Flera grabbar i mitt första gäng flyttades i puberteten över från folkskolan och blev elever i vad som på den tiden kallades ”straffskolan”. Skolformen var en inrättning för avsöndring, dressyr och viss undervisning av vanartiga barn och ungdomar.98 Även i folkskolan kunde fysiskt smärtsamma sanktioner utdelas under dessa år. Många gängmedlemmar blev i puberteten intagna på Ivarsberg, ett pojkhem vid Färjenäs på
98 Avsöndringsskolan var det ursprungliga namnet för denna skolform som öppnades år 1869. Då hette det att den mottog ”barn som ej ville arta sig väl i folkskolan” (Hegeland 1978:138).
Hisingen. Anstalten var inrättad för att korrigera stadens mest vanartiga pojkar och mobbningen inbegripet hugg och slag från de äldre pojkarna mot de yngre kunde bli ovanligt intensiv och grov. Flertalet pojkar på denna anstalt vandrade vidare till ungdomsvårdsskolor och hamnade därefter på ungdomsfängelser och senare på kriminalvårdens riksanstalter för vuxna. ”Jag var där sex månader”, berättar en av de intervjuade männen vilken senare skickades vidare för att via tre olika ungdoms-vårdskolor passera fem ungdomsfängelser innan han dömdes till straffarbete och hamnade på Härlanda som var en fångvårdsanstalt för vuxna.
Samtliga arbetarpojkar uppger att de haft relativt lätt för sig i dåtidens folkskola som brukade vara något år kortare än nutidens 9-åriga grundskola. Flertalet övriga intervjuade förefaller också ha haft relativt lätt för sig även om några hårt drillade borgerliga pojkar kom till korta vad gällde betygen. I deras fall kunde utbildnings-bristerna kompenseras en hel del under återhämtningsperioden. Det ”gick ju jäv-ligt bra vet du”, minns en man ur arbetarled om sina år i folkskolan. En annan av dessa män berättar att han konstigt nog fick ”rätt hyfsade betyg”. Ytterligare en av dessa män minns att han klarade sig ganska skapligt ”men det kunde ju gått bättre”.
Han minns aldrig att han läste några läxor och förhållandet gällde sannolikt flertalet medlemmar i det gatugäng i Majorna i vilket han växte upp. Ändå kom flera pojkar i och omkring detta gäng in på läroverk även om flertalet pojkar i Majornas arbetar- kvarter sannolikt var helt främmande för denna möjlighet.
I de fall en gängmedlem ändå tog sig före att söka plats på något av stadens läro- verk uppmuntrades han särskilt därtill av någon mer modernistisk och entusiastisk pedagog. Efter någon månad var samtliga ynglingar ur det arbetarklassgäng som skildras i denna avhandling emellertid avstängda från undervisningen och tillbaka på gatan igen. Själv påpekar en mångårig rövare, kåkfarare och narkoman med en kortare sejour på ett av stadens läroverk att ”någorlunda skärpt var man väl”.99 Innan gängets läroverkselever avvisades från läroverket hann de dock knyta kontakt med en och annan mer borgerligt fostrad ung man. På så vis kom vårt i begynnelsen mer ensartade arbetarklassbaserade gäng att utökas med några ungdomar på glid ur en sargad borgerlig familj. En av dessa ynglingar tog senare plats som veteran i ungdomsnarkomanernas skara.
En av arbetarpojkarna med en hel del kriminalitet och alkoholproblem bakom sig minns att han ”alltid var bäst i klassen” och att han ”hade några jävla betyg”. I hans
99 ”Jag kunde blivit duktig jag har läshuvud”, påpekar Black Cobra-medlemmen Ohmed vars familj in-vandrat från Kurdistan (Wierup och Larsson 2010:112). Otrygghet, erfarenhet av våld, brist på manliga förebilder, rotlöshet och misslyckad skolgång är faktorer som går igen, påpekar författarna till denna bok.
fall blev det aldrig aktuellt att söka någon teoretisk vidareutbildning. Istället för- kovrade han sig som traditionell lärling och fick en långvarig anställning på ett företag i byggbranschen. Mannens ena bror blev emellertid läkare. ”Utan att lägga två strån i kors”, påminner sig en annan gängmedlem att han klarade sig ganska bra i skolan. Men för hans del blev det heller aldrig tal om något läroverk. Mannen erinrar sig istället att han i folkskolans sista årskurs blev inkallad till yrkesvalsläraren som meddelade att det fanns en plats åt honom på ett båtvarv.100 ”Jag valde inte.
Det fanns till mig”, tillägger han.101 Flera av dem som klarade intagningskraven till någon eftertraktad utbildning sökte sig vid skolstarterna omedelbart till andra ung-domar i marginalen och lyckades på så vis aldrig förvalta sitt pund.
Även om vissa lärare kunde vara nog så skräckinjagande så dristade sig en hel del arbetarpojkar, även vissa flickor, att sätta sig över skolans regler. De kunde inrätta sig som ”jävlongar”, leva upp till bifogade förväntningar och vara, som det hette i Majornas arbetarkvarter, tykna och uppkäftiga. Ibland fick någon helt oskyldig lärare klä skott för deras frustrerade aggressioner (se här Humphries 1984:28–29).
En man beskriver sin första småskolelärarinna som ”stor, gapig och dominant”
men minns att han ”gjorde revolt där också”. Han ”fattade lektioner och sånt” men slutade ändå ”att läsa läxor och sånt där”. Senare fick han en magister som var lärarinnans motsats. ”Jävligt nervös” och ”jävligt mjuk.” Den intervjuade mannen antar att denna lärare egentligen var en ganska ”bra människa”. Trots detta, och även om han förstod att läraren ”var svag”, provocerade han honom till det yttersta.
En annan ligapojke berättar att han kom in på ett läroverk men väl där trakas-serades en speciell lärare: ”Vi hade jobbat på honom och lagt krokben på honom i
100 Tyler ([1953] 1969:13) skriver kursiverat i en bok som under 1970-talet förekom på högskolans stu-dievägledarutbildning: ”The purpose of counseling is to facilitate wise choices of the sort on which the person´s later development depends.” Dahlström (1971:31) skriver: ”De högre klassernas barn tillägnar sig sådana möns-ter som gör det möjligt för dem att avancera, medan de lägre klassernas barn tenderar att tillägna sig motivation och vanor som för dem till mera okvalificerade befattningar eller in i underprivilegierade ställningar. Här spelar familjen och utbildningssystemet in som klassgenererande faktor. Utbildnings-systemet sköts av medelklasskikt och dessa tenderar att gynna barn av medelklassursprung, medan arbetarklassbarn försatts i konfliktrelationer.” På något vis har emellertid empirins borgerliga ungdomar inte lyckats uppfylla de strukturella förväntningar som vilar på sådana barn medan arbetarklassens barn, som Dahlström påpekar, under sin skoltid ofta hamnat i konfliktsituationer.
101 Angående medelklassens hållningar i liknande frågor skriver Linde (1993:129): ”Maintaining the proper balance of causality seems particular important as an issue for middle-class speakers, who have had some degree of opportunity for professional or class movement and for whom, therefore, fate or determinism on one hand and randomness on the other represent undesirable ways to understand one´s professional position.”
korridoren” men det fanns också ”sniff och stölder med i bilden”.102 På sådant vis bidrog många andra pojkar och flickor ur arbetarklassen också till att reproducera det klassystem som fångat upp dem. Vad som upplevdes som adekvata skäl eller ofrånkomliga öden kunde alltså reproduceras och institutionaliseras i mindre värdiga positioner och situationer (Layder 1996:57–60). Materialets arbetarflicka berättar att hon var ”väldigt snäll och skötsam” och umgicks med ”vanliga barn”
ända upp till årskurs sju. Då fanns emellertid funderingar på att placera henne i specialundervisning. Förslaget förkastades för ”på något sätt tyckte lärarna ändå om” henne. Kvinnan minns också att hon, när det körde ihop sig, kunde luta sig mot de ideal som hennes far hade förmedlat. ”Ingen skulle sätta sig på mig. Jag fick lov att fråga om jag inte förstod. Jag fick lov att ifrågasätta trots att lärarna gjorde allt för att täppa till munnen på mig.”103 En annan kvinna minns att hon trivdes väldigt bra när hon började skolan. Även i en ny klass fungerade det hela.
Med många reservationer berättar hon: ”Jag var ju liksom bäst i klassen då nästan kan man säga tror jag.” Hemma fick hon ingen uppskattning för sina prestationer och i högstadiet var hon ”inte intresserad” längre. Trots tilltagande problem fick hon ändå ett acceptabelt slutbetyg men på gymnasiet upphörde framgångarna och en tid senare var hon en av klassens ”sämsta” elever.
En annan kvinna beskriver sin skolstart som ganska idyllisk. Hon fick kamrater och
”det var kul”. En brådstörtad flyttning i samband med familjens kris tvingade fram ett skolbyte och trots att ”fröken var vacker och söt” och hon fick nya kamrater så var det ”så klart inte kul”. ”Jag var nog en medelmåtta”, påminner hon sig, ”lite sprallig sådär.” Familjen deklasserades i två steg. Efter det definitiva sammanbrottet för- ändrades kvinnans bild av skolan drastiskt. Känslor av utanförskap och orättvisa trängde sig på. Plötsligt förändrades lärarinnan och med ens var denna flicka ”nå-gon annan”. Under samma känsliga period kom hennes bästisar in på flickskolor, medan hon själv blev kvar i folkskolan. Vid denna tidpunkt började hon snatta peng-ar av sin mor för att muta in sig bland flickor med ett sämre anseende.
Bland intervjuade kvinnor och där skoltiden kommit på tal, har problemen växt till sig först under puberteten. Barnaårens skolgång har fungerat bättre. Uppen- barligen har dessa flickor inte haft problem med själva inlärningen och först i
ton-102 Om skolan som buspojksarena se Berglund (1998:260) och Humphries (1984:28).
103 Willis (1983:9) skriver: ”Den kanske viktigaste skillnaden mellan uppfostran i arbetarklassen och i högre samhällsklasser gäller barnens tillägnelse av en prestationsmotivation. I medelklassen får barnen tidigt lära sig att skjuta upp sina omedelbara behov så att de inte stör en långsiktig planering av den in-dividuella karriären.”
åren har de hamnat i avvikande gäng och relationer. En flicka var mycket duktig i matematik, en var påfallande estetiskt begåvad och en tredje förefaller gott allmän-begåvad, men som hon själv säger: ”Jag försökte nog svischa runt ganska länge på att jag hade en hög intelligenskvot. Jag trodde att det räckte men det var väl lite känslomässiga problem som jag behövde ta tag i också.” Efter sin återhämtning har denna kvinna tilldelats en rad betydelsefulla uppdrag och positioner.
Om att ha en ”hyperreligiös tant” som lärarinna på lågstadiet, berättar en man med borgerlig uppväxt. ”Hon framhöll Gud som den stora straffaren.” Redan vid skolstarten var denna man väldigt nervös och kunde också ”pinka ner sig”. Hemma var han hårt drillad: ”det var pang bom så skall det vara eller också var det stryk” och fadern brukade därtill inskärpa att sonen ”inte dög någonting till”. Mannen själv antar att det var detta som gjorde pubertetsrevolten ”så jävla kraftig”. Han hade koncentrationsproblem, ”dagdrömde enormt” och gjorde inte sina läxor speciellt väl.
Underligt nog fick han heller ingen ”stimulans” till detta av sina föräldrar. Mannen hade svårt för matematik men när fadern trots allt försökte hjälpa honom blev det alltid ”ett jävla liv”. Om betygen räckt till hade han sannolikt sökt plats på något av stadens läroverk. En borgerlig man berättar att han trivdes bäst i skolan under de första åren. Han kunde ”hänga med” och betyget låg troligen strax ovanför medel.
Samma man beskriver sig själv som lite tillbakadragen och blyg. Han undvek
”busarna” men kunde samtidigt beundra dem i smyg och själv var han ”jävligt väl- artad”. Flera år i rad sökte han plats på lämpliga läroverk men lyckades aldrig bli antagen. Fadern mötte hans tillkortakommanden med spydigheter för med vanlig folkskola kom man ingen vart.
I slutet av 1950-talet, i övergången mellan folkskola och grundskola, inrättades ett nionde och tionde frivilligt skolår i Göteborg. Två borgerliga unga män som inte kunde ta plats på något läroverk fick gå några sådana extra skolår efter den obligatoriska folkskolans åtta årskurser. Förlängningen kunde skjuta upp inträdet i arbetslivet men man gick där ”mest för husfridens skull”, berättar en av dem. Han minns sig själv som ett ”välartat barn” men i tonåren bröt familjen samman. Läro- verksungdomar var hans naturliga referensgrupp och han blev ”jävligt besviken”
när han inte lyckades ta plats på något av stadens läroverk. Utespring och gäng- tendenser tilltog. Det ordinarie skolarbetet blev lidande men i konstnärliga ämnen fortsatte han att vara enastående. Olika förhalningstekniker, såsom just ett nionde och ett tionde frivilligt år i folkskolan, skulle samtidigt dölja att det inte blivit något av honom. Hemma ökade pressen och glåporden men bland lössläppta ungdomar i stadens centrum kunde han ta plats och bli ett namn. Efter några år som konst-närlig bohem engagerade han sig så på heltid som hektisk injektionsnarkoman och
”hamnade snabbt i tyngre kretsar”. I slutet av 1960-talet hade han erövrat en
fram-trädande och iögonfallande position som pundarhippie och i den rollen fick rövarna falla tillbaka. Möjligen underlättade denna rollförändring hans påföljande sorti. En av de övriga männen ur en tidigt söndertrasad borgerlig familj gick för sin del i den strax därpå införda nioåriga grundskolan som för hans del avslutades med en tek-nisk/praktisk utbildning. En period var han till sjöss och en tid arbetade han på en restaurang. Därför kom hans entré i stadsdelens gatugäng att ske något senare än övriga medlemmars.
Modersbilder
Likt slumområdenas fadersroller (Lewis 1966:90–91) kan sådana områdens moders-roller troligen också generaliseras. I Lewis slumklassiker La Vida (1966:350) beskrivs t.ex. Felicitas hållning under rubriken ”I’ll Do Anything for My Children”. Även om fadern med en av de intervjuades ord ”varit jävlig mot morsan”, och trots att mödrarna kunde vara rädda för sina män, så framhålls mödrarna ofta som en tryg- gare och mer sammanhållande länk. Ingen arbetarpojke men väl en flicka beskriver sin mor som alkoholberoende. Ofta skildras hur mödrarna i sitt anletes svett för-sökt hålla sina familjer samman, tagit ansvar för ekonomin och efter bästa förmåga upprätthållit något slags ordning och kontinuitet. ”Det som håller en tillbaka”, säger en intervjuad kvinna som ständigt fått kämpa med sina självmordstankar, är väl att barnen ”inte skall behöva få sån skit som jag fick.”
En man ur en av barnrikehusens arbetarfamiljer berättar om sin mor: ”Hon har i princip städat i hela sitt liv. För hon har liksom varit den duktiga typen. Ja, kämpa-de gjorkämpa-de hon. Såg till att ungarna fick. Så där gammaldags, som ville göra rätt för sig.” Trots allt armod tyckte han sig kunna minnas vissa stunder av tillit och omsorg tillsamman med henne. ”Jag kan aldrig känna att jag har haft någon gemenskap med min far. Den känslan har jag inte som jag har för morsan”, säger en annan man med en likartad bakgrund. I en arbetarfamilj med en alkoholberoende mor har fadern istället axlat den roll som mödrarna i övriga sådana familjer mer eller mindre fram-gångsrikt tagit på sig.
Tacksamhetskänslor och allvarliga betänkligheter kan leva sida vid sida. ”Man är kluven”, menar en kvinna. Samtidigt som hon säger att hon ”hatar den jävla kärringen”, menar hon också att ”det måste ha varit en helvetisk tid” för modern när hon själv höll på ”som värst”. Om kontakten efter återhämtningen säger hon att det kan vara till och från, men ”vi har alltid haft väldigt fin kontakt”. Att det gnisslar för närvarande är mer av en tillfällighet. Angående kontakten med sina syskon använder hon liknande ordvändningar. Många år efter sin sorti upptäcker hon dock att det finns en hel del bitterhet kvar hos dem ”för det liv hon har levt och
hur dom har drabbats.” Av denna utsaga kan man möjligen sluta sig till att bilden av ”den väldigt täta kontakt hon nästan alltid haft” med sina syskon, liksom för- hållandet till modern, möjligen varit mer präglad av normativa påbud än av rådande realiteter. Denna kvinna är både distanserad och inlemmad. Hon uppenbarar värde- föreställningar som säger att ett umgänge skall vara trevligt, att man skall uppträda balanserat och att obehagligheter och problem bör slätas över eller sopas under mattan. Hon är samtidigt medveten om sin ”småborgerliga” uppväxt och påpekar att sådana miljöer många gånger kan vara ”borgerligare än dom högborgerliga”.
En borgerlig man som fått en hel del stryk av sin far är direkt bitter över att modern i sin tur tillät honom förnedra sig inför öppen ridå. Det var ”fritt fram” i taskigt skick och med ”rövarpack” i följe. ”Jag tycker det är jävligt konstigt att hon lät vår lillasyster se oss i det skicket som vi var när vi kom hemdragandes va. Vi var ju knarkpåverkade eller också var vi fulla. Så fort vi rörde på oss så var det i berusnings-syfte annars låg vi pall.” Tillvaron brast på många punkter men även under de mest kritiska perioderna kämpade modern för honom, berättar en annan av männen ur de borgerliga skikten som också han lyckades komma hyggligt på fötter. Hon använde kontakter, pratade loss honom ur myndigheternas grepp, lade sig ut för och värnade om honom. Ett sådant handlande låg sannolikt långt utanför möjlig- heterna för flertalet arbetarpojkars mödrar.
En man ur arbetarled vilken vid intervjutillfället inte hade någon som helst kon-takt med sin mor minns: ”hon har gjort den grejen. Låst in mig och varit ensam ute och gått och dansat under den tiden efter att dom hade skilt sig /…/ Jag kommer ihåg det mycket väl på det sättet att jag kände mig väldigt ensam /…/ Jag vet i vilket läge hon försköt mig på något sätt va /…/hon var bedrövlig.” Han kan också minnas hur han för en tid fick stryk av båda sina föräldrar, även om modern också kunde försvara honom ”på sitt sätt”. När han skulle skickas till ett fosterhem hade hon ”kämpat med näbbar och klor” för att få behålla honom hemma. Han kan också se henne som en hönsmamma. ”Men hon har varit stygg och är fortfarande likadan. Fruktansvärt äcklig på något sätt. Hon klarade inte av vad hon skulle.” När de någon gång passerar varandra på gatan numera går hon förbi utan att ta någon som helst notis om honom.
För att påverka sin ekonomiska och sociala situation nödgades de borgerliga hemmafruarna ofta agera genom sina män. Detta mönster förefaller deras döttrar ha överfört till relationerna med sina män. Så har t.ex. varit fallet när det gällt att skaffa fram de under den aktuella epoken ganska svåråtkomliga narkotikasubstanserna.
De flickor i sällskapet som prostituerade sig, på 1960-talet ofta under ganska själv- ständiga former, kunde både själva skaffa pekuniära medel och de droger som behövd- es för att underhålla sitt begär. Mödrarna till de borgerlig fostrade kvinnorna var,
i alla fall då flickorna var små, ofta hemmafruar och fäderna hade under dessa år fortfarande yrken med acceptabel status. På så vis kan rollen som hemmafru även ha framstått som en möjlig position att falla tillbaka på för döttrarna vid deras sortier, speciellt om deras män lyckades axla barndomens internaliserade fadersroller eller åtminstone vissa delar av en sådan rolluppsättning. En borgerlig kvinna beskriver dock sin far som förtryckt och hunsad trots att han hade en hygglig lön och en aktad profession. Här framställs istället modern som krävande och dominant.
Fadersbilder
Bland intervjuade personer ur både arbetar- och borgerliga led framstår fäderna ofta som ganska osympatiska karaktärsmasker. De har varit nedsättande, brustit i engagemang, uppträtt skrämmande och aggressivt, varit alkoholberoende samt även kunnat vara direkt frånstötande. En för rolltagandet och självbildningen betydelse- full person måste dock inte, vilket intervjumaterialet gör tydligt, vara vänlig eller positiv. Men ett hyggligt bemötande kan naturligtvis förutskicka mindre motstånd och undanflykter än den skräckinjagande och nedsättande andre. En man ur borgerlig miljö berättar utförligt om en far som bestämde allt medan hustrun fick hushållspengar och höll hans skor nyputsade. ”Det var han som bestämde hemma
Bland intervjuade personer ur både arbetar- och borgerliga led framstår fäderna ofta som ganska osympatiska karaktärsmasker. De har varit nedsättande, brustit i engagemang, uppträtt skrämmande och aggressivt, varit alkoholberoende samt även kunnat vara direkt frånstötande. En för rolltagandet och självbildningen betydelse- full person måste dock inte, vilket intervjumaterialet gör tydligt, vara vänlig eller positiv. Men ett hyggligt bemötande kan naturligtvis förutskicka mindre motstånd och undanflykter än den skräckinjagande och nedsättande andre. En man ur borgerlig miljö berättar utförligt om en far som bestämde allt medan hustrun fick hushållspengar och höll hans skor nyputsade. ”Det var han som bestämde hemma