Lösryckta, på flykt från sig själva och sina omständigheter strävade de intervjuade som ungdomar efter att bli ett namn eller att i alla fall få någon tillhörighet någon- stans. På så vis kan behovet av gemenskap överordnas internaliserade normer och värderingar. Intervjumaterialet visar också att både innerstadens och ytterom- rådenas ungdomsgäng har kunde differentiera mellan olika typer av överskridan-de handlingar och göra motstånd efter olika smak och mönster (Johan Fornäs m.fl.1984:15). Att spela pajas kan ses som en klassisk strategi bland utsatta barn och ungdomar som på så vis, åtminstone för stunden, kan undkomma sin ensamhets- känsla och osäkerhet och en gnagande känsla av skam. En man med borgerlig upp- växt minns att han ”alltid varit en pajas”.109 En man ur arbetarled minns i sin tur hur han brukade se till ”att något hände i klassen” och gjorde ”roliga saker och så där”. En intervjuad kvinna väljer ordet ”sprallig” för att beskriva sin hållning under skoltiden. Den man som skildrar sin lustighet mest smärtsamt har brustit i själv-respekt, haft identitetsproblem och kan fortfarande brottas med en känsla av att inte bli tagen på allvar. Denna man fick tidigt lära sig att en viktig uppgift här i livet är att vidmakthålla eller förmera familjens status. ”Det var bara dom höga målen som gällde.”
När han inte lyckades uppfylla dessa krav blev han nedvärderad, kom på glid och började driva och flacka. Till slut hängav han sig åt märkliga maner och en drog-mättad livsstil på heltid. Denna hållning kunde både placera honom i centrum och ställa honom utanför en vardaglig och bevärdigande gemenskap.
”Jag tror inte att jag funderade över vad jag kastade mig in i på något sätt”, berättar han. Utan droger kulminerade känslan av att inte duga till men med amfetamin i kroppen kunde han både känna sig ”skarp” och ”hålla låda”. Han strä- vade efter märkvärdighet och blev under andra halvan av 1960-talet en sensation i gränslandet mellan acceptabelt och oacceptabelt. Amfetaminet uppammade emel-lertid en stirrig och misstänksam rastlöshet. Likt så många andra av sällskapets unga män misslyckades han i ett betydande antal relationer både i sin släkt och med sina bekanta och flickvänner. Svek och bedrägligt beteende åtföljdes av skamkänslor och under slutskedet av sin tid i träsket agerade han ut sina psykotiska förföljelsemanier på ett halsbrytande sätt.
109 ”Jag var ju störig, pajas, clownen i klassen”, berättar en av de heroinister Lalander (2001:31) inter-vjuat och flera av hans intervjupersoner beskriver sin roll i skolans värld på liknande sätt. Även de män Berglund (1998:27) skildrar har kunnat pendla mellan olika sociala världar och vara klassens eller ung-domsgängets clown.
Även om han knyter sitt livsöde till föräldrarnas tillkortakommanden ger denne man också en oerhört kritisk bild av sig själv. Han skildrar hur barndomsrollen som lustig upptågsmakare i tonåren kom att kompletteras med inslag som sensationellt märkvärdig och opålitlig. Efter en segdragen och pryoartad återhämtningsperiod tog han ett okvalificerat industrijobb med samvaro och stämningslägen på en ”jävla låg nivå”.110 Det var ”en sån där jävla slasktratt” för människor ”som inte fick några andra jobb” och på denna arbetsplats blev han kvar i flera år. Borgerligt fostrad för-sökte han undfly de förväntningar han inte mäktat med att leva upp till. Men ställd inför industriproletariatets attityder och ambitioner kände han bara förakt och valde till slut bort denna typ av umgänge och arbetsuppgifter.
Samtalen pekar ofta på att barn och ungdomar som berövats sin värdighet kan hamna ytterst skevt i tillvaron. För att sammanjämka värdighet och lycka krävs som Habermas uppmärksammat (1979:92-94) en öppen, jämlik och oinskränkt kommu-nikation. Ensamhet och utanförskap kan i sin tur skymta fram bakom märkvärdiga poser, lustiga upptåg och olagliga tilltag. Man kan, som en gängveteran utryckte saken, ”stjäla för att det skulle stjälas”. För en undanskuffad ung människa kan det bjärta och iögonfallande gänget ta vid, begränsa etikens räckvidd, pressa tillbaka ensamhetskänslan och upprätthålla ett motstånd som går på tvärs mot självets etiska hörnstenar. Abnorma shower och självbekännelser på religiösa och profana scener kan, liksom braskande tidningsrubriker, personundersökningar och rättspsykiatriska utlåtanden som viker ut personligheten till naken beskådan, också hjälpa till att för-vrida och föröda självbilden. Men sådana tillställningar kan även ge tillfällen till upp-märksamhet. En kvinna minns med beklagande hur en tidigt aktiv veteran, som bör-jat handlat med narkotika i den något större skalan, fick schavottera på löpsedlarna med både foto och namn när ”knarkhysterin” var som störst. Ett sådant utpekande ger naturligtvis inte de bästa förutsättningarna för en återställning eller reparation med syfte att inlemma någon i mer ordinära kretsar.
Flykten från smärtsamma, nedsättande och vanmäktiga villkor kan av inter-vjuerna att döma göra ensamhetskänslan permanent, även om avvikaren i många stycken börjat leva sedesamt. För dem som placerades på 1960-talets ungdomsan-stalter kunde situationen, efter en längre tids häktning i en trist och tradig liten en-samcell, där den unge fången i sin ensamhet för en spottstyver fick klistra kuvert eller montera klädnypor, förstärkas genom ytterligare isolering på någon av
dåti-110 Jämför hur Layder (1996:82–83) under rubriken Situated activity skildrar en typ av återkommande avbrott och aktiviteter som kan förekomma på en arbetsplats för att komma tillrätta med monotona arbetsuppgifter.
dens många hårdföra barn- och ungdomsanstalter. På 1960-talet hade samhället egentligen bara en metod för att återföra unga män och kvinnor vid avvikelsefronten till ordningen: Avskilja och straffa. Kombinationen av nedvärdering och isolering var kriminal- och socialvårdsstandard även vad det gäller mycket unga avvikare.
Blott femtonåriga pojkar kunde sitta häktade och isolerade i månader i en ca sex kvadratmeter stor ensamcell, med utsikt mot ett rutnät och ett taggtrådsstängsel, på Skogomeanstalten i Göteborgs utkant. Isolering, negligering och en ofta ytterst kränkande rättegång blev i alltför många fall samhällets svar på de handlingar som tillkommit just för att råda bot på eller bekämpa tidigt förvärvade mindervärdig-hets- och ensamhetskänslor. Under häktningstider var helgdagar liksom påsk- och julafton snarlika alla andra dagar. Perioderna kunde flyta fram i en gråglåmigt flack och tidlös ström. Sådana förhållanden bidrog sannolikt inte till att utveckla någon mellanmänsklig tillit eller utveckla någon social kompetens hos redan illa sargade pubertetsynglingar. En man uppvuxen i en söndertrasad familj berättar om sin ung-doms perioder av häktning och isolering: ”Det var hemskt! Man är avskuren från kontakt. Det fortsätter och det sätter sina spår i relation med andra människor.”
En man, medlem av det tidigare skildrade gatugänget i Majorna, berättar om sin tunghäfta och varför han i vuxen ålder bor kvar hos sin mor: ”Om jag bor ensam i en lägenhet så har jag inte mer tjejer för det, eftersom jag inte pratar då va.” Samma man påminner mig också om att flera andra unga män i fattigkvarteren har haft likartade problem. Även om han själv är speciellt tydlig i detta avseende så lyckades många andra gatpojkar heller aldrig upprätta någon hållbar relation med det mot- satta könet utöver sin mor och inte ens detta ville alltid lyckas. Allt eftersom kamra-terna föll undan, antingen de trots allt lyckades skaffa flickvänner, hamnade på an-stalt eller gick ur tiden, nödgades dessa män söka nytt umgänge.111 De nya kamrater-na, vanligtvis andra män med en torftig och utsatt uppväxt, hade även de ofta varit medlemmar i något gatugäng och i en hel del fall även varit intagna på anstalt.
Gatpojkarna i Göteborgs västra stadsdelar var ständigt på driven genom annor-lunda situationer och konstellationer. Dålig tillknytning på ett håll kunde skapa sam- hörighet på ett annat. Typiska tillfälligheter kantade deras flackande väg genom livet även om villkoren samtidigt kunde förena. Samtliga unga män jag själv umgicks med under min tonårstid hade anstaltserfarenheter. Trasproletära reaktioner och
111 Humphries (1984:179) skildrar ett samtal med en gänganknuten man i Storbritannien född 1909:
”Most fellows started going out with girls and that was the finish of ’em. If you was in the Black Hand Gang, the girls didn´t approve of it, and out you ´ad to come, and strange how it was, there was only three of us left, and we was all bachelors, three of us.”
relationer skänkte mening åt våra tilltag och den ena stigmatiserande institutionen och situationen avlöste den andra.112 En man uppvuxen i en utarmad arbetarfamilj funderar över varför det gick som det gick och finner en plausibel förklaring: ”Man hade ingen att hålla i handen då”. En av de övriga männen påpekar att han fort- farande är ”en ensamvarg” och säger ”jag umgicks aldrig med mina syskon egent- ligen. Jag var oftast ute och det är jag än idag.”
Även om kvinnorna också uppenbarar påfallande ensamhetskänslor och kontakt- problem verkar kontakten med mödrarna i deras fall att ha varit något bättre i den tidiga barndomen. I förpuberteten har spänningarna tilltagit och efter hand har även flickorna sökt sig ut i gängen och börjat sällskapa med utsatta och belastade unga män. Så här skildrar en av dessa kvinnor ensamhetens gissel och hur hon kunnat ge sig ut och driva: ”Ja, jag är väldigt negativ och väldigt ofta deprimerad /…/ Och så började jag med dom här nojorna då. Jag kunde inte vara hemma, jag stod inte ut med att vara ensam. Jag fick ge mig ut på stan då eller någonstans.” Denna kvinna har under årens lopp haft sällskap med två av ungdomsnarkomanins mer fram- trädande veteraner. En av de övriga kvinnorna målar också upp sin tonårstid som en period när hon ”stod utanför” och mådde ”jättedålig psykiskt”. Även denna kvinna försökte ta sitt liv. Hon följde inte de ”gängse stora stråken” utan försökte gå ”den svåra banan”. Även som vuxen har hon haft svårt att känna sig ”som en i den stora gemenskapen”.
En kvinna berättar att även om hon med amfetamin i kroppen ibland kunde bli hög och känna sig komfortabel så övergick tillståndet ofta i att hon blev ”dämpad”
och ”sorgsen”. Hon hade svårt att ta sig ur relationen med sin make och sökte hjälp hos en terapeut med orden: ”Jag vill bara veta varför jag inte kan gå när det är det enda jag vill.” Denna kvinna släppte under sitt decennium som gangsterbrud och narkoman aldrig kontakten med mer ordinära människor. Hon hade, troligen därför, en stark upplevelse av att stå med ett ben på vardera sidan. Men ”jag förstod mig aldrig riktigt på mentaliteten”, säger hon om pundarsällskapet. Hur fastsnärjd hon än var i relationen med sin make så lyckades hon ändå till slut bygga upp en mer ordinär tillvaro parallellt med hans. Trots att maken dröjde sig kvar som beroende så fick hon det ändå ”att gå ihop på något sätt”. Långt om länge insåg denna kvinna att hon ”själv måste gå” eftersom maken uppenbart aldrig skulle lämna förhållandet självmant. Separationen underlättades av att hon bytte sexuella preferenser och
112 Jfr Abrams (1982:269–271) och den respons på responsen som kan producera sekundära avvikelser.
lyckades upprätta en intim relation med en partner av sitt eget kön. ”En kort period var jag tvungen att få ett litet återfall i mansvärlden men sedan gick jag tillbaka”, berättar samma kvinna.
Vid dryga fyrtio års ålder är en av de övriga intervjuade, en f.d. gatpojke, kom- petent kassaskåpsskärare, inbrottstjuv och injektionsnarkoman, ytterst försupen och psykiskt söndertrasad, men han håller sig huvudsakligen inom lagens ramar. På så vis är han anpassad. Kontakten med anhöriga har i stort sett upphört och på frågan om de träffas alls, säger han att ”då får jag väl bli inbjuden först”. Mannen försörjer sig med förtidspension och har sporadisk kontakt med hemtjänsten och socialvården.
Själv har han aldrig varit någon våldsman men är numera utlämnad åt umgänget med en grupp alkoholiserade män som ”folk är rädda för”. Sedan barndomen har kontakten med modern varit bräcklig och han har nästan ”växt upp” hos sin mormor eftersom ”gubben och kärringen skilde sig”. Under tonåren har han långa tider varit intagen på en rad olika ungdomsanstalter och därefter på ett flertal belastande anstalter för vuxna. Vårdinsatserna har med ett skrämmande uttryck inkapaciterat honom både som rövare, injektionsnarkoman och äktenskapspartner. Angående att leva mer anpassat menar han att ”det kan jag väl om jag vill men jag känner inte för det.” Mitt under samtalen kan han blotta groteska förföljelsemanier utan någon som helst förvarning eller självdistans. Dessa stunder hotar vår tillit, blockerar ömse-sidigheten och begränsar sannolikt också hans möjligheter till ett mer anständigt och återupprättande umgänge.
Gemenskap
Både Georg Simmel (1965:157–163) och George Herbert Mead (1974:253) avbildar människan som en självmedveten varelse med en grundläggande socialitet. I det mänskliga val- och viljedramat kan en känsla av egenvärde understödja kontaktbar-heten. Men de karaktärsmasker vi i dagligt tal kallar trevliga kan också uppbådas ge-nom en renodling och ritualisering av interaktionerna och därmed urholka tilliten.
Åsidosatta och ensamma, samtidigt med ett interaktivt behov, har de människor som intervjuats accepterat de umgängesformer som stått till buds. Psykiskt och fysiskt söndertrasad menar en man att hans förhållande till andra människor under de allra värsta åren egentligen ”inte varit någonting”.Gentemot påståendet ”du sa att du försökte få ut något när du stal”, säger samma man att han gjorde det ”för att få ett erkännande som människa”.
Många s.k. pånyttfödda kristna uppger att de lever i daglig gemenskap med Gud och att de därvid har en relation som ger dem kraft att förändra sina liv (Edin 1973, Magni 1967). Den symboliska interaktionismen tillskriver istället den generaliserade
och internaliserade andre en sådan umgängesförmåga och förändringskraft (Mead 1974:154). Psykoanalysen tilldelar i sin tur överjaget (den internaliserade fadern) sådana konverserande och etiska egenskaper (Freud 1950:733–738). Gemensamt för dessa förståelseformer är att de räknar med någon form av inre dialektik mellan själv och andra vilken kan förstärkas av utanförstående konversationspartners.
Fördomar, stämplar och stigman kan krympa umgänget och livsrummet men en stämplingsbar människa kan också värna om sin handlingsfrihet genom att dölja sina skamfläckar både inför sig själva och andra. Hon kan också, ibland med stöd av ett gäng eller en grupp, förpassa andra människor bortom anständig behandling och tillskriva dem diskvalificerande egenskaper. På så vis kan mer välanpassade personer uteslutas från möjligheter till påverkan. Alternativ gemenskap och ett vänligt be- mötande kan vidga umgänget, ge vårt inre öga nytt ljus och väcka ett slumrande eller blockerat samvete till liv. En intervjuad man berättar om en välvillig och omtänksam familj som fick en stor betydelse för hans förändring. ”Jag var nog hemma hos dom fan-i-mig en tre fyra kvällar i veckan vet du. För att prata hette det. Men där fick man ju käk och kaffe och allt man ville ha. Jävla snälla människor /…../ det blev ju aldrig något tjyvaktigt mer.” Andra intervjuade framhåller pojk- respektive flickvänner, eldsjälar och vidsynta kamrater som viktiga i tider av uppbrott och självförändring.
De flickor som förekom i kretsarna runt det arbetarklassbaserade gatugäng i Majorna som skildrats i del 2 klarade sig i vuxen ålder betydligt bättre än pojkarna i samma gäng. Bara en av dessa numera vuxna kvinnor har intervjuats mer regelrätt även om jag under åren haft kontakt med flera av dem. Några av dessa flickor använ-de för en tid också narkotika och haanvän-de använ-dessutom sällskap och kontakt med ett antal veteraner varav några var mina vänner. Sporadiskt kunde dessa kvinnor prostituera sig men även gängets värst utsatta flickor skaffade sig till sist både arbete och bostad.
Därefter har de levt i äktenskap eller under äktenskapsliknande former och har både fått och fostrat barn. Under långa tider har de också haft nära kontakt med någon väninna med rötter i det ursprungliga gänget. Även om flickorna tidvis kunnat vara ganska intensivt insyltade och även haft sällskap med en och annan gängmedlem så utvecklade ingen av dem någon långvarig förbindelse med en sådan man. Män utan-för gänget med en liknande bakgrund och livsstil utan-förekommer dock som långvariga partners och makar. Uppgifter från personer både inom och utom intervju- materialet tyder på att samtliga dessa flickor har överlevt femtioårsstrecket.
Som ung nygift insåg en av de kvinnliga pionjärerna att hennes make använde narkotika. Barn tillkom ganska snabbt och för en tid gick det ”ganska hyfsat”. Gamla synder hann emellertid upp maken. En rättslig prövning lurade runt hörnet och i samband med dessa påfrestningar slutade han arbeta. Kvinnan själv använde till att börja med ingen narkotika alls. Hon ”tänkte över huvudtaget inte på att det var
något knark då”. Men bara något år efter giftermålet dömdes hon för narkotikabrott även om det på den tiden som hon påpekar ”var mest bara lek”. Beroendet intensi-fierades och parets relation kom i hög utsträckning att präglas av denna verksamhet.
Mitt i förödelsen försökte hon ändå hålla familjen samman. Vid denna tidpunkt var makarnas umgänge mer bohemiskt och ”tjyvarna kom först senare.”
Med erfarenhet av sina föräldrars relation antog en intervjuad kvinna att äkten-skapliga konflikter inte går att lösa. ”Det finns bara helvete.” Om mannen framför andra i sitt liv berättar hon: ”Jag kände en väldigt stark intuition att jag skulle vara till-sammans med honom. Det fanns väl stunder då också när jag tyckte att det var Guds mening.” Långa tider lät mannen sin drogförbrukning klinga av och skötte därtill sitt arbete. På kvällar och helger kunde han dock supa till och festa loss ordentligt. Han kunde också röka på eller ta en spruta. Kvinnan berättar om sin oro i samband med dessa eskapader. ”Jag trodde jag skulle hitta honom död i lägenheten då. Han fick en överdos.” Efter ett drygt decennium lämnade hon så sin make som hon träffat i början av 1970-talet. Vid den tidpunkten hade han börjat injicera på nytt. Efter separationen fungerade livet bättre men paret flyttade åter samman och ännu en gång började tillvaron knaka i fogarna. Mannen trappade ner sin narkotikaförbruk-ning på nytt men då tog flaskorna över istället. Berusad blev han sexuellt klumpig och kunde även vara irriterad och brutal. Efter att en långvarig relation med ytter-ligare en av veteranepokens framstående män upphörde fick den devis hon fångats upp av i sin ungdom, ”det finns bara helvete”, ytterligare näring och kunde därmed underhålla hennes depressioner.
En kvinna har haft en långvarig relation med en make som representerat en drog- och rövarkultur, medan fadern som hon också haft fortlöpande kontakt med, representerat vad som ibland kallats arbetaradeln. Kvinnan själv förmådde under sina stormigaste år egentligen aldrig släppa taget om någon av dessa delaktigheter.
När hon väl kommit på fötter med arbete, ordnad ekonomi och en anständigare bekantskapskrets bodde hon ändå kvar med sin make som fortfarande var ett namn
När hon väl kommit på fötter med arbete, ordnad ekonomi och en anständigare bekantskapskrets bodde hon ändå kvar med sin make som fortfarande var ett namn