En omgivning som brister i respekt för ett barn och inte aktar en vuxen människa värdig kan föröda den utsattes tillit. Ett sådant bemötande kan också undergräva förutsättningarna för en positiv självbildning. Osäkerhet kan hålla uppriktighet i schack för när tilliten skadas kan det vara svårt att visa upp sitt verkliga själv i ljuset.
Gynnsamma relationer kan tvärtom utveckla känslan av värdighet, generera tilltro och uppmuntra ett mer autentiskt framträdande. Att redan som barn stämplas som illvillig, dum, ful eller kanske något ännu mer belastande kan vid sidan av att tillhan-dahålla tillförlitliga hållhakar också försätta en människa i ett hopplöst underläge.
Valet att gå ur tiden för att undfly en smärtsam marginalisering kan av omgivningen i sådana fall uppfattas som en önskvärd form av självsanering även om den mening
människan själv fäster vid akten kan vara bevärdigande. Under osäkra förhållan-den kan pajaskonster, buspojksfasoner, kåkfarartilltag, promiskuitet eller en omåttlig drogkonsumtion ligga nära till hands. Men social frikoppling kan också göra det möjligt att driva iväg från ogynnsamma villkor och situationer.
Utan eftertanke, kanske i desperation, kan en utstött eller utsatt människa söka lindrande sensationer i de gemenskaper och verksamheter som står till buds. En hel del av de stöldturnéer, rymningar och drogseanser de intervjuade deltagit i vill jag tolka som sådana undanflykter. När avvikande roller och handlingsmönster väl eta-blerats får omgivningen möjlighet att förhålla sig till en inövad mask som kan dölja mer sanningsenliga och ursprungliga drag i personligheten. ”Den där andra delen var för mödosam. Det skulle ju vara någon form av heltidsjobb”, minns en pionjär då hans möjligheter att erhålla legal narkotika började klinga av och han tvinga-des ut på en tidskrävande illegal marknad med mer nedsättande situationer och positioner. ”Jag har egentligen aldrig lagt av. Livet har ställt mig i sådana situationer att det inte passat”, menar han.
”Bland de många tragedierna i problematiska konsumenters liv ingår att de dag-ligen bryter mot normer som de själva betraktar som riktiga” (Goldberg 2010:160).
Någon effektiv neutralisering av samhällets normer måste enligt denna författa-re alltså inte äga rum. En period brukade en intervjuad amfetaminveteran opia-ter och använde från och till även hallucinogena droger. När han bara rökte hasch räknade han sig nästan som renlevnadsman. Trots perioder då han avstod från att injicera tog paranoian ändå överhand och till sist blev han ”klart sinnessjuk”. Till-tagande psykoser blottlade undanskuffade värdeföreställningar som dittills mest le-gat och molat och på så vis skapat mer diffusa tvivel och osäkerhetskänslor. För- vridna manifestationer av sådan art kunde uppamma skräcktillstånd och bidra till att skrämma bort honom från hela hanteringen. ”Dels för dom här hemska upp-levelserna och sedan blev jag ju så jävla rädd för vad jag hade kunnat ställa till med.” Mannens vakendrömmar antog fruktansvärda former och återfallsförsöken trappade upp skräcktillstånden till det olidliga. Till sist nödgades han inse att hans tid som injektionsnarkoman var förbi.
En skräckinjagande psykos som under beroendeperiodens slutskede får bägaren att rinna över kan vara lättare att ta sig förbi eller acceptera så länge droger-na har kvar något av sin euforiska kraft. När beslutet att dra sig ur eller ta några steg tillbaka tar vid kan fysiken dock vara i sådant skick att det är för sent. I detta dilemma hamnade minst en av de intervjuade. Innan drogerna brutit ner honom hade han under många år satt sig över anständighetens och förväntningarnas krav och tagit stöd för detta i en gatpojks- och rövarkultur. När han i tjugoårsåldern fick smak på amfetamin var han redan väl etablerad som ”yrkestjyv” och hade även
hunnit arbeta upp ett gott renommé i den branschen. Med pundarrollen som ett förmildrande, uppluckrande och prövande mellanled kunde en och annan namn-kunnig rövare emellertid lägga tidigare avvikelseformer bakom ryggen.
Narkotikans långsiktiga effekter var under 1960-talets första del ännu ganska okända i Göteborgs yrkeskriminella kretsar. Även om de samtidigt tonade ner sin kriminalitet så förpassade de nya drogerna en del tidigare kompetenta egendoms-brottslingar in i en psykotisk dimma. En tung narkoman och därefter svårt alkoholi-serad man berättar om ett avgörande ögonblick i livet när det uppenbarades att han ådragit sig så allvarliga skador att han måste stanna upp och förändra sin tillvaro.
”Man får väl se men jag har fått min dödsdom /…../ levern är delvis förskrumpnad så den kan inte ta emot blodet.” Samma man beskriver även ett antal andra allvarli-ga komplikationer som tillstött under åren som injektionsnarkoman och kunde göra sig gällande trots att han lyckats återhämta sig i övrigt. En av de övriga männen be- skriver en period när han både hade smugglat och använt amfetamin och att han brukade smussla med detta. Men även i övrigt hade han gjort ”saker och ting som inte var bra”. På detta stadium uppbådade skuldkänslorna dock ingen hållbar för-ändringsvilja och istället för att ta sig i kragen löste han sitt dilemma genom att återvända fullt ut till gängen och det subkulturella stöd han kunde tillgodogöra sig på så vis.
Han berättar om denna period i livet att han inte hade en enda ”vettig människa att prata med” och att detta fick förödande konsekvenser. Ett fängelsestraff, med en riklig tillgång på narkotika, och en i omedelbar anslutning frivillig tid på ett mental- sjukhus fick avrunda perioden. Under det skede som följde lät han barndomens tros- och värdeföreställningar komma till tals igen. Han erbjöds nytt umgänge i en frikyrkoförsamling och hade samtidigt sällskap med en räcka skötsamma flickor.
Genom att utbilda sig, skaffa arbete och bostad samt etablera en ny mening i till- varon lyckades han steg för steg komma på fötter även om fysiken bar på många djupa spår av vad som hade varit. På 2000-talet kan han fortfarande besöka ett eller annat möte för anonyma narkomaner eller alkoholister även om det inte var på den vägen han i begynnelsen lyckades komma på fötter.
Från mitten av 1960-talet och fram emot detta decenniums slutskeden var en av urvalets i begynnelsen ganska bohemiska och beatnikinspirerade unga män hel-tidsengagerad som hippie, pundare och narkotikalangare. Skarven mellan sextio- och sjuttiotalet blev emellertid en brytningstid. Liksom så många andra amfetamin-konsumenter fick även denna man till slut svårigheter med att skilja ut drömmen från verkligheten. Under slutskedet av sin tid som injektionsnarkoman fick han så förnyat stöd av sin mor som brutit upp från förhållandet med hans far. Han fick även bistånd av arbetsvårdande myndigheter även om han själv var ”helt
handlingsförla-mad”. I väntan på plats vid en folkhögskola söp han till ganska hårt. Efter ett kvali-fikationsår på annan ort och skola tilldelades han så, en vidlyftig alkoholkonsumtion till trots, den utbildningsplats han eftertraktat. Med en rejäl bit hasch i bagaget for han så iväg till sin nya skola vars omständigheter skulle bli av avgörande betydelse för hans återhämtning.
Flera intervjuade hade syskon som artade sig väl medan andra hade syskon som också hamnade i svårigheter. Alla intervjuade utvecklade inte någon intensivare gemenskap med sådana avvikande syskon även om detta förekom i några fall. På frågan om han någonsin stal tillsammans med sin bror utbrister en tungt belastad man, vars bror också blev en framträdande egendomsbrottsling, ”nej inte alls”. Vid intervjutillfället på 1980-talet föreföll den aktuella brodern dock att ha kommit på fötter och blivit återinlemmad i familjen. Den intervjuade mannens egna relationer till samma familj förblev ytterst knackiga. Även om han inte funnit någon anledning att sluta stjäla så var fysiken så nedsatt och psyket så kaotiskt att någon sådan verksamhet svårligen skulle ha fungerat. Som ung hade denne man varit mycket aktiv och energisk. Han hade rymt från fängelser, gjort storskaliga stötar och fram-gångsrika kassaskåpskupper samt haft en rad relationer med mer eller mindre anständiga flickor. Men han lyckades aldrig hamna i någon situation som möjlig- gjorde en genomgripande förändring även om hans roll som yrkeskriminell under åren som förtidspensionär fick falla tillbaka högst väsentligt. En krävande livsföring, tung medicinering, en räcka hårda straff och vårddomar lyckades till slut inkapacitera honom och föröda hans livsvilja även om han aldrig frånsade sig möjligheten att förändra sin livsstil.
Denna man hade aldrig valt att fostras med hugg och slag, eller att försättas på drift och han hade heller aldrig valt att få se sin mor fara illa. Utan egen förskyllan fick han växa upp i ett illa beryktat bostadsområde även om just hans hyreslänga inte tillhörde de allra värsta. Under tonåren var alkohol aldrig något större nummer i hans tillvaro trots att han tidvis var inbakad i ett hårt alkoholiserat och kriminellt gatugäng. Men injektionerna kom till att börja med bara att fungera allt för väl.
I detta fall hade samma familj genererat två framträdande ungdomsbrottslingar.
En återhämtade sig, möjligen med bistånd från en förälskad kvinnlig vårdare. Den andra brodern dröjde sig, trots ett långvarigt psykotiskt och skräckfyllt kristillstånd, kvar i träsket och förblev hårt marginaliserad fram till sin död.