Här finns anledning att dröja något vid några möjliga inspirationskällor för Pergaments apologi för en övernationell kultur. Som märks hos Atterberg, Peterson-Berger och Seymer kunde modernismen uppfattas som specifikt judisk och i Peterson-Bergers fall även explicit kopplas till biologistiska rasföreställningar. Konstruktionen av ”juden” som nationens antites bidrog till föreställningen om den ”icke-nationella” modernismen som en judisk företeelse. Men modernismen var inte judisk och judarna var inte biologiskt predestinerade att ägna sig åt estetisk modernism. Däremot menar Bauman att den ambivalens som judarna upplevde, inom vilken både deras judiska och deras nationalstatliga identifikation ifrågasattes, skapade ett behov av att söka nya identiteter.56 Det nationella utanförskapet blev ett judiskt pre-dikament. En estetisk modernism med ambitionen att förnya och utveckla estetiken, utan nationalistisk koppling, kunde därmed utgöra en möjlig alternativ identifikationskälla för intellektuella och konstutövande judar och därmed ett sätt att hantera predikamentet.
Arkitekturhistorikern Fredric Bedoire diskuterar denna möjlighet till identifikation genom att visa hur 800-talets och det tidiga 900-talets arkitektoniska Europa till stora delar konstruerades, finansierades och bygg-des av judiska entreprenörer. Han berör framväxten av jugendstilen i förra sekelskiftets Wien och påpekar att den nya formgivningen med rötterna i Wien vid Parisutställningen 900, på grundval av att den dominerades av judiska konstnärer och avnämare, kom att uppfattas som en judisk smak,
un goût juif. Denna uppfattning förfäktades bland annat av den judiska kulturskribenten Karl Kraus (874–936) i den avantgardistiska kultur-tidskriften Die Fackel i maj 900. Jugendstilens förespråkare tog estetiskt avstånd från akademierna för att påvisa sin självständighet i förhållande till det etablerade och i syfte att markera sina assimileringssträvanden. Bedoire betonar assimileringssträvandena hos de judar som var inbegripna i den nya arkitekturen. Ett sätt att inlemmas i nationalstaterna var att snabbt ta till sig och nyttja nya rön inom arkitektur och estetik. 57 Situationen som minoritet i de framväxande nationalstaterna skulle således enligt Bedoire ha frambringat en strävan bland judar att verka som spjutspetsar för den nya
56. Bauman 998, s. 55–59. 57. Bedoire 998, s. 32.
estetiken. Till Bedoires resonemang bör dock tilläggas att spjutspetsfunk-tionen också verkade negativt på judarnas möjligheter att bli accepterade som fullvärdiga nationsmedlemmar. Viljan att söka och presentera nyheter och därigenom förändra verkade också provocerande på det etablissemang som ville bevara det befintliga.
Måhända kan Pergaments intresse för en estetisk modernism, förutom dess koppling till ett personligt estetiskt intresse, ses som ett sökande efter en ny källa för identifikation där universalism, förändringssträvan och fram-tidsblick utgjorde fundamentet, snarare än den judiska ortodoxin eller det nationalstatliga medborgarskapet som ändå ifrågasattes. Särskilt relevant är dock att förstå hans tolkning av expressionismen som ett icke-nationellt fenomen, utifrån hans förankring i en äldre judisk kulturtradition. För Pergament, som inte sökte assimilering i första hand utan snarare ville inte-greras i det svenska samhället med bibehållen judisk identifikation, erbjöd denna judiska kulturtradition som sökte sig bort från det strikt nationella, möjligheten till en estetisk förnyelse. Leo Rosenblüth, sångare, kantor och nära med vän med Pergament, ansåg att det judiska kulturarv utifrån vilket Pergament sökte sin konstnärliga bas till dels bottnade i en universell, och med avhandlingens terminologi nonvalent, judisk tradition: ”Han [Perga-ment] härstammar ju från en judisk Helsingforsmiljö, där mycket gamla folkseder med sin nära anslutning till tron på allmänmänsklig utveckling hän mot en messiansk tid av jordisk fullkomlighet”, skrev Rosenblüth i samband med premiären av Pergaments och Karin Boyes (900–94) ora-torium De sju dödssynderna. Denna tradition, i kombination med en stark vilja att ”bevara sin nationella egenart”, dock utifrån en allmänmänsklig essens, kom att forma en ”’humanistisk’ övernationell sfär” som enligt Rosenblüht var kännetecknande för Pergaments tonskapelser sedan Den
judiska sången 944.58 Rosenblüths analys är övertygande, även om jag me-nar att Pergaments övernationella uppfattning gör sig gällande tidigt i hans konstnärskap, långt tidigare än 944.
Det övernationella idégodset, med rötterna i en judisk tradition, har klara beröringspunkter med hur Pergament uppfattade modernism i allmänhet och expressionismen i synnerhet. Traditionen skapade en plattform för kritik av första världskrigets krigshetsande nationalism och antisemitiska övergrepp. Kosmopolitismen var lösningen på dessa problem, vilket också framhölls i förarbetet till den äldre versionen av ”Min stora judefilm/Ahas-verus”. Dessutom utgjorde det övernationella tankespåret grunden för en estetisk-modernistisk inspiration. Ett exempel är Drömmen om Samoa, en
sång inspirerad av GAN:s tavla med samma namn, där Pergament kon-struerade en dadaistisk text på ett påhittat fonetiskt språk i syfte att hitta en optimal avvägning mellan ord och ton. Nonsenstexten var inspirerad av den växelsång som används inom den orgellösa judiskt-ortodoxa gudstjänsen och som Pergament erinrade sig från sin tid som ung besökare i synago-gan. Sången är inte inövad av församlingen och de parallella motiven som genljöd samtidigt och som skapade en helhet, frambringade en stämning ”som en brusande havsvåg” mindes Pergament. Denna upplevelse ville Per-gament återuppväcka i Drömmen om Samoa och även i Den judiska sången.59
Uppfattningen om Wagner och Mahler som företrädare för universalism var också förenlig med dessa ideal. Med tiden kompletterades dock Per-gaments övernationella inspiration med allt starkare nationella uttryck, vilket exempelvis märks i det sionistiskt-nationalistiskt inspirerade slutet i den senare versionen av ”Min stora judefilm/Ahavserus”, men även i hans tonsättargärning och kulturkritik under 930- och 940-talen.
Sammanfattning
Pergament uppfattade sig som en modern människa och som en moder-nistisk tonsättare. För honom var modernism synonymt med musikalisk utveckling, tonal experimentlusta och opposition mot nationalistisk inskränkthet. Men han värnade också traditionen och känslan. Den schön-bergska atonaliteten, den inriktning som främst kom att förknippas med den nya musiken, ställde sig Pergament avvisande till just på grund av dess överteoretisering. I Pergaments tonsättarskap och estetiska hållning hand-lade det inte om att i radikal anda såga av alla grenar. Snarare, som Hilding Rosenberg formulerade det i en modernistisk deklaration i samband med ett radiosamtal mellan honom Pergament och Gösta Nystroem: ”Vi ville bryta med traditionen på traditionens egen grund. Vi ville inte revolutionera – vi ville evelotionera.”60 Dock var bilden av Pergament som en ”atonalismens” revolutionära företrädare intakt även in på 940-talet.
Pergament var verksam i en tid då modernismen av sina belackare kom att betraktas som både ett estetiskt och nationellt hot. Föreställning om att modernismen var en i biologisk mening judisk företeelse, förekom i Sverige, främst företrädd hos Peterson-Berger I de undersökta recensionerna av vad som uppfattades som Pergaments modernistiska verk 926, 928 och 934
59. Berit Berling, Råmaterial till musikalisk vernissage, insp. 970, L 6663, SLBA. Enligt Nils Lindgren skall Pergament ha fått idén om ett ”begreppsfritt språk” från verket Goethe et la musique vilken skall ha inkluderat en dikt av Goethe med ord utan sammanhang; Nils Lundgren, Gösta Adrian-Nilsson, Halmstad 949, s. .
återfinns dock ingen föregivet antisemitisk koppling mellan ”judiskhet” och modernism. Däremot kan en del av kommentarerna läsas som ett ut-tryck för den nationella diskursens riktning mot nationellt gränsskapande, då fokus vid flera tillfällen lades vid Pergaments nationella utanförskap. Termen allosemitism äger också sin giltighet i de sammanhang Pergaments ”modernism” förs samman med hans ”judiskhet”, som i receptionen av 934 års konsert. Här tillskrivs Pergament en judisk identitet, mot bakgrund av hans ”moderna” estetik. Detta dock utan uttalad värdering, varför al-losemitism är en lämpligare beteckning än antisemitism för dessa yttringar. Poängteras bör också det faktum att baletten Krelantems och Eldeling från 928 kunde uppfattas som ett ”modernt svenskt verk”, vilket tyder på en acceptans av Pergaments bivalenta identifikation som svensk och jude. Re-sultaten visar att den antisemitiska diskursen inte genomsyrade all reception av Pergaments modernistiska verksamhet. Genom att även använda begrep-pet allosemitism blir analysen mer nyanserad. Peterson-Bergers explicita antisemitism under 920-talet och den antisemitiska klangbottnen i Curt Bergs formuleringar 945 visar också på gradskillnaden inom den antisemi-tiska diskursen, samt en antydan om retorikens förändring över tid.
Pergaments identifikation med vad han såg som modernismens nonvalenta värde kunde söka näring i den äldre, allmänmänskliga judiska tradition som Pergament insupit som barn och ung i Helsingfors. Ur denna tradition, där mänsklig nationell gränslöshet snarare än gränsskapande utgjorde basen, kunde Pergament hämta argument för att uppfatta internationalism och universalism som ideala begrepp. För Pergament blev därigenom moder-nismen i någon mån ett återvändande till rötterna.
Men att i ett privat brev, likt det till Viking Dahl, identifiera sig med ett nationellt gränsöverskridande som konstnärlig drivkraft är inte samma sak som att söka offentligt erkännande som svensk kulturdebattör och musik-kritiker. Som inflyttad jude, med Gunnar Ekelöfs (907–968) ord, som ”främling i detta land”, var det inte hållbart för Pergament att i längden offentligt hävda ”non serviam” – ”jag tjänar icke”, särskilt inte i bemärkelsen att inte tjäna det ”nationella”.61 Den provokation som Ekelöf uttryckte i sin avantgardistiska prosa i vilken han liknade sig själv vid en ”jude”, ”vilde”, ”lapp” och ”neger” och som riktades mot det nationella folkhemmet, kunde göras i trygg tillförsikt om att han ändå skulle accepteras som svensk oavsett graden av eget nationellt ifrågasättande. För Pergament gällde inte detta.
6. Gunnar Ekelöf, ”Non serviam” ur Non serviam 945, gunnar ekelöf dikter, Stockholm 999, s. 66f; Carl Olov Sommar, Gunnar Ekelöf. En biografi, Stockholm 989, s. 300–302. I dikten ”Non serviam” anspelar Ekelöf på sin judiska ”börd”, vilken låg fyra generationer tillbaka och som i hans dikt sägs motsvarar ”ett dricksglas fullt” av hans blod.
Som ”begreppslig jude” var hans ”svenskhet” tvungen att erövras och hela tiden förhandlas. ”Svenskheten” tilläts inte rymma totala brott med den nationella diskursen, åtminstone inte under mellankrigstiden. Pergaments vurm för de nonvalenta värdena tycks ha varit en ungdomsvision, som han mot bakgrund av den nationella diskursen tvingades stävja under sina vik-tigaste etableringsår och ihärdigaste försök att accepteras som svensk kultur-personlighet under mellankrigstiden. Som de kommande två kapitlen visar blev 930-talet i mångt och mycket en tid av svensknationell revitalisering för Pergament, i linje med ett allmänt förstärkt nationellt fokus.