I begynnelsen var pionjärernas och veteranernas anskaffnings- och förbruknings-kultur uppenbart mindre stämplande och stigmatiserande än vad som senare skulle bli fallet. Flera pionjärer vill minnas 1950-talet som en ganska lekfull tid. Då hade beroendet fått konkurrera med annan väsentlig och identifierande verksamhet och därför inte lyckats sluka hela tillvaron. Pundarrollen kunde på så vis bli en transitroll och Götaplatsen ett rimligt övergångställe för en del unga människor med mer be-lastande rolluppsättningar. För en tid var det således möjligt att växla från att vara kåkfarare och våldsman till att bli en mer human och bohemiskt anstruken pundare.
Under det första decenniet (åren 1955–1965) användes uttrycket tjackhora sällan eller aldrig bland Göteborgs unga och tunga injektionsnarkomaner. Kvinnornas situation och position skulle, enligt de medverkande kvinnorna själva, emellertid också komma att försämras. De kvinnor som ingick bland pionjärerna och vete-ranerna i Göteborg på 1950- och 1960-talen hade förmodligen en starkare ställ-ning än det begränsade antal kvinnor som deltog vid introduktionen av heroin och
den därpå följande boomen i Norrköping något 40-tal år senare som Lalander (2001:222–224) skildrar. En orsak till detta kan vara att Göteborgs kvinnliga pion-järer och veteraner i många fall var ganska namnkunniga på gatan redan innan de engagerade sig i tjacket samt att de därtill utgjorde en större del av det ursprungliga sällskapet i Göteborg än de kvinnliga heroinkonsumenterna kom att göra i Norr- köping på 1990-talet. Flera av de kvinnor vilka debuterade som injektionsnarko- maner i Göteborg under det tidiga 1960-talet rekryterades också ur en grupp på den tiden ganska självständiga gatuprostituerade unga kvinnor vilka hade kunnat vara självförsörjande innan de började injicera narkotika.
Några av mina tonårsbekanta, även bekanta inbördes, varav en med ett tras-proletärt och en med ett högborgerligt ursprung, fick tidigt bevittna några mycket hårdföra avtändningar med abstinenskramper och förvrängda verklighetsuppfatt-ningar bland sina kamrater. Sannolikt bidrog dessa upplevelser till att hålla dessa båda unga män borta från verksamheten. Själva fastnade de istället i var sin kraftfull alkoholkonsumtion och båda avled i förtid. Andra inblandade, bl.a. en gatuprostitu-erad flicka och ytterligare en medlem i mitt tidigaste ungdomsgäng, fick så skräck-fyllda upplevelser under sina första egna amfetaminrus att de skyndsamt valde att återgå till flaskorna.
Redan under sina första veckor som injektionsnarkomaner fick några rövare, på rymmen från sina respektive ungdomsfängelser, som alltså nyligen fått sina jungfru-silar, bevittna hur en narkoman som varit med i leken några år fick ett mycket smärt-samt krampanfall, troligen på grund av sina leverskador. Varken detta eller att hans ansikte var starkt gulfärgat av hepatit fick dem dock att reflektera nämnvärt över vad de kastade sig in i. Enligt sin gatpojkskultur ämnade de ”leva farligt och dö unga”
och enligt sin speciella överenskommelse, som dödspolare i ordets rätta bemärkelse, avsåg de när allt kom omkring att ”stå på det tills det gick fullständigt åt helvete”.
Detta hade de kommit överens om vid en av sina många stöldturnéer genom lan-det. Den perioden präglades för övrigt av deras storskaliga och dramatiska stölder och deras intensiva euforier. Skeendet avslutades med att polisen en natt, trots att männen efter bästa förmåga följt deras aktiviteter över polisradion, lyckades spärra av hela det kvarter där lägenheten de stuckit sig undan i var belägen. Lägenhetsin-nehavaren var en ung prostituerad och morfinberoende kvinna. Polisen letade fram de unga männen bakom kapporna i denna kvinnas garderob.
På 1960-talet stod HIV ännu inte att uppbringa men kanylsot, en hepatit be- nämnd typ B, gjorde ofta narkomanerna gula i ansiktet. Bot fanns åtminstone tem- porärt att få på stadens epidemisjukhus beläget i en grupp röda tegellängor mel-lan Annedals träkåkar och Sahlgrenska sjukhuset. På den tiden kände ingen till att man samtidigt kunde dra på sig en betydligt lömskare form av hepatit, senare be-
tecknad med ett C.89 Även om den formen i en hel del fall också kan botas eller bromsas numera, så kan kuren vara mycket slitsam med frossa, uttorkad hud och ko-maliknande tillstånd. Denna typ av inkapslad leverinfektion vilken narkomanerna i många fall drog på sig överfördes sannolikt när de delade sprutor och kanyler. Sällan eller aldrig förefaller barn eller senare tillkomna partners att ha blivit smittade. En del narkomaner lämnade emellertid blod och spred därmed, ofta sig själva ovetan-de, sitt virus via transfusioner. Den enda nämnvärda sexuella smitta som överfördes mellan ungdomsnarkomanerna på 1960-talet var gonorré och detta tillstånd var på den tiden ganska lätt att kurera. En man berättar om hur han smugglat amfetamin i ändtarmen från Köpenhamn. En läkare verksam på en västsvensk infektionsmot-tagning har påpekat att denna måttligt smakfulla metod kunnat kontaminera vissa partier. På så vis har vissa infektioner även kunnat överföras till mycket försiktiga personer som endast använt desinficerade injektionsverktyg.
Fram till och med år 1966, det sista år jag hade närkontakt med sällskapet i sin helhet, kan jag endast påminna mig något enstaka dödsfall bland Göteborgs pionjä-rer och veteraner vilket med säkerhet kunde kopplas till deras narkotikakonsumtion.
En ganska erfaren narkoman och kåkfarare avled emellertid sagda år efter en över-dos av s.k. neråtjack* när han skulle avbryta ett långvarigt rus på centralstimulantia.
Flickvännen, som framhärdade som injektionsnarkoman, fick för en tid arbeta vida-re på stritan* iförd sorgkläder och en liten svart hatt av pillerburkstyp med tillhöran-de sorgflor.
Om förhållandena runt Skanstorget, amfetaminorkanens öga i slutet av 1960- talet, och om en av dåtidens större knarkgrossister berättar en intervjuad:
”Jag träffade (namn). Han var väldigt snäll och kom med ordentliga dealar till mig så jag kunde deala.90 Det var ett utmärkt ställe. Det var bara att öppna fönstret. Polisen kom stup i kvarten och sa ’det här håller inte’. Sen åkte (namn) fast och då var knarkhysterien som störst. Så det var ju sådana där otäcka löpsedlar då med foto och namn.”
89 Hepatit C: en virussjukdom som smittar genom blodkontakt. Kan enligt RFHL läka ut själv men blir ofta kronisk och kan i förlängningen orsaka levercirros eller levercancer. Som läkemedel används Interferon vilket ofta orsakar så svåra biverkningar att de beroende avbryter eller avstår från behandling.
(Sonja Wallbom, tidskriften Oberoende 2011 nr 1. sid. 37).
90 Även de chilenska heroinförsäljare verksamma i gatuledet som Lalander (2009:185) skildrar, trettio till fyrtio år senare än då denna denna veteran var verksam, har också kunnat uppfatta sina grossister (kranar) som ganska schysta och omtänksamma personer.