlig arbetare” var otänkbart. När möjligheter och marknad uppstod blev han ett lätt byte för de nya kraftfulla euforierna. Även om relationen senare blev infekterad minns en annan av männen att han som liten pojke hade ”ett jävligt bra förhållande” med sin far. Han beskriver också idyllen hos sin mormor i ett ansett villaområde. De första skolåren ”gick bra” men mannen reserverar sig för sin egen bild: ”Ofta är det dom positiva minnena som ligger kvar.”97
97 ”Tyvärr har jag , trots att jag många gånger verkligen försökt minnas någon rolig händelse från mina tidigaste år, inte kommit ihåg någon”, säger istället Sonia Edin-Gillberg (Edin 1973:429). Denna kvinna var dotter till Erik Edin vilken efter många år med enkla påhugg, på drift och som alkoholist började arbe-ta inom Stockholms Filadelfiaförsamlings Räddningsmission. För deras räkning sarbe-tararbe-tade han en rehabili-teringsverksamhet för illa utsatta alkoholmissbrukare på Strandgården i Rönninge. Edin gjorde också om danspalatsen Nalen till en hjälpverksamhet för illa utsatta alkoholproblematiker och startade därtill en fa-brik där sådana män, under skyddade former, kunde få en rehabiliterande sysselsättning och anställning.
Några män ur borgerliga led berättar om olydiga barn på ett sätt som tyder på att varken de själva eller omgivningen, åtminstone inte när de var små, betraktade dem på så vis. När sådana män och kvinnor skildrar sin barndoms tilltag använder de istället utryck som busig och sprallig. Mycket tidigt fick flera arbetarpojkar dock känna av omgivningens negativa avspeglingar i rollen som ”jävlongar”: ”Det gick ju att plocka fram dåliga ungar och bra ungar”, påminner sig en gammal solgårds- pojke. Även om han själv enligt grannskapets bedömning troligen också kunde om- nämnas som en ”jävlonge” så hade han likt flera andra ligapojkar tagit till sig en rang- ordning som gav honom en gynnsammare position i förhållande till ungarna i de mest belastade solgårdskvarteren vilka mer samstämmigt kunde stämplas som elaka.
Under dessa barn stod, i den mån de själva inte representerade även den särar-ten, bara resandebarnen i stadsdelens nerkörda rivningsruckel. Några intervjuade skildrar även sig själva som jävlongar och redogör också för ytterst förödande och belastande situationer. Dessa män, tidigt aktiva gatpojkar, hamnade senare allra längst utanför lagens råmärken även om de till sist i kontakt med empatiska männ- iskor, åtminstone hjälpligt, lyckades bryta med sina öden och villkor. En illa utsatt arbetarpojke anger ett vägande skäl till varför vissa barn och ungdomar hamnar utanför. ”Det är detta att om du inte ger en människa kärlek om du inte säger till din son att du älskar honom eller visar det på något annat sätt va, genom att bry dig om honom och liksom vara med honom och liksom allt det här, då går han ut och skaffar sig det någon annan stans.” Samma man skildrar också sin ställning i barn- domsgängen. ”Jag var fan i mig kungen alltså. Jag vågade göra grejer som dom andra inte vågade göra.” På frågan om han vid sådana tillfällen kände sig uppskat-tad kom svaret omedelbart: ”Javisst!” När jag undrade hur uppskattningen tog sig uttryck svarade han: ”Jag fick antagligen vara ihop med dom. Det var väl det.”