För Wagner utgjorde de judar som innehade centrala positioner i musiklivet ett särskilt hot. I den tidigare nämnda essän ”Operan och Wagner” berör Pergament ett fall där Wagners upplevelser anses ha fått gestaltning i hans musikdramer. Pergament inleder artikeln med att beskriva den enorma uppmärksamheten kring Wagners verk i slutet av 800-talet. En ”wagne-repidemi” utbröt och lockade den europeiska eliten till Bayreuth. Men Wagner var inte utan samtida kritiker:
Bayreuth-kultens fanatism berövade dem luften, som höjde sin röst till op-position. Den som vågade uppvisa den nya konstlärans brister blev i det allmänna medvetandet identifierad med Hanslick, och då denne prototyp
40. Marc A. Weiner, Richard Wagner and the Anti-Semitic Imagination, Lincoln & London 997, s. 93.
4. G.H. 968, s. 239.
42. Se analysen av brevväxlingen med Atterberg i kapitlet ”Jag är jude i själ och hjärta”. 43. Se kapitel 8.
med karikatyrens verksamma vapen av mästaren personligen – en för alla – smädligt avrättats i Beckmesserfiguren, var varje nytt försök till motsägelse på förhand dömt att misslyckas och begabbas.44
Citatet är intressant på flera plan. Förutom att det antyder wagnerismens – i Pergaments ögon överdrivna – genomslag lyfter det också fram hans syn på Wagners maktmöjligheter att genom sina populära verk i karikerad form hänga ut sina kritiker. På ett djupare plan gäller det hur man skall tolka Pergaments sätt att återge de faktiska händelser som refereras här, det vill säga Eduard Hanslicks kritik av den wagnerska konstlärans brister och särskilt Wagners hämnd för kritiken. Eduard Hanslick (825–904) var en musikteoretiker och skriftställare från Wien, som under lång tid följde och uppskattade Wagners verk men efter hand utvecklades till en av Wagners kraftfullaste vedersakare. Antagonismen dem emellan tog formen av en bitter fejd, där Wagner förklarade Hanslicks kritik med dennes på-stådda judiska bakgrund och därigenom ogiltigförklarade den.45 Wagner fick utlopp för sin förtrytelse genom att skapa en karikatyr av Hanslick i musikdramat Mästersångarna från Nürnberg. Enligt germanisten och litte-raturvetaren Marc A. Weiner är Mästersångarna tillsammans med Siegfried de mest antisemitiska scenverken i Wagners produktion.46 Beckmesser personifierar den judiska stereotyp som Wagner tecknade i ”Das Judentum in der Musik”. Paul Lawrence Rose beskriver Beckmesser som ”outsidern” vilken gör desperata försök att accepteras av det tyska samhället men som är oförmögen att uttrycka sig på det tyska språket och inte heller kan tolka den tyska musiken utan att det ”judiska” lyser igenom. Dikotomin tyskt – ju-diskt illustreras enligt Rose även via musiken då Beckmesser träder fram på scenen. Den judiska kantillationen, det vill säga den halvt deklamatoriska och recitativa sångstil som kan brukas vid läsning av bibeltexter i synagogor, parodieras med hjälp av en närmast falsettsjungande Beckmesser.47 Det parodiska illustreras också av att Beckmessers uppgift i föreställningen är att som stadsskrivare påtala de fel de provsjungande gör inför en sångartäv-ling.48 I en antisemitisk kontext där ”juden” i wagnersk mening inte anses kunna förstå icke-judisk musik blir ironin uppenbar.
Att Beckmesserfiguren kunde uppfattas som en antisemitisk karikatyr
44. Pergament 943 (SvD 5/0 923), s. 63.
45. Rose 992, s. ; Jacob Katz, The darker side of genius. Richard Wagner’s anti-Semitism, Ha-nover 986, s. 62f. & 66.
46. Weiner 997, s. 7.
47. Rose 992, s. 2; Leo Rosenblüth, ”Judisk musik - kantillation”, Sohlmans musiklexikon II, band 3, Stockholm 976, s. 728.
och användas som en sådan även i en svensk kontext framgår av en Pe-terson-Bergerrecension av den franske tonsättaren Camille Saint-Saëns (835–92) musik, där Peterson-Berger refererar till en av ”de båda herrarna Beckmesser i vår presskritik”, nämligen Karl Valentin (853–98), tonsättare och dåvarande musikkritiker på Svenska Dagbladet och senare sekreterare i Musikaliska Akademien och professor vid musikkonservatoriet.49 Peterson-Berger använder Beckmesserfiguren för att ge ett tjuvnyp åt Valentin både för dennes judiska börd och hans roll som kritiker. Hans grepp är helt klart wagnerskt. Det visar inte endast att Peterson-Berger influerades av Wagners antisemitism utan även att hans läsekrets förväntades förstå kopplingen mellan Beckmesserfiguren och den ”judiske” kritikern Valentin. Fanns inte förförståelsen skulle Peterson-Bergers anspelning bli ett slag i luften.
Pergament gör inte i ”Operan och Wagner” någon koppling till Beck-messer som en antisemitisk stereotyp, ej heller i essän ”Musikens makt” från 940, där konfrontationen mellan Wagner och Hanslick berörs.50
Törnblom, som i sin Wagnerbiografi från 942 skriver att Beckmesser är en ”karikatyrartad personifikation av den inskränkta kritik som i många fall kom Wagners verk till del”, nämner inte heller något om antisemitism.51
Medan Pergament lägger tonvikten vid smädelsen av Hanslick, vilket skulle kunna tyda på en identifikation med Beckmesser som utsatt kritiker, ser Törnblom denne som en representant för en oförstående kritikerkår. Det förefaller inte vara en orimlig slutsats att Pergament även var medveten om det ”judiska” i Beckmessers karaktär. I sin offentliga gärning som skribent i Svenska Dagbladet väljer han dock att inte explicit reflektera över antise-mitismen. Däremot dryftades ämnet i privata sammanhang, till exempel i brev och i möten mellan skål och vägg.52 Anklagelser om antisemitiska utfall mot Pergament riktades av honom mot en mängd av de personer han kom i kontakt med i sin yrkesgärning. I de flesta fall förklarade dock de anklagade att deras kritik av honom inte handlade om hans börd. I vilken mån så
49. Wilhelm Peterson-Berger, Peterson-Berger recensioner. Glimtar och skuggor ur Stockholms
mu-sikvärld 1896–1923. Första avdelningen 1896–1908, Stockholm 923, s. 63; Hellquist i
Anders-son (red.), 965, s. 22. Se även AndersAnders-son 2000, s. 3.
50. Moses Pergament, ”Musikens makt”, i Moses Pergament, Ny vandring med Fru Musica, Stockholm 944, s. 40f. (Ursprungligen publicerad i SvD 0/0 940).
5. Törnblom 942, s. 70f.
52. Exempel på fall där Pergament diskuterar antisemitismen inom en privat sfär finns i brev MP till Lars Levertin 26/3 928, Ester Levertins papper, KB; brev MP till GAN, 2/3 928, saml. Adrian-Nilsson, G vol. 8, LUB; brev MP till Sten Broman, 3/3 935, Sten Bromans efterlämnade papper, LUB; brev MP till Julius Rabe, 29/9 945, saml. Rabe, SMB. Se även Per I. Gedin, Litteraturens örtagårdsmästare. Karl Otto Bonnier och hans tid, Stockholm 2003, s. 423.
var fallet går inte att fastställa utifrån det genomgångna källmaterialet.53
En stark känslighet för antisemitiska yttringar var sannolikt comme il faut bland majoriteten av svenska judar under 920- och 930-talen menar Bertil Neuman som i sina memoarer vittnar om självklarheten i att identifiera vem som var ”för” och vem som var ”mot”.54 Samtidigt visar fallet Pergament, exempelvis i hans relation till Wagner, att viss antisemitism kunde filtreras bort. Det är centralt att peka på att Pergament ofta utgick från positionen som angripen jude och hur denna hans uppfattning bildar en viktig länk i förståelsen av hans kulturella identifikationer. Antisemitismen uppmärk-sammades men fördes inte gärna upp på det offentligas arena.
Två undantag bekräftar regeln om att en viss typ av antisemitism inte borde omnämnas offentligt. För det första en recension av Maurice Ravels (875–937) komiska opera Spanska timmen från 925, där skådespelaren och sångaren Emile Stiebels (876–950) karaktär irriterade Pergament. Om denne skrev Pergament: ”Hr Stiebels bankir hade onödigtvis lagt sig till med en judisk karikatyrjargong. Rollen blir varken lustigare eller smakligare därigenom.”55 Den för övrigt av Pergament uppskattade Stiebel återkom som exempel på en icke önskad antisemitiskt färgad rolltolkning då hans gestaltning av Henri Rabauds (873– 949) sagoopera Marouf återigen ifrågasattes av Pergament 929: ”[E]n bekräftelse på Stiebels svaghet för att på ett karikatyrmässigt sätt förvrida honom anförtrodda roller, hos vilka han spårar en möjlighet till komik, även där komiken alls icke är avsedd. Vad i Herrans namn hade den halvfnoskige (eller kanske något påstrukne) judegubben med hårkorksskruvar på kinderna att gör med sultanens av Kaitan visir?”56
Med undantag för dessa båda exempel fanns det en tydlig skiljelinje i hur Pergament behandlade ämnet antisemitism i den svenska offentligheten visavi den privata sfären. Detta kan förstås som ett utslag av omgivningens påverkan på hans möjlighet att uttrycka en valfri identifikation. Då Perga-ments strävan var att accepteras av majoritetssamhället var det, i linje med Baumans resonemang, mest rationellt för honom att inte beröra de antise-mitiska aspekterna, vare sig med anledning av Beckmesserkaraktären eller mer generellt utifrån Wagners antisemitiska gärning. Det är inte osannolikt att Wagners antisemitism vid denna tid betraktades som något oväsentligt,
53. Se exempelvis MP till Ragnar Hyltén Cavallius, 9/3 926 eller 930, MP-arkiv, vol. 22, MM; odaterat brev (sannolikt runt 944) med rubriken ”Lorens Marmstedt och Sanningen”, MP-arkiv, vol. 5, MM & MP till Carl Trygger (kopia), 6/8 937, MP-arkiv, vol. 6, MM. 54. Bertil Neuman, Något försvann på vägen. En svensk judisk familj – historia, humor och
kul-tur, Stockholm 989, s. 08.
55. Moses Pergament, ”Operapremiären igår”, SvD 25/9 925. 56. Moses Pergament, ”Maroufreprisen.”, SvD 9/ 929.
kanske salongsfähigt, och något man som svenskjudisk kulturpersonlighet helt enkelt fick acceptera, åtminstone om man ville bli en del av den svenska parnassen. Den kan förstås som en komponent i vardagsantisemitismen. Som Willmar Sauter har visat kunde tydligt antisemitiska judekarikatyrer, exempelvis bankiren Philip Rosenberg i Sigfrid Siwertz (882–970) Spel
på havet, spelad av Ivar Kåge (882–95), lämnas utan kommentar i
dags-pressens recensioner även under andra hälften av 930-talet. I Rosenberg-karaktären återfinns flera av de klassiska antisemitiska koder som Lars M Andersson har identifierat i skämtpressen och som Sauter påpekar också var en tradition inom scenvärlden. I Rosenbergkaraktären återfinns inte bara ”judens” koppling till penningen. Även förment fysiska kännetecken lyftes fram. Via smink fick skådepelaren Kåge förstorad näsa, buskiga ögonbryn, mörka ögonhålor, förstorad underläpp och lockigt hår – allt för att för-stärka de ”judiska dragen”. Inget av detta påpekades dock i pressen. Snarare gavs en eloge åt att karaktären framställdes trovärdigt. Enligt Sauter skrev
Dagens Nyheters kritiker att Rosenberg var den bästa ”judekaraktär” han
sett på en svensk scen. Rosenberg uppfattades vidare mycket trovärdig som
Den ”judiska gesten” var en återkommande kod i skämtpressen, på teaterscenen och i filmens värld för att betona det ”judiska” hos en karaktär, en kod som också användes av Pergament. Här illustreras den tydligt i en bild från Gustaf Bergmans uppsättning av Henri Rabauds opera ”Marouf”. Fr. vänster Henning Malm, Conny Molin och Emile Stiebel.
”internationell judebankir, som spekulerar i andras olycka”, referar Sauter
Iduns skribent.57
Att antisemitismen generellt var en del av samtidens nationella kultur och något assimileringsbenägna svenska judar både tvingades acceptera och undvika att dryfta i offentliga sammanhang är tydligt till exempel vad gäller förläggarfamiljen Bonnier.58 Pergament kunde genom ett resonemang kring Wagners antisemitism ha uttryckt en judisk identifikation. Han gjorde det inte. Avsaknaden av denna manifestation kan tolkas som en anpassning till rådande normer inom majoritetskulturen. Det kan ses som ett uttryck för hans integreringssträvan och en tillhörighet till en svensk debattkultur.