De intervjuade pionjärernas och veteranernas drogkonsumtion har varit måttlig till intensiv, i flertalet fall gäller det sista, även om kvinnorna varit mer måttliga än männen. Kanske kan det, även för de mångåriga narkomanernas del, vara mer be-fogat att tala om ett begär än om något särpräglat beroende. Många har dock, hur man än vill se på saken, blivit dömda för narkotikabrott, under långa perioder injicerat tung narkotika, och därtill sålt en hel del illegala droger. En av männen har vid sidan av en ganska väl tilltagen gängkriminalitet och en intensiv ungdoms- alkoholism också under flera år sniffat thinner. Däremot är hans egen erfarenhet av narkotikakonsumtion ganska blygsam även om ett stort antal nära vänner och bekanta, när detta ställde sig möjligt, trappade ner sin alkoholkonsumtion till förmån för de centralstimulerande injektionerna. När denna man i de övre tonåren av- slutade sin ”epok” som sniffare tog istället en flödande alkoholkonsumtion vid. En annan man uppger att han egentligen aldrig gillat alkohol och därför levde ganska nyktert fram till dess att han fick smak på amfetamin. Själv säger han om tiden före jungfrusilen att han stal och ”det var väl det som var drogen då”.
”Jag har aldrig använt några andra droger än amfetamin”, påpekar också materialets enda arbetarklasskvinna, även om hon numera kan dricka något glas vin.
En luttrad kvinna anser trots sin livslånga erfarenhet av narkomaner, narkomani och återhämtningsprocesser att ”alkohol är värre än knark.” ”Sedan börja han supa mer och mer och det var tamejfan värre” säger en annan kvinna om sin man när han efter många år började trappa ner sina injektioner till förmån för alkohol. Jag frågar en av de kvinnliga pionjärerna om hon angående en av 1960-talets mest inbitna och namnkunniga gatunarkomaner tror att han någonsin tänkte på att sluta. Med ett djupt andetag antyder hon att frågan är svår. ”Långa perioder höll han upp men då drack han istället”, säger hon. ”Jag vet inte om det är bättre”.
Flera intervjuade män har återupptagit en intensiv alkoholkonsumtion när för- brukningen av narkotika klingat av. En man, själv aldrig injektionsnarkoman, men vars uppväxtvillkor innehåller en hel del likheter med övriga intervjuade inom den kategorin, berättar att han söp en hel del när han muckade från sin ungdomsvårds-skola och att man ”faktiskt tog tillbaka honom” på grund av detta. På den ort och i de kvarter där han växte upp saknades det emellertid narkotika även om hans gäng på många andra sätt liknade de ungdomsgäng i Göteborg som producerade ett antal klassisk rövare. Många av dessa rövare blev senare tunga injektionsnarkomaner. Om sin situation i dagsläget berättar samma man att han aldrig dricker två dagar i rad och att det brukar gå tre, fyra veckor mellan varven. En trasproletär som i tonåren ändå umgicks med beatniks och bohemer berättar att han egentligen aldrig ”stulit”
och att det för hans del var ”vindrickande för hela pengen” innan tjacket kom in
i bilden. Han liksom så många andra veteraner ”räknade aldrig det där haschet”, vilket för hans del mest var att jämföra med en cigarett eller en skvätt vin.
De alkoholvanor många intervjuade upprättat under tonåren och som även präglat deras fäders livsstil har i flera fall kunnat återupplivas när narkotikakonsum-tionen klingat av. Under sådana övergångsskeden har alkoholkonsumnarkotikakonsum-tionen kunnat bli fullständigt måttlös. En man, tvångsintagen på en alkoholistanstalt under en så-dan period, uppger att vårdpersonalen ”aldrig sett något liknande”. Sprit och hasch räknades liksom inte i hans kretsar men en omåttlig alkoholkonsumtion kunde ändå spä på de skador injektionerna redan tillfogat honom. Långa tider levde denna veteran med ikonstatus tillsammans med en flickvän som i många stycken beundrade honom även om hon samtidigt hade sexuellt umgänge med en rad andra män.
Efter en återhämtning tog den aktuella mannen körkort, köpte bil och båt samt skaffade hund men blev också far. Under flera år lyckades han därtill hålla drog- konsumtionen i schack. Men ibland släppte han loss och ”tände på”* ordentligt. Efter hand tog en elakartad alkoholkonsumtion, vilken också satt djupt i hans ursprungli-ga familjekultur, överhand. Mannen avled trots ett antal framgångsrika pryoperioder och ett sista allvarligt återhämtningsförsök av de skador han ådragit sig under åren som storskalig narkotika- och alkoholkonsument. En stor skara vänner och bekanta från ungdomsåren, många numera med en högst ordnad och välsituerad tillvaro, deltog vid gravsättningen. Begravningen framstod som ett slags happening till av-sked för en av de mer framträdande trendsättarna på Avenyn under de hektiska åren på 1960-talet.
Minst fyra fäder till de personer med borgerlig bakgrund vilka jag intervjuat hade alkoholproblem. Vad det gäller droger tog deras söner och döttrar till sig lik-artade konsumtionsmönster. ”Vi söp ju till och med i skolan”, berättar en sådan man. I slutet av tonåren mönstrade han av från en båt och började därefter dricka
”väldigt ihärdigt”. Ett syskon ville ”rädda honom undan spriten” och fick honom över på Preludin. Påtänd och hög kunde han känna sig ”skarp” och han ”visste alltid var det fanns tjack”. Genom att bli fixare och förse andra ungdomar med åtråvärda droger kunde han även sörja för sitt eget behov. Så länge kickarna bet höll han sig huvudsakligen till centralstimulerande droger men när dessa miste sin sälta kunde han återvända till flaskorna. Kort efter det att en annan av männen förälskat sig blev flickvännen gravid även om det fanns uppenbara skäl att vänta med ansvaret för ett barn. Förfaringssättet delar han med flera andra intervjuade män. Efter att ha blivit ren vad det gäller amfetamin tillbringade han en hel del tid med idrott och politik.
I början av sitt faderskap deltog han även på ganska blöta fester. Under 2000-talets samtal förefaller han väl medveten om sina tillkortakommanden och försöker även kompensera tidigare brister. Andra intervjuade har också under kortare eller längre
perioder, ibland för alltid, kunnat brista i ansvar för sina barn och andra närstående.
I femtonårsåldern kom en av de intervjuade männen ur borgerliga led i lag med ett gäng i kvarterets närområde. På liknande sätt gick det också till för två av de övriga männen ur sådana familjer.119 Man gjorde småfuffens och skaffade alkohol. I de mer bohemiska vinpimplargängen runt Götaplatsen som han senare sökte sig till tilldrog sig tyngre droger ett ökat intresse. Verksamheten växte till och förde, för att ekono- misera de illegala njutningsmedlen, med sig en hel del ljusskygga födkrokar. ”Så fort jag började injicera gick jag ner mig väldigt fort”, berättar han. På ett tidigt stadium introducerade en gatuprostituerad flicka honom och en hel del andra mindre be-vandrade och belastade unga män i de tyngsta kretsarna. I skarven mellan 1960- och 1970-talet var han likt så många andra veteraner svårt nedsatt av hepatit och paranoia. Han ”mådde dåligt”, började inse att ”det gick åt helvete” och längtade efter att få ”komma från det hela”.
En av de män som tidigare upprätthållit en stor del av sitt trasproletära umgänge med hjälp av thinner och alkohol berättar om hur han efter ett utbrott av delirium och en därpå följande åttaårig period av avhållsamhet så smått börjat grogga igen.
”Sprittarmen har jag än idag. Den blir du aldrig av med. Den känner jag av och jag tycker fortfarande att det är gott med en grogg. Men jag ville känna att det var under kontroll då va och det var det. Sedan dess dricker jag som man skall då va. Dricker vid festliga tillfällen och så. Jag känner att jag inte behöver det.” Handlingen har blivit medveten och lasten är surrad. Mannen har därtill lärt sig att leva med och acceptera sin ensamhet och droger som thinner och alkohol är trots hans svårartade blygsel inga kontakt- eller flyktmedel längre.120
Under 1980-talet träffade jag, p.g.a. av ett gemensamt båtintresse, ofta denna person i mer vardagliga och alldagliga sammanhang. Allting pekade på att han fort-farande kunde driva omkring samt att han fick mat, husrum och umgänge genom kontakt med sin mor. Istället för att som förr skaffa kontanter med hjälp av kortare påhugg, såsom byggjobb, industrijobb, städjobb och anläggningsarbete försörjde
119 I det fjärde fallet förefaller mannen ha inträffat i de ljusskygga drogernas kretsar först i tjugoårsåldern.
120 Carter Sobell (1997:8) pekar, trots det hot mot ”sjukdomsmodellen” detta innebär, på att naturligt återhämtade f.d. drogberoende senare kan upprätta en ickeproblematisk lågriskförbrukning av de aktuel-la drogerna. I liknande riktning pekar flera intervjusamtal i denna avhandling.
han sig vid samtalstillfällena med hjälp av en förtidspension.121 Skildringen av en i övrigt anständig och nykter tillvaro föreföll vara tillförlitlig även om hans livsstil och kultur fortfarande innehöll många rester från vår uppväxtmiljö. Med ledning av denna mans liv och leverne kan en träning i ensamhetens konst framstå som ett icke föraktligt motmedel mot en vidlyftig drogkonsumtion och andra umgängesskapande excesser.
I mitten av åttiotalet hade materialets troligen allra mest härjade man, tidigare framgångsrik rövare och inbiten injektionsnarkoman, en dunk rödsprit stående un-der sin säng. Han drack dess innehåll med kräkmedel och allt. I tonåren hade han festat loss vid enstaka tillfällen men han tillhörde aldrig den gren av gänget som ”gick på drecken” och hade alkohol som huvudsaklig sysselsättning och identitetsmarkör.
Samma förhållande som gällde för den man som antog att stölder tidigare varit hans drog gällde sannolikt också denna man. För dessa båda män kan deras beroende- utveckling fångas bäst i tresteget stölder, narkotika och alkohol. Fram till jungfrusilen hade den aktuella mannen trots sin ungdom varit en framstående, omsusad och duglig inbrottstjuv och kassaskåpsskärare. När Preludinet gjort entré blev injektions-verksamheten omedelbart en heltidssysselsättning och stölderna fick falla tillbaka ganska drastiskt.
Vid intervjutillfället hade denne man avverkat flera decennier fyllda av ung- domsvård och kriminalvård och därtill tillbringat en hel del tid på tungt belastan-de mentalvårdsanstalter för vårddömda kriminella. Hans svårartabelastan-de psykoser var välkända i sällskapet och en intervjuad pionjär berättar att man på många håll var rädd för honom. Speciellt varnade mig denna man för hasch eftersom detta medel gynnade ”arabstaterna” vilket jag förövrigt borde ”begripa” själv. Däremot tvekade han aldrig att använda hippiedrogen LSD, direktimporterad från USA, vilken han ansåg vara ”grymt uppåt”. Mannen berättade också att den tvångsmedicinering han utsatts för som vårddömd varit både smärtsam och kränkande. På frågan om varför han levt som han gjort blev svaret ”jag har väl inte haft nått att leva för egentligen”.
Strax efter intervjutillfället avled, några och fyrtio år gammal, följdriktigt denna svårt fysiskt och psykiskt sargade och tungt alkoholberoende människa i sviterna av sin hårdföra livsstil.
121 Mannen berättade vid våra samtal på 1980-talet också om en av oss båda välbekant gammal gäng-medlem och polare som, ”för nervös för att stanna länge på ett jobb”, behållit en liknande livsstil.
Däremot hade denna vår gemensamma vän gjort sorti från sitt narkotikabruk i samband med att han under en hel natt samtalat med en man som var död. Vid upptäckten av detta fick han en våldsam skräckupplevelse. Denna händelse fortplantade sig i form av en kraftfull paranoid psykos som fick honom att avstå från vidare amfetaminkonsumtion.