Kvinnorna har tolkat rollen som pundare på ett annorlunda sätt än männen. Även om livsföringen periodvis kunnat vara halsbrytande så har kvinnorna inte använt euforiska flyktmedel på ett lika självförödande och dödsföraktande vis som flertalet av männen.115 ”Vissa, det såg man ju, dom brände sig så jädra hårt” säger en lång- varigt drogberoende, numera återhämtad, kvinna. Kvinnorna har heller inte på samma sätt som flera av männen vandrat in i någon vidlyftig alkoholkonsumtion när de väl gjort sig av med sina injektioner. Minst hälften av männen har i övergångs- skedet hamnat i sådana återvändsgränder.116
Flertalet kvinnor har, vad det än kan bero på, hankat sig fram betydligt längre i tillvaron än många av männen. Ingen av kvinnorna uppenbarar några fram-trädande erfarenheter av sig själva som exrollsinnehavare eller f.d. narkoman.
Samtliga kvinnor har barn och möjligen har modersrollen kunnat motverka sådana roll- och identitetskonstruktioner. ”Nej jag identifierar mig inte som någon före detta narkoman”, säger en kvinna klart och tydligt.117 En annan kvinna, djupt identifierad med sin uppväxt som ”arbetarunge” men även som kvinna, är speciellt försiktig och mån om sin integritet d.v.s. sin mentala avgränsning. Inte heller hon vill vidkännas någon identifiering med en exroll som narkoman.
Kvinnorollen kan, på ett mindre tvetydigt sätt än rollen som narkoman, beskrivas som en djup roll vars betydelse kan förnyas då någon annan roll klingar av eller faller bort. För kvinnornas del har pundarverksamheten vanligen varit avhängig någon nära relation med en man. När ett sådant förhållande upphört har följdriktigt vissa avvikande vanor och handlingsmönster kunnat avta. Samtliga intervjuade kvinnor ur den första narkomangenerationen uppenbarar negativa bindningar till det motsatta könet. Ibland lyser bitterheten fram mot de män som introducerat dem i verksamheten. Nu efteråt kan en av dem säga ”fan liksom vad dum man var eller
115 Andersson (1991:93) noterar att flickor använder mindre kvantiteter alkohol och narkotika samt att deras konsumtion (likt de intervjuade kvinnorna i detta arbete) ofta är förknippad med ett förhållande till någon man. Se även Kristiansen (1999:48).
116 Även om jag själv kan se viss användning som en form av självmedicinering betraktas enligt svensk lag all användning av illegal narkotika, oavsett frekvens och följdverkningar, som missbruk. Bruket av alkohol måste däremot vara både betydande och medföra sociala och medicinska konsekvenser för att betraktas på så vis (Kristiansen 1999:25).
117 Biernacki (1986:25) som intervjuat avhållsamma föredettingar skriver: ”Over time, the addict identity can, in some cases, become so deemphasized and distant relative to the articulation of current identities that definitions of the self as addict or junkie, along with cravings for the drug, can become almost or totally nonexistent.”
vad dum han var”. Trots nära kontakt med ett stort antal inbitna narkomaner bröt en av de mest långvarigt narkotikakonsumerande kvinnorna vid sin makes frånfälle upp från en högst belastad miljö och lät många års drogvanor falla tillbaka. En kvinna minns att när hennes man fick ett fängelsestraff så skrev hon till honom: ”Jag skall inte leva det här livet, det är fel”. Detta var hon ”helt övertygad” om ända ”tills han kom ut”. En annan tidigt involverad kvinna berättar att maken först efter bröllopet tillstod att ”han använde narkotika”.
Vad det gäller den grupp prostituerade unga kvinnor som ingick i det ursprung- liga sällskapet förefaller deras beroende i många fall att ha varit av en mer självstän-digt natur i förhållande till sina många män eller fästmän (Svensson 1996:191–196) än de kvinnor som levde i etablerade parförhållanden. Detta innebär bl.a. att vissa sådana kvinnor kunde fortsätta att injicera narkotika även efter det att relationen med en beroende man hade upphört men också trappa ner eller växla över till alkohol samtidigt som de upprätthöll en relation med någon narkotikakonsumerande ung man. Trots långvariga förbindelser med flera tunga narkomaner har en intervjuad kvinna själv aldrig konsumerat narkotika men hon har ett livslångt bruk av anti- depressiva läkemedel att se tillbaka på. Många år efter att hon själv tagit sig ur sitt vanemönster är en av de övriga kvinnorna fortfarande sambo med en aktiv narko-man. Det var dock inte ”varje dag” eller ”varje vecka” hon injicerade, säger kvinnan om sitt eget aktiva decennium tillsammans med denna man. Hon ”mådde inte riktigt bra av det” men det blev ändå ”tvångsmässigt” på något sätt.
Livfullt skildrar en av kvinnorna sin entré och hur det började ”röra på sig” i skarven mellan 1950- och 1960-talet. ”Då hade det ju liksom inte slagit igenom riktigt det här med hippies och flower power och den psykedeliska tiden. Men det började liksom, och precis då började jag också, då när Marocko och haschet kom.” Samma kvinna minns också hur en under dessa år mycket framträdande pionjär och partner kunde överdriva sitt beroende ”som en slags snobbism på något vis”. Själv använde hon ”aldrig sådana där vråldoser som en del tryckte i sig. Så att öronen trillade av och ögonen gick i kors och de blev vrålgalna”. Trots en mer ”försynt” konsumtion körde det ihop sig även för henne till slut. Hon tålde inte knarket längre utan blev bara
”sjuk i huvudet och var olycklig”. Men ”det fanns naturligtvis lysande undantag.”
Som ung kunde en intervjuad kvinna beundra de lite tuffare ungdomarna. Hon kunde också fascineras av de ”originella” pundarnas ”märkliga klädsel och deras sätt att prata”. Det fanns även reservationer och hon antar att den omsorg och själv-bild föräldrarna lyckats inprägla hos henne givit ett visst skydd mot en subkulturell påverkan och identifikation. Föräldrarnas samlevnadsformer kan därtill ha rustat henne för att överleva i en parallell tillvaro med sin make. Oavsett djup förned-ring och att hon under många år levt tillsammans med en tung kriminellt belastad
narkoman har hon ändå till slut lyckats upprätta ett anständigt och självständigt liv.
Parallellt med sin f.d. man, vilken hon fortfarande har kontakt med, har hon ordnat en egen ekonomi, förändrat sin vänkrets, skaffat körkort och bil, samt etablerat sig inom en aktad profession. Om sin nuvarande hållning poängterar hon att hon inte
”tillåter” att man ”kränker” henne.
Berättelser om bekanta icke intervjuade pionjärer och veteraner av båda kön åter-kommer ofta i samtalen. En kvinna berättar att en avhållsam väninna, en veteran, kunnat hitta flaskor vilka hennes man hade smusslat undan och att han ofta kunnat ta sig ”lite extra”. Numera håller väninnan sin make ”stenhårt, så nu kan han dricka vin på helgerna”, trots att han varit alkoholist. Kvinnan som skildrar saken antar också att barnen, huset och jobbet är saker som han inte har ”råd att mista” och kanske inte sin hustru heller. Umgänget dessa två ganska garvade och erfarna kvinnor emellan, att de delar bakgrund och bekymmer, kan naturligtvis vara till gagn när det gäller att handskas med vardagens förtretligheter.
Trots långlivad depression och bestående ensamhetskänslor har en av kvinnor-na gjort otaliga uppror mot samhällets köns- och klasstrukturer och samtidigt blivit stämplad som mentalsjuk. På kuppen har hon farit ganska illa och i vuxen ålder har hon svårt att lämnas ensam. Livet igenom har hon revolterat sexuellt och även förhållit sig kritisk till andra förväntningar. Möjligen har sexualiteten också fungerat som ett slags drog. Hon har till synes struntat i sitt rykte men aldrig prostituerat sig, även om möjligheten kunnat fascinera. Ett skäl till detta är att hon ”nöjer sig” med ganska lite och ”alltid” klarat sig på så vis. Under alla år har hon härbärgerat en djup osäkerhet och ofta känt att hon ”hellre vill vara död än levande”. Ingen har egentligen förmått att dela hennes ångest och inga terapeutiska insatser har lyckats göra hennes tillvaro långsiktigt uthärdlig eller meningsfull. Var de mönster hennes man ur arbetarklassen ärvde av sin far skadligare för hans relationer med denna borgerligt fostrade flickvän än de hållningar hon själv förde med sig från sin mor?
Är det överhuvudtaget acceptabelt att göra föräldrarna och samhället medskyldiga till de intervjuades tillkortakommanden i vuxen ålder? Mycket tyder på att dessa två makar, vilkas habitus118 så uppenbart kolliderade, ändå älskade varandra och även var fästa vid sina barn. Trots detta avled mannen i efterdyningarna av sin hårdföra livsstil och lämnade barnen faderlösa. Kvinnan gick också bort ganska tidigt och lämnade då samma barn utan mor.
En väl etablerad kvinna minns hur hon redan under återhämtningsperioden
118 I alla och envar, i varierande grad, finns ofrånkomliga delar av vår gårdag (Bourdieu 1986:79).
kunde värna ganska svartsjukt om sin integritet och hur det hela avlöpte när hon
”fick för sig” att hon skulle gå i gruppterapi. ”Lite fladdrig” rusade hon in. ”Vad händer nu då?” Men tillställningen ”ballade ur”. ”Åh en reaktion”, tyckte terapeuten och ”skulle börja sådär”. ”Nej det bjuder jag inte på”, tänkte hon och skyndade ut därifrån. Samma kvinna berättar också om hur hon till slut fick nog av sitt äktenskap med en långvarigt beroende man och hur hon avslutade den mångåriga relationen i hastigt mod. ”Jag rasade som en furie. Gick in och tog en bultsax. Klippte av alla trådar. Rafsade ihop alla sladdar. Rafsade ihop alla apparater. Slängde i soptunnan.
Gick in och låste dörren. Släppte aldrig in honom mer.”
I slutet av 1960-talet var denna kvinna därtill oerhört trött på sitt liv som pundar- bohem. Helt sonika skaffade hon sig således ett jobb och försökte samtidigt trappa ner sin drogkonsumtion. Under någon period fick dessa aktiviteter gå om lott. Ledsen och besviken skällde hon under samma period ut en knarkgrossist för sin nya, betydligt mindre belastade, pojkväns räkning. Uppträdet försvårade hennes chanser att få nya dealar trots att hon hade hög status och var bekant med de största i branschen. Steg-vis backade hon ur sitt långvariga engagemang. På en folkhögskola som tog sig an ett betydande antal avvikande och drogkonsumerande ungdomar, totalt sex stycken av de intervjuade men betydligt fler ur 1960-talets sällskap, kunde hon upprätta nya relationer med människor, om än inte alltid skurna enligt gängse mallar, som ändå hade andra intressen än droger.
Till slut satte hon stopp för sitt direkta engagemang bland människor som själva farit illa, men ändå brast i respekt för hennes ambitioner att lindra deras nöd, berät-tar en intervjuad kvinna. ”Jag blir sällan arg men då var jag så arg att jag låg och hop- pade i sängen. Jag sa att nu skall dom jävlarna ut.” Hon hade fått nog av att härbär-gera söndertrasade själar som kunde supa till och hålla igång ganska rejält under de perioder då de inte nyttjade opiater eller centralstimulantia. Den uppflammande hållningen innebar emellertid inte att hennes känsla och omsorg för de mest utsatta upphörde helt. Fortfarande kan hon gräma sig över att hon inte grep in när en gammal pundarikon verkligen behövde hennes hjälp. Ingen av dessa kvinnliga fördettingar är egentligen någon fullvärdig representant för den delgrupp narko-maner med närmast ödsliga nätverk som Skårner (2001) skildrar. Trots att en av kvinnorna ändade sitt liv på egen hand och att minst ytterligare en försökte, framstår de ändå som mer interaktivt kompetenta än de intervjuade männen, framför allt de män som vuxit upp i trasproletära familjer.