Modernismens revolt mot det ”nationella”

Som jag tidigare visat finns det fog för att placera in Pergament i den pa-cifistiska och antinationalistiska (dock ej antinationella) diskurs som var framträdande under första världskriget och i början av 920-talet. Detta framhävande av nonvalenta värden tycks också ha genomsyrat hans för-ståelse av modernismen i allmänhet och expressionismen i synnerhet. Som tonsättare ansåg exempelvis dansösen, skådespelerskan och koreografen Jenny Hasselqvist (894–978) honom lämpad att tonsätta hennes pantomin

Revolution, vilken sades vara ”tidlös” och sakna ”nationalité”, hönnorsord

inom de konstnärliga kretsar Pergament gärna rörde sig i.36 I ett brev till tonsättarkollegan Viking Dahl från 922 gör Pergament en exposé över den nya tiden och dess konst par préférence, expressionismen. Genom att citera den tyske kritikern Bernhard Diebolds (886–945) Anarchie im Drama ringar Pergament också in sitt eget konstnärliga credo vid denna tid:

Enligt denna uppfattning [Diebolds], som även är min, har vår tids konst tjänat och tjänar alltjämt som sprängämne för banande av nya vägar. Utsikten har ljusnat, nya perspektiv har vunnits, men ännu så länge ligger högar av avfall och skrot utmed den nyvunna terrängen – och de förblir där, emedan det sprängda passet endast nödtorftigt skall leda oss fram dit vi vill komma. Att vi är på rätt väg, därom vittnar en omständighet av vikt. Och det är den jag måste tillskriva även mitt plötsliga ”vi” i föregående sats. Diebold talte om expressionismen som ”Weltgefühl”. Det innebär ett visst upphävande av de nationella gränserna! Liksom Upplysningen och Romantiken till sitt väsen var internationella, är även expressionismen det.37

Pergament förstår i enlighet med Diebolds resonemang expressionismen som innehållande två avgörande delar med vilka han kan identifiera sig, upproret mot det hävdvunna och inriktningen mot det internationella. I det som idag betraktas som 800-talsnationalismens grogrund – romanti-ken – lyfter Pergament istället fram det internationella, sannolikt utifrån stilbegreppets internationella utbredning och dess betoning på det käns-lomässiga. Medan han här tolkar romantiken utifrån dess internationella

34. Programblad januari 934, Konsertföreningen i Stockholm, vol. 8, RA.

35. Kurt Atterberg, utan rubrik, S-T 4/ 934 och Herman Glimstedt, ”Stockholmska konser-ter”, Ord och Bild 934.

36. Jenny Hasselqvist till MP, 7/4 92, MP-arkiv, vol. 22, MM. 37. MP till Viking Dahl, 20/8 922, MP-arkiv, vol. 20, MM.

prägel skulle han i andra sammanhang, som då han i beundrande ordalag gav ett omdöme om den mest framträdande av de svenska nationalromanti-kerna, August Söderman, också lyfta fram och positivt värdera romantikens nationella drag.38

Det som förenar expressionismens företrädare, främst Schönberg, Bartók, Darius Milhaud (892–974) och Igor Stravinsky (882–97), är deras strävan att slå sig fria från nationalismens bojor menar Pergament vidare i brevet till Dahl. Om de uppräknade tonsättarna skriver han idealiserat att frånsett ”den personliga accenten finns det i dessa mäns sinfoniska [sic!] musik inga nationella säregenheter utpräglade”.39 De arbetar alla, oavsett nationell tillhörighet, mot samma mål, menar Pergament, som även räknar sig själv till denna grupp av sökande konstnärer.

Förståelsen av modernismen som en mot nationalistiska ideal revolte-rande strömning delade Pergament med sin vän, konstnären och tonsät-tarkollegan, Gösta Nystroem, som likt Pergament hade bott i Berlin och Paris och umgåtts i avantgardistiska kretsar. I en artikel ur En bok tillägnad

Torgny Segerstedt, utgiven 936, opponerar sig Nystroem mot bland annat

Atterbergs och Lindbergs ”kvasinationella småkonst”. Nystroem såg ett alltför starkt nationellt hävdande som ett hinder för konstnärskapet: ”En överdriven nationalism föder inga stora konstnärer.” I denna revolt mot det nationalistiska, som förenade Nystroem och Pergament, deltog dock inte Hilding Rosenberg i samma utsträckning.40 Mot bakgrund av denna uttalade positionering gladdes säkerligen Nystroem åt Pergaments omdöme om hans musik som ”geografiskt obestämbar”.41

Exakt vad Pergament menade med ”nationell säregenhet” framgår inte. Andra uttalanden från honom tyder på en uppfattning motsatt den som uttrycktes i korrespondensen med Dahl, och det är därför nödvändigt att diskutera vad som uppfattades om ”sund patriotism” respektive ”överdriven nationalism” eller nationalistisk chauvinism. Att Pergament såg nationella drag även hos de uppräknade tonsättarna, utan att för den skull fördöma dessa uttryck, är uppenbart. Det framgår exempelvis av omdömet om frans-mannen Darius Milhaud i en jämförelse med Paul Hindemith (895–963), ”det unga Tysklands stora namn”. Pergament menade att ”tysken [Hinde-mith] saknar den galliska esprit” som kännetecknar Milhauds verk.42 Ett

38. Moses Pergament, utan rubrik, SvD 25/3 929. Se även delkapitlet Kurt Atterberg – ”svensk-hetens” gårdvar.

39. Pergament 25/3 929. 40. Wallner 968, s. 25.

4. Moses Pergament, ”Ny svensk tonlyrik”, AT 6/0 944.

42. Moses Pergament, ”Teater och musik. Internationella sällskapet för samtida musik”, SvD 6/ 923.

totalt upphävande av de nationella gränserna var det således inte frågan om utan snarare handlar det om ett avståndstagande från det som uppfattas som nationellt inskränkt. Det var i expressionismens strävan att våga bryta med denna inskränkthet som dess värde ansågs ligga i. En identifikation med expressionismen som konststil var därför i Pergaments fall uttryck för nonvalens, en uppvärdering av dess programmatiskt inriktade strävan att bryta med nationen som viktigaste inspirationsgrund och i stället rikta sig mot ett övernationellt, kulturellt gränsöverskridande. Denna uttryck-liga nonvalens skulle dock komma att ges mindre utrymme i Pergaments skriftställarskap under 930- och 940-talen, vilket jag har anledning att återkomma till.

”hr Pergament, de perversa modernistorgiernas

högljudde propagandist”

Pergaments samhörighet med tonsättare som Schönberg, Stravinskij och Milhaud låg inte nödvändigtvis på ett explicit tonalt och kompositionstek-niskt plan, i synnerhet inte förhållandet till Schönberg, utan snarare, som konstaterats, i deras roll som de nationella gränsernas överskridare. Detta är också relevant då den atonalitet som förknippades med Schönberg ofta fungerade som ett skällsord bland den nya musikens motståndare. Perga-ment var inte någon anhängare av Schönbergs atonalitet.43 I en recension av Bruno Walters publicerade föredrag Von den moralischen Kräften der Musik den 6 oktober 935 skrev Pergament att han ”i åratal polemiserat mot dem, vilka ansett musikens framtid ligga på den av Schönberg utstakade vägen”. Han såg atonaliteten som en teoretisk konstruktion utan koppling till det emotionella. Dock erkände han den som en naturlig utveckling i musikhistorien.44 I omdömena om Schönbergs musik kunde Pergament

43. Hellqvist i Andersson (red.) 964, s. 225f.

44. Pergament var på plats i Prag 924 då Schönbergs Erwartung uruppfördes. Konserten upp-märksammades i en understreckare 26/6 924 och i artikeln framkommer Pergaments po-sitiva uppfattning om Schönbergs nyskapande ambition. Men Pergament skriver också att han ofta stängt sitt öra för ”Schönbergs klanger”, Moses Pergament, ”En urpremiär i Prag”,

SvD 26/4. 925 Porträtterar Pergament Schönberg i ”Arnold Schönberg”, Orfeus. Tidskrif-ten för litteratur, musik, teater 925:8, s. 58–6. Artikeln finns även med i Pergament 943,

s. 90–96. I artikeln omtalar han den ”konservativa anda” som präglade motståndet mot Schönberg. Pergament nämner dock inte att denna anda präglades av antisemitism. Även om Pergament var tidigt ute, var han dock inte den förste som uppmärksammade Schön-berg. Exempelvis skrev Julius Rabe en uppskattande och musikteoretiskt initierad artikel om Schönberg redan 920, där bland annat Schönbergs utvecklingsteoretiska perspektiv betonades. Dahlstedt i Billing (red.) 993, s. 20f. För ytterligare inblick i Pergaments rela-tion till Schönberg se Moses Pergament, ”Musik och Moral” i Ny vandring med Fru Musica,

också falla in i den modernismfientliga kritikens retorik, exempelvis då han vid åhörandet av den atonalt präglade ”Pierrot Lunaire” som lyssnare sade sig vara fångad av något ”osunt, perverst”.45 Trots detta förknippades han emellertid i svepande ordalag gärna med den förhatliga atonaliteten. I särfall, som hos Peterson-Berger, skedde detta utifrån föreställningen att den förmenta ”judiska” förkärleken för ”atonalismen” var kopplad till den ”judiska rasens” specifika biologiska konstitution. I sin öppet deklarerade uppfattning var dock Peterson-Berger ovanlig. I andra fall där Pergament felaktigt betecknades som ”atonalist”, kunde detta ske utan direkt koppling till hans ”judiskhet”, men ändock med en antisemitisk klangbotten. 935 kallades Pergament på ledarplats i Nya Dagligt Allehanda för ”en kulturprofet för modern, d.v.s. atonal musik”. Ledarskribenten uttryckte förhoppningen att en cyklon skulle blåsa bort ”vår tids elände” till vilket räknades inte bara den atonala musiken och ”den kulturbolsjevikiska målarkonsten” utan även de ”rimfria skalderna och de resonfria pornograferna” som påstods dväljas under ”ett visst tak på Sveavägen”, läs Bonniers förlag. Osedlighet, modernism och kulturbolsjevism klumpas ihop till ”vår tids elände”, och ansågs spegla det ”politiska förstånd” som också fört socialdemokraterna Per Albin Hansson och Ernst Wigforss till makten.46 Nya Dagligt Allehandas kritik kan förstås som en kulturkonservativ yttring, fientligt inställd till modernism, demokrati och vad man uppfattade som osedlighet. Att tid-ningen tidigare gjort sig känt för sin antisemitiskt präglade retorik, särskilt under chefredaktören Leonard Ljunglund hör också till bilden. Även om någon uttalad koppling till det ”judiska” inte kan skönjas i ovanstående citat, var det just Bonniers och Pergament som i tidigare fall attackerats med antisemitiska argument.47 I detta fall får de representera oönskade samhälls-strömningar som förknippas med ”judiskt” inflytande. Ledaren illustreras av en karikatyr där bland andra Pergament avbildas tillsammans med en saxofon, som representerar jazzen och modernismen.

Stockholm 944, citat s. 35, 37f. (SvD 6/0 935); ”’Nytt för dagen’: Paul Hindemiths ’lus-tiger Oper’ och några reflektioner om operaproblemet i allmänhet”, SvD 22/9 929; ”Hos Hugo Alfvén”, SvD:s Söndagsbilaga 2/5 935 samt radiodebatten med Erik Westberg 937, radiomanus, Sverige radios (SR:s) arkiv, s. f.

45. Moses Pergament, ”Arnold Schönbergs ’Pierrot Lunaire’”, SvD 7/4 937. Den 2/2 925 skrev dock Pergament en uppskattande recension av Schönbergs ”Gurre Lieder”, som är en tonsättning av den danske författaren Jens Peter Jacobssens dikt om Valdemar Atterdag. Pergament såg inte något av atonalitet i detta stycke, däremot uppfattade han att tonsprå-ket i vissa delar som Wagnerskt. Det som Pergament särskilt prisade var Schönbergs för-måga att illustrera diktens känslostämningar, snarare än hans modernistiska tonspråk, Mo-ses Pergament, ”Schönbergs Gurre Lieder på Kungl. Teatern”, SvD 2/2 925.

46. Osignerad ledare, ”Cyklon eller vindil?”, NDA 26/4 935. 47. Osignerad, JK 934:7, s. 22f.

Uppfattningen om Pergament som tillhörande ”atonalisterna”, vilken

Nya Dagligt Allehanda gjorde sig till tolk för, kunde också göra sig gällande

på liberala plattformar. År 945 formulerade Curt Berg, som i Pergaments ögon var en ”symbol för den nedärvda Peterson-Berger-mentaliteten., d.v.s för motståndet mot allt revolutionerande nytt som banat väg för tonkonsten av idag”,48 följande i Dagens Nyheter apropå Pergaments tveksamhet inför Bergs positiva omdömen om Hilding Rosenbergs musik:

Allt det där begriper inte hr Pergament, de perversa modernistorgiernas högljudde propagandist här i landet, den herre som under många år gjorde fruktlösa försök att få den svenska publiken att falla ned och tillbejda hans importerade avgudar.49

I en anda av konspirationstänkande tillskrivs Pergament makten att styra musikutbudet i Sverige. Det är han som i Bergs ögon infört de oönskade musikaliska inslagen. Bergs ordval ”perversitet” och ”orgie” bär med sig

48. Moses Pergament, ”Nytt musikforum”, AT 9/2 945. 49. Berg 27/2 945.

Nya Dagligt Allehandas antimodernistiska ledare ”Cyklon eller vindil?” den 26 april 935

illustreras av en karikatyr där Pergament (överst på bilden) avbildas tillsammans med skulptören Bror Hjort(?) och statsministern Per Albin Hansson (till vänster). De omges av symboler för den förhatliga instormande modernismen i form av en saxofon och ”mo-dernistisk” konst.

reminiscenser från 920-talets affekterade musikdebatt, men också från 930- och 940-talens nazistiska utfall mot den ”urartade musiken”. Cen-tralt i Bergs resonemang är uppfattningen att den svenska musiken utgör en motpol till den importerade och osvenska modernismen. ”Svenskheten” kan dock sägas ha gått segrande ur kampen, då Pergament, enligt Berg, misslyckats med att infiltrera den svenska publiken. Pergament blir här, utifrån sina påstådda försök att förleda svenskarna, representant för det ”icke-svenska”. Bergs argumentation har paralleller till en antisemitisk tra-dition där konspirationstänkandet och förledandet av majoritetsbefolkning återkommande kopplas till det ”judiska”. Berg använder dock inte några termer som explicit uttrycker något om det ”judiska”, men hans starkt ne-gativa betoning av Pergaments ”osvenskhet” har en antisemitisk klangbot-ten. Omdömet om Pergament är dessutom olikt det Berg gav av den mest uppmärksammade av förespråkarna för ny musik, Hilding Rosenberg, som etiketterades som en ”idémusiker med […] högre mål än den internatio-nella kollektivkakafonismen”. Utifrån sin tonsättning av Atterboms

Lyck-salighetens ö karaktäriserades Rosenberg som romantiker och därigenom

svensk.50 Rosenberg anses via denna tonsättning ha tagit avstånd från den ”icke-svenska” modernismen vilket är en av de viktigare anledningarna till att Berg accepterar honom. Detta är en avgörande skillnad i relation till hur Berg uppfattade Pergament. Där låg betoningen istället på det musikaliska och nationella utanförskapet. Bo Wallner pekar dock på att Rosenberg i flera andra sammanhang felaktigt uppfattades som jude då hans moder-nistiska tonsättningar och ”internationella orienteringar” innehöll inslag som uppfattades som främmande från det ”svenska”. Att Rosenberg var ingift i en judisk släkt och i sin ungdom var mörkhårig och bar en markant ansiktsprofil bidrog också till uppfattningen om hans ”judiskhet”. Wallner spekulerar också i huruvida Peterson-Bergers antimodernistiska utfall mot Rosenbergs tidiga verk innehöll en antijudisk nyans.51

Curt Berg följde upp och utvecklade sin uppfattning om Pergaments påstådda vurm för ”atonalismen” som osvensk och perverterad företeelse några dagar senare:

Själv har hr Pergament som bekant med svärmisk kärlek omfattat olika sorters dumheter av ”musikalisk” art som på sin tid odlades i Tyskland och Österrike och som därifrån jämte lovordande frökataloger utsändes till sådd även hos mera avsides boende folkslag. Det var verkligen synd att nazismen slog ned

50. Ibid.

5. Bo Wallner, ”Tidens oro. Ur ett kapitel om Hilding Rosenberg och 930-talets svenska mu-sikliv”, Studia Musicologica Norvegica (särtryck) 999:25, s. 486 & 489.

dessa riktningar med våld. De borde ha fått ge upp andan långsamt och på egen hand. Men nu när de allierade snart skulle segra, finns det ju möjlighet att sätta i gång med konstgjord andning på atonalismen och andra perversa företeelser. Låt oss höra dem på nytt! Låt oss få njuta av Schönbergs ”Sechs kleine Klavierstücke” [---] eller Pergaments egna ”revolutionära komposi-tioner”.52

Här är det Tyskland och Österrike som beskrivs som de regionala källor ur vilken musikmodernismen, och särskilt ”atonalismen”, vuxit fram och Pergament vurmat för. De tonsättare som nazisterna valde ut som symboler för sin kamp mot så kallad urartad musik, exempelvis Schönberg, Hinde-mith, Ernst Krenek (900–99) och Alban Berg (885–935) är också de som Berg lyfter fram i artikeln.53 Pergament ges epitetet atonalist genom att räknas in i denna grupp, trots att han inte uppfattade sig tillhöra den atonala skolan. Bergs starkt kritiska uppfattning om den atonala musiken delade han således med nazisterna, dock utan den explicita antisemitiska kopplingen som var fundamentet i nazisternas estetik. Nazisternas bannlys-ning uppfattar Berg som kontraproduktiv, då dess hårdhänthet tycks ha givit den modernistiska musiken en sorts martyrstatus som kan nyttjas nu när de allierade väntas segra. I ironiska ordalag efterfrågar Berg denna musik på nytt. Bergs formuleringar är intressanta på flera plan då de inte bara på-minner om 920-talets antimodernistiska vokabulär utan även är förenliga med en nazistisk retorik. Samtidigt är det centralt att framhålla Bergs starka avståndstagande från nazismen som ideologi, ett avståndstagande som tog sig sådana uttryck att även Pergament misstänkliggjordes för att ha gått nazismens ärenden, efter att han försvarat den med den nazistiska kultur-politiken förknippade dirigenten Wilhem Furtwänglers konsert i Sverige december 943.54 Efter kriget var Berg också en av Kurt Atterbergs skarpaste kritiker, detta mot bakgrund av anklagelserna mot Atterberg för samröre med nazistiska företrädare och nazistisk kulturpolitik. Berg antydde att At-terberg skulle ha varit antisemit och förmedlade rykten om att han på grund av sin tyskaffinitet enligt de nazistiska planerna skulle bli ”führer” för det svenska musiklivet om nazisterna ockuperade Sverige. Berg refererade också ett uttalande från den finländske tonsättaren Yrjö Kilpinen (892–959), som skulle ha sagt: ”Ja, Atterberg han är ju nationalsocialist”.55 Bergs for-muleringar demonstrerar med eftertryck att aversionen mot ”atonalismen”,

52. Curt Berg, ”Teater, Musik-Film”, DN /3 945. 53. Kater 997, s. 25 & 84.

54. Se kapitlet ”den tyska kulturen annu dazumal”.

dock utan den öppet uttalade antisemitiska kopplingen, kunde framföras med liknande retorik i Nazityskland likaväl som i 920-talets och 940-talets Sverige och – märkväl – i liberala organ som Dagens Nyheter.