Tanken på nationella spelstilar och nationalkaraktärer konstruerades i Herders efterföljd. Idéer om ”folksjälen” och ”folkslagens” mentala karak-täristika utgjorde ett betydande tankegods då man sökte förmedla förståelse för hur nationell musik klingade eller hur musiker, tonsättare och dirigenter gestaltade verk. Även rasföreställningarna kom att genomsyra kategorise-ringen av de föregivna nationalkaraktärerna.
Folksjälen
Pergament använde ofta uttrycket ”folksjäl” i förbindelse med uppfattning om specifika nationalkaraktärer. Det fanns exempelvis en ”svensk folksjäl” i Pergaments föreställningsvärld, en folksjäl som tog sig uttryck i ”Bellman-sången”.12 Folksjälen förknippades hos Pergament med en viss mentalitet som sades genomsyra musiken. I en recension av den tjeckiske tonsättaren Bedòich Smetanas (824–884) opera Brudköpet 928 skriver Pergament om de betydelsefullaste dragen ”i den tjeckiska folksjälen”, nämligen självtil-liten och gladlyntheten. I samma recension framhålls också den tjeckiska
9. Fornäs 2004, s. 95.
0. Gunnar Dahlberg (red.), Raser och folk, Svenska Unescorådet, Stockholm 955. Dahlberg var professor i Uppsala och chef för Rasbiologiska institutet. Broschyren försöker utifrån den vid tiden nya genforskningen populärvetenskapligt analysera förekomsten av mänsk-liga ”raser”. I huvudsak konstateras att mänskligheten kan indelas i tre ”raser”, den negro-ida, mongoliska och kaukasiska. Syftet är också att slå hål på rasmyter, exempelvis blodets roll för ärftliga egenskaper, myten om en högre ”ras” och att judarna skulle utgöra en spe-cifik ”ras”. Se även Henrik Bachner som påtalar tabubeläggningen av antisemitismen som kom efter kriget och som förstärktes av den kriminalisering av rasistisk och antisemitisk propaganda som skedde via 948 års Lag om hets mot folkgrupp; Bachner 999, s. 58. . Byström 2006, s. 235f.
2. Moses Pergament, ”Bellman, en folkpjäs på Operan. Urpremiären en publikframgång.”,
bondens roll för upprätthållandet av den tjeckiska folksjälens kamp mot ”Metternichs [och] Bachs förtyskningstendenser”.13 Begreppet ”folksjälen” och nationens förankring i jorden som i Pergaments uttalande gestaltas av bondens roll som gårdvar mot utländska nationella hot är en retorik som hör hemma i en nationalromantisk tanketradition. Likt Herder vände sig Pergament här mot en nations avsiktliga estetiska dominans över en an-nan.14 Varje nation hade rätt att värna den egna konstnärliga egenarten och fullfölja sitt eget ödes bestämmelse.
I en recension från den 4 november 925 av den ryske tonsättaren Sergej Prokofjevs (89-953) andra pianokonsert skriver Pergament hur en spänd publik inväntade ”den högväxte, blonde slaven från de möjliga omöjlighe-ternas land i östern”. Ryssen Prokofjev kategoriseras som slav och inte som ryss vilket skall noteras. Huruvida Pergament förstod begreppet ”slav” som relaterat till språkgrupps- eller ”ras”-tillhörighet går inte att avgöra utifrån recensionen. Tillsammans med den fysiska beskrivningen, som dock snarast för tankarna till nordiska folkstereotyper, förefaller åtminstone ”ras”- eller folkgruppskategorin ligga närmare till hands än språkgruppskategorin. Pro-kofjev kontrasteras gentemot den underförstått svenska/västerländska pu-bliken genom påpekandet att han kommer från det österländska Ryssland. I en längre utläggning i samma artikel försöker Pergament göra en karaktä-ristik av den ryska ”själen”, en själ som hos de ryska författarna påstås kän-netecknas av ”panslavism, europeisering och kosmopolitism”. Primitivism har blandats med ”själiska sublimiteter”, skriver han vidare. Tonsättarnas egenskaper sägs pendla i en skala från ”ohämmade naturinstinkter till det mest förandligade”. Det ”typiskt ryska” är motsatserna, menar Pergament. Tonsättare som Tjajkovskij, Rimskij-Korsakov, Michail Glinka (804–857), med flera ”äro alla på en gång barbarer och kulturmänniskor” sammanfattar han sin karaktäristik.15 Svaret på vad som konstituerar den ryska ”själen” är tvetydigt, den rymmer hos Pergament både något förment ociviliserat och det kulturellt högtstående.
Genom att jämföra Pergaments beskrivning av den ryska nationalkarak-tären med Peterson-Bergers ges en inblick i hur utgångspunkterna för na-tionella kategoriseringar kunde variera under 920-talet. Den sistnämndes karaktäristik av de ryska nationalkaraktärerna från 928 utgick från det ryska ”folklynnets enastående rikedom på heterogena element, rasmotsättningar och rasblandningar”, vilket erinrar om Pergaments betonande av
motsä-3. Moses Pergament, ”Brudköpet på K. Teatern. En repris på Smetanas populära opera”, SvD 3/3 928.
4. Mosse 997, s. 38.
gelsefullheten. Peterson-Berger talade dessutom om fyra ”rastyper” bland ryssarna. Där fanns ”asiatiskt, halvasiatiskt, halveuropeiskt och europeiskt”. Dessa graderades av Peterson-Berger i relation till en kulturell normativ skala från ”barbarisk” (asiatisk) till jämställd med ”högsta västerländska intelligensnivå” (europeisk).16 Pergament och Peterson-Berger delade således uppfattningen att den ryska folksjälen rymde olikartade element, från mer påstått ociviliserade till en europeisk högkulturell framtoning. De delade också synsättet på den europeiska, västerländska kulturen som mer högtstående än den ”österländska”. Vad som skiljde dem åt var att Peterson-Berger explicit utgick från en rasföreställning. I Pergaments fall betonades kulturen och den kulturella infärgningen snarare än distinkta rastyper. För honom kännetecknades det ”ryska” av mixen mellan olika kulturer – för Peterson-Berger handlade det om avgränsade rasundergrup-per. I motsats till Peterson-Berger som hävdade att ”germansk” musik skulle spelas av ”germaner”,17 menade Pergament att den nationella karaktär som sades vara inrymd i folksjälen kunde gestaltas av alla begåvade musiker oavsett härstamning.18 Pergament vände sig därmed mot uppfattningen att ”rastillhörigheten” hade en konstant inverkan på det estetiska uttrycket. Avgörande var istället i vilken mån musikern kommit i kontakt med den specifika nationella miljön. Sander Gilman har pekat på hur denna typ av argumenation var vanligt förekommande bland judiska läkare vilka för-klarade föregivna judiska fysiska egenheter utifrån miljöargument medan majoritetssamhällets medicinare betonade arvet.19
6. Karlsson 2005, s. 53. Peterson-Bergercitatet ursprungligen från DN 2/4 928. 7. Karlsson 2005, s. 52. Peterson-Bergercitatet ursprungligen från DN 6/0 92.
8. Den /2 928 i ”Oiva Saini” talar Pergament i SvD om att den finländske tonsättaren och dirigenten Armas Järnefelt fångat ”det spanska” och ”sydländska”. I artikeln ”Natanael Berg”, Röster och Radio 935:4, fastslår han att Natanael Bergs musik genomsyras av ”nord-isk mentalitet och österländsk anda”. Även Evert Taube hade förmåga att skildra ”svenskt med svenska medel och afrikanskt med afrikanska” skrev Pergament i ett omdöme om Tau-bes musik i ” Evert TauTau-bes visor”, SvD 20/2 929. I Stenhammars orkesterserenad F-dur op. 3 blandas, enligt Pergament i SvD 5/ 936, ”sydländsk glättighet och nordisk mystik”. 20/9 937 skriver Pergament i SvD om den ungerske dirigenten Eugene Ormandys tolk-ning av Sibelius som ”ett bevis på att även en ungrare kan leva sig in i en så utpräglad nord-isk känslovärld”. Pergament avfärdar tanken att det eventuella ”finsk-ugrnord-iska” släktskapet skulle kunna stå som förklaringsmodell. Istället är det Ormandys konstnärsmässiga univer-salitet som banar väg för hans förmåga att gestalta det ”typiskt nordiska”. I mars 948 be-römmer Pergament en lettisk kvartett som lyckats förmedla ”den galliska esprit” som kän-netecknar Debussys kvartett op. 0; AT 8/3 947.
Mentalitet
En återkommande term i Pergaments beskrivningar av nationalkaraktä-rer var ”mentalitet”. Termen används bland annat i en recension av den Persienfödda men i Sverige boende sångerskan Isobel Ghasal-Öhmans framträdande. Med hänvisning till Ghasal-Öhmans tolkningar av den väs-terländska musiken understryker Pergament att det i vissa Brahmsnummer och ”modernare svenska nummer” framskymtar en tydlig skillnad beträf-fande ”nordeuropeisk och orientalisk mentalitet”.20 Här kopplar Pergament mentalitet till geografiskt avgränsade kultursfärer. Öst ställs mot Nord- och Västeuropa. Dock förutsätts läsaren förstå vari denna skillnad består. Någon vägledning ges inte, vilket tyder på att Pergament utgick från att det fanns en förförståelse hos läsarna om de olika föregivet nationella mentaliteternas beskaffenhet.
Pergament kunde också anmärka på en i hans öron bristande förmåga hos vissa musiker att anamma en viss nationell mentalitet. Detta märks exempelvis i uttalandet om den tjeckiska dirigenten och musikprofessorn Václav Talich (883–96), som enligt Pergament, trots god vilja att tolka det ”typiskt nordiska” i Adolf Wiklunds (879–950) symfoni, opus 20, inte lyckades nå hela vägen fram: ”Ett och annat verkade dock alltför främ-mande för hans sydländska mentalitet”, skriver Pergament.21 Ett liknande omdöme fick den ryskfödde dirigenten Issay Dobrowen (89–953), som enligt Pergament inte lyckades så väl med att dirigera Mozart, medan fram-förandet av Tjajkovskijs femte symfoni var kongenialt. Dobrowen behövde en annan ”tonatmosfär” för att komma till sin rätt, skriver Pergament och menade underförstått att Dobrowen i egenskap av ryss bäst lyckades med ryska verk. I Tjajkovskijs symfoni var det nämligen ”rysk vildhet och ryskt vemod” som genomsyrade framförandet.22 Uppfattningen att Dobrowen lyckades väl med ”slavisk” musik och mindre bra med de klassiska mästarna delade Pergament med fler kritiker, bland dem Gösta Nystroem.23
Ställt mot övriga uttalanden av Pergament är det klart att han såg Talichs
20. Moses Pergament, ”Teater och Musik”, SvD 2/2 930. 2. Moses Pergament, utan rubrik, SvD 4/ 928. 22. Moses Pergament, ”Issay Dobrowen”, SvD 6/2 930.
23. Rolf Davidson, ”Musiklivets breddning”, i Jonsson & Åstrand (red.) 994, s. 50. Dobrowen var född i Ryssland men hade sedan 929 norskt medborgarskap. Hans gästspel som diri-gent i Sverige 94 föranledde också en debatt kring huruvida ”svenska” diridiri-genter hade bli-vit åsidosatta då Dobrowen erbjöds anställning. I det sammanhanget anklagades Atterberg för att i antisemitiska ordalag ha liknat Dobrowen vid ”importerad musikfrukt” med ”svart och ludet skal”; Bengtsson & Karlsson, 2006, s. 62–68. Anklagelsen mot Atterberg fram-fördes bland annat i SvD den 4/2 94. Atterberg svor sig fri från påståendet att hans utta-lande var adresserat till judar; Kurt Atterberg, ”En herre förklarar sig”, GHT 9/0 945.
och Dobrowens otillräckliga kontakt med de tyska och nordiska musik-miljöerna och inte deras ”rastillhörighet” som skäl till deras, i hans ögon, mindre lyckade tolkningar. 4 år senare hade Pergament också omvärderat Dobrowens föregivna oförmåga att gestalta ”icke-rysk” musik, då han skrev att denne under sin tid i Sverige ”visat prov på en sannskyldig musikalisk universalitet”.24 Även om Pergaments förändrade omdöme om Dobrowen kan tolkas som ett uttryck för att diskursen kring nationalkaraktärer föränd-rats från 920-talets starkt raspräglade retorik till 940-talets antinazistiska motstånd mot rasuppfattningar, tycks Pergament inte heller på 920-talet uppfattade de nationella karaktärerna som rasmässigt oföränderliga. För-mågan att gestalta de nationella dragen, folksjälen och mentaliteterna i olika kulturers musik var närmast ett estetiskt ideal för Pergament. Peterson-Bergers svit Italiana exemplifierade motsatsen till detta ideal, då stycket, enligt Pergament, trots tonsättarens intentioner saknade ”sydländsk glöd och grandezza”.25
Nationella ”typer”
I några fall gav Pergament en mer konkret beskrivning av vilka drag i den musikaliska gestaltningen som han ansåg karaktäriserar en viss nationell ”typ”. Ett sådant exempel är beskrivningen av pianisten Olof Winbergh som ”en utpräglad nordmannatyp”. Hans tolkning av Chopin bär på ro-fylldhet, orubblighet och trygghet men också tvärhet, skriver Pergament. Chopins lidelsefullhet och ”vulkaniskt, själförbrännande temperament” kännetecknar ”det slaviska” och tilldelas rollen som motpol till det nordiskt avvaktande, som Winbergh sägs uttrycka i sitt spel.26
Musik från den tyskspråkiga kulturen etiketterades av Pergament om-växlande som ”germansk”, och som ”tysk”. Termen ”germansk” var mest frekvent under 920-talet. Likt Peterson-Berger undvek han konsekvent ordet arisk för att i objektivt syfte etikettera musik från den tyskspråkiga kulturen.27 Han tvingades dock konfrontera uppfattningen om det ”ariska blodet”, tydligast i relation till den nazistiska kulturpolitiken. I en referens till de kulturpolitiska direktiven från nazisterna skrev Pergament att ”arisk tanke och arisk ton, bör strömma fram ur varje tyskt verk”.28 I en dikt till Kurt Atterberg, skriven 937 då de båda kontrahenterna försonats, använ-des termerna ”semitisk” och ”arisk” med en humoristisk distans. I strofen
24. Moses Pergament, ”Dobrowen och bocken-trädgårdsmästaren”, AT 27/2 944. 25. Moses Pergament, ”Teater och musik”, SvD 4/2 924.
26. Moses Pergament, ”Teater och musik”, SvD 3/2 926. 27. Karlsson 2005, s. 5.
28. Moses Pergament, ”Musik”, SvD 24/9 933. Se även kapitel tolv om Pergaments relation till det tyskspråkiga kulturarvet.
”Svensk var din sång, när bäst den var, svensk i kärnan och skalet”, ger Pergament ett erkännande åt Atterbergs förmåga att gestalta det ”svenska” i sin musik, samtidigt som han också pekar på hans svårigheter att knyta an till andra musiktraditioner. Denna uppfattning förstärks också i diktens avslutning där det heter: ”Österns klanger frestat din håg, men ej en semi-tiskt barbarisk. Innerst inne, om rätt jag såg, var du dock alltid rent arisk.”29
I dikten refererar Pergament till de musikstycken där Atterberg säger sig ha inspirerats av utomnordiska klanger. Den ”svenskhet” Atterberg tidigare förfäktat med bland andra Pergament som motbild, utgör fundamentet i dikten. Det rör sig dock inte om ett ifrågasättande av dessa ideal, snarare ett erkännande. Dikten är också undertecknad med ett kärvänligt ”Vännen
29. Moses Pergament, ”Till Kurt Atterberg på 50-årsdagen”, dikt som lästes upp utan Pergaments närvaro i samband med Atterbergs födelsedagsfest 2/2 937, MP-arkiv, vol. 6, MM.
Med anspelning på antalet symfonier Atterberg hade komponerat inledde Pergament sin dikt till Atterbergs femtioårsdag den 2 december 937. MP-arkiv, MM, vol. 6.
M.P.”. I Atterbergs svarstelegram tackade han Pergament för uppvaktningen genom formuleringen ”tack för ett finfint telegram”. Telegrammet är un-dertecknat ”ariske Kurt”.30
Begreppet ”ariskt blod” var sedan 800-talet etablerat även som uttryck för ”svenskhet”, exempelvis i dikten Himlens blå av Viktor Rydberg (828– 895), något som den svensk-holländske tonsättaren och violinisten Tobias Wilhelmi fann anledning att hedra genom en tonsättning av nämnda dikt. 93 skrev Pergament om Wilhelmis stycke: ”Med skira klanger skildrar Wilhelmi Nirvanas heliga stillhet och leende himmelska blå, men i slut-strofernas hymn till svenskheten och det ariska blodet blir musiken något banalt feststämd och fanfarartat patriotisk. Hos Rydberg låg det säkert litet djupare.”31 Det förtjänar att understrykas att termen ”ariska blodet” inte är Pergaments egen utan hämtas från Rydbergs dikt.32 I recensionen framställs Wilhelmis tonsättning som överdrivet nationalistisk och, san-nolikt mot bakgrund av Wilhelmis nederländska bakgrund, som påklistrad. Pergaments kritik är således inte riktad mot uppfattningen om förekomsten av ett ”ariskt blod” utan mot den nationalchauvinism Pergament såg i Wil-helmis konstnärskap. Rydbergs hyllning av det ”ariska blodet” ifrågasattes däremot inte.
Kopplingen mellan ”ariskt blod” och ”svenskhet” förfäktades av rasbio-logiska institutets företrädare Herman Lundborg. Det nationella uttryck Pergament reagerat över i Wilhelmis tonsättning av Rydbergs – ”Till ariskt blod, det renaste och äldsta,/ till svensk jag vigdes av en vänlig norna” – var också mottot för institutets monter under Stockholmsutställningen 930.33
Denna typ av biologistisk nationalism, baserad på rasföreställningar om den oupplösliga dikotomin mellan ”ariskt” och ”judiskt blod”, placerade obarmhärtigt Pergament utanför gemenskapen. Det kan därför tyckas förvånande att han inte uttrycker ett större motstånd mot Rydbergs dikt. Håkan Blomqvist menar att Rydbergs sammankoppling av ”svenskhet” och ”ariskhet” var synonym med en frihetlig medborgarkamp som präglade radikala liberaler och socialdemokrater under slutet av 800-talet. Den kunde i detta sammanhang användas i syfte att blicka framåt och göra upp med gamla auktoriteter som kyrkan och överhetens krigshetsande etablissemang.34 Betoningen i detta fall låg således inte på det rasbiologiska
30. KA till MP, 9/2 937, MP-arkiv, vol. 9, MM. 3. Moses Pergament, ”Tobias Wilhelmi”, SvD 22/4 93.
32. Rydbergs strof lyder ”Jag känner mig din frände, himlaborna! Till ariskt blod, det renaste och äldsta, till svensk jag vigdes av en vänlig norna”, ur Viktor Rydbergs dikt Himlens blå, www.rune-berg.org, 9/5 2007.
33. Oredsson 200, s. 63. 34. Blomqvist 2006, s. 54–56.
utan på medborgarandan och önskan om frihet från auktoriteter. Men för Pergament handlade det om det estetiska uttrycket snarare än det politiska. Med all sannolikhet såg Pergament Rydbergs användning av termen ”ariskt blod” som ett legitimt konstnärligt uttryck för en andlig gemenskap med det svenska folket. Som jag senare skall visa kunde även Pergament tala i termer av ”judiskt blod” för att visa sin samhörighet med det judiska folket. För Pergament var därmed Rydbergs användande inte ett uttryck för rasbiologi eller för en rasistisk politik utan för en av honom accepterad nationell konstnärlig manifestation.
Vad kännetecknade då det ”tyska” eller ”germanska” för Pergament? I en artikel från den 23 februari 924 talar han om det ”typiskt germanska” hos Mozart och Haydn, dock utan att utveckla vad som kännetecknar detta.35
Mer explicit är Pergament när han förknippar tyskhet med kraft, militarism och våldsamhet. Med hänvisning till Richard Strauss (864–949) första symfoni och till flera av hans tidiga lieder (romanser) skriver Pergament till exempel om ”preussiska världshärskarklanger”.36 I en recension av den tyske pianisten Walter Bachmanns spel skriver han om en ”något militärisk” elegans, som kännetecknande för tyskhet.37
Den svenskfödde Melcher Melchers (882–96) pianokonsert klingade enligt Pergament av ”det urgermanska sinnets kraft och våldsamhet”,38 en kanske något överraskande karaktäristik då Melcher allmänt anses tillhöra en av de få franskinspirerade svenska tonsättarna.39 För att tydliggöra det nationalkaraktäristiska i Melchers verk framhäver Pergament skillnaden mel-lan pianokonserten och tonsättarens tidigare, mer franskinspirerade stråk-kvartett: ”Tvingar Melchers i den förra sitt nordmannalynne till eftergifter åt en överkultiverad smakriktning, så ger han i den senare fritt utlopp åt sin nedärvda lust att storma och betvinga.”40 I citatet framkommer uppfatt-ningen om föreuppfatt-ningen mellan det ”nordiska” och det ”germanska”. Genom begreppet ”nordmannalynne” associerar Pergament till vikingatiden, en traditionstyngd källa för identifikation med ”svenskhet” och ”nordiskhet”. Detta lynne likställs med ”germansk” kraft och styrka. Det ”germanska” karaktäriseras återigen i militaristiska termer, vilket påstås skilja det från en mer förfinad, på gränsen till kokett fransk smak. ”Nordmannalynnet/det
35. Moses Pergament, ”Edward Erdmann”, SvD 23/2 924. 36. Moses Pergament, ”Teater och Musik”, SvD 3/ 924. 37. Moses Pergament, ”Två pianister”, SvD 25/ 924. 38. Moses Pergament, utan rubrik, SvD 3/3 925.
39. Bo Wallner, ”Melchers, Melcher”, Sohlmans musiklexikon II, band 4, Stockholm 988, s. 485.
germanska” ses också som något nedärvt, vilket antyder en betoning på arv snarare än miljö. Den påstådda samhörigheten mellan ”nordiskt” och ”germanskt/tyskt” hade förfäktats av Herder redan under 700-talet, och likt Pergament hade Herder gjort detta utan raskoppling eller rangordning. Vid 800-talets slut ökade intresset i Tyskland för det ”nordiska” via nordisk teater och konst samt kejsar Wilhelms nordliga seglatser. ”Germanskt” kom att bli synonymt med ”nordiskt”.41 Det koncept som kom att samman-fatta idéerna om de påstådda banden mellan ”tyskt” och ”nordiskt” var ”der nordische Gedanke” och formulerades under 920-talet. Konceptet kunde senare med en starkare rasmässig koppling med lätthet inkorpereras i den nazistiska ideologin. Rasbiologiska institutet i Uppsala gav 934 ut ett tyskspråkigt verk med titeln Swedische Männer der Gegenwart, där bland andra Hugo Alfvén, Carl Grimberg (875 –94) och Carl Milles (875–955) presenterades som rasideal.42 Ur kulturell synvinkel förefaller det troligt att Pergament sympatiserade med tanken på beröringspunkter mellan ”tyskt” och ”nordiskt”, men knappast på rasbiologisk grund. Uttrycket ”nedärvd lust” antyder dock en betoning på arv framför miljö, men i relation till Pergaments hela kritikergärning är denna koppling ett undantag. Explicita uttalanden av Pergament om spelstil och nationalkaraktär betonade till övervägande del miljöns påverkan på spelstil och musikalisk mentalitet.
Kopplingen mellan ”nordiskt” och ”germanskt” som Pergament uttryckte 925, gjordes utifrån en icke- rasbiologisk föreställning, men nazisterna kom att diskursivt annektera tanken på samhörighet mellan ”tyskt” och ”nord-iskt”. Ju större inflytande den nazistiska kulturförståelsen fick på diskursen, desto svårare var det att i ett antinazistiskt sammanhang uttrycka sig i dessa termer.43 Denna koppling återfinns ej heller i Pergaments artiklar från 930- och 940-talen.
Den estetiska motsättningen mellan tyskt och fransk musikinflytande är något Pergament berör i en artikel om Claude Debussy (862–98) 926. Med anledning av att Debussys opera Pelléas et Mélisande skulle framföras i Stockholm, skrev Pergament om honom utifrån hans ”nationella
bety-4. Birgitta Almgren, Drömmen om Norden. Nazistisk infiltration 933–945, Stockholm 2005, s. 42 & 44.
42. Almgren 2005, s. 42 & 44; Greger Andersson, ”Receptionen av svensk musik i