Istället för att läsa mellankrigstidens mottagande av Pergament som mo-dernist enbart som ett uttryck för antisemitism, bör man också förstå det mot bakgrund av en nationell diskurs i vilken Pergament positionerades som icke-svensk utan explicit judefientlig argumentation. Ett axplock ur recensionsfloran 926, 928 och 934 belyser detta. Göteborgs Handels- och
Sjöfarts- Tidnings Agne Beijers (888–975) etikettering i samband med
debutkonserten 926 av Pergament som en ”smula exotisk nykomling i vårt musikliv” kan ses som ett allosemitiskt utslag av denna nationalis-tiska diskurs.26 Utan explicit koppling till Pergaments judiska bakgrund fungerar likväl beteckningen ”exotisk nykomling” som ett utpekande av Pergament som stående utanför det gängse, utanför det som uppfattas som det ”svenska”. Att Pergament var att betrakta som en främmande fågel i det svenska musiklivet är också det tema Adrian Dahl (864–935) i Svenska
Morgonbladet slog an i sin recension av samma konsert. Recensionen inleds
med den ur musikanalytiska synvinkeln oväsentliga kommentaren att nam-net Moses Pergament är ”ett underligt klingande namn”. 27 Återigen är det alltså frågan om att skilja ut Pergament från det ”normala” och ”svenska”. Namnet blir en allosemitisk markör för det osvenska och ett uttryck för den nationella diskursens gränsdragning.
Utpekandet av Pergament som icke-svensk var dock inte entydigt vilket framgår i receptionen av baletten Krelantems och Eldeling som, med undan-tag av Den judiska sången, kan sägas vara det mest uppmärksammade verket i hans oeuvre. Krelantems uruppfördes först 928 och då i Stockholm.28 Det
24. William Seymer, ”Konst och politik i aktualitetens brännpunkt”, Scenen 933:6, s. 2f. 25. Se till exempel signaturen ”Mr Gay” som i SvD 933 refererade den svenske nazisten Malte
Welin vilken i ett tal skall ha talat om judarnas ”böjelser” för ”kulturbolsjevism”, i betydel-sen radikal modernism, och ”kosmopolitism”; Mr Gay, ”Malte Welin nazistchef utan pu-blik”, SvD 28/4 933.
26. A. B-r., GHT 5/4 926. Vanligtvis detaljbevakade inte GHT det stockholmska musiklivet. Exempelvis recenserades inte övriga konserter som jag berör i detta kapitel. Anledningen till att Pergaments kompositionsafton anmäldes var förmodligen att det rörde sig om en debut i kombination med att konsertgivaren var musikskribent på av de mer välrenomme-rade dagstidningarna.
27. Adrian Dahl, ”Musik”, SvM 4/4 926.
28. Baletten var ursprungligen beställd av Sergej Djagilev, grundare av och impressario för Ryska baletten, och färdigställdes i samarbete med konstnären GAN, vars skisser
utgjor-recenserades bland annat i Stockholms Dagblad där rubriken ”En moder-nistisk svensk balett” med all önskvärd tydlighet visar att Pergament också uppfattades som svensk tonsättare.29 Om vi utgår från att rubriksättaren var medveten om Pergaments judiska identifikation, vilket är ett rimligt antagande, antyder detta att bivalensen också kunde finna acceptans. I detta sammanhang, där temat i Krelantems beskrivs som hämtat från ”Orienten”, fanns det uppenbarligen möjlighet att etikettera verket som ”icke-svenskt” och spinna på den antisemitiska kopplingen mellan ”juden” och ”Orienten”, något som exempelvis skedde i samband med Pergaments uppgörelse med Peterson-Berger 929.30 Denna sammankoppling görs dock inte här eller i någon av de övriga undersökta recensionerna i samband med uruppförandet av Krelantems. I baletten apostroferar Pergament en melodislinga från vad som betraktas som en judisk folkmelodi, som på senare år också blivit en flitigt refererad melodi i kletzmersammanhang.31
I verkkommentaren återfinns ingen referens till någon sådan, varför det förefaller mindre sannolikt att recensenterna uppmärksammade denna. Ett undantag var William Seymer som noterade att slutdansen påminde om en ”svensk polkett” som ”lär vara byggd på en gammaljudisk dansmelodi”, något som kan tolkas som ett indirekt erkännande av Pergaments bivalens.32
Bland recensionerna för övrigt återfinns inte någon antydan om att verket skulle vara ”judiskt” eller att Pergament skulle vara en ”judisk” tonsättare.
de grunden för kostym och dekor. Eftersom Ryska baletten splittrades blev Krelantems ald-rig uppförd i Paris. Uruppförandet ägde rum först 7 år senare på Stockholmsoperan, med ett något bantat orkesterarrangemang, dock med en fortfarande tilltagen instrumentbe-sättning. För regin och koreografi stod Jan Cieplinski och huvudrollerna upptogs av Elly Holmberg, Folke Cembræus och Karl Fredrik Tropp. Orkestern leddes av Herbert Sand-berg. Den banala handlingen utspelar sig i vad som beskrivs som en österländsk miljö och kretsar kring danserskan Eldeling som åtrås av kungen. I den folkliga hjälten Krelantems har kungen en rival. Krelantems döms till döden då han i ett anfall av svartsjuka försökt mörda kungen. Den fingerade halshuggningen illustrerades av en filmsekvens, en för tiden annorlunda och modern teknisk detalj. Krelantems räddas dock, hämnas på kungen med sitt svärd och kan slutligen förenas med sin älskade Eldeling. Uruppförandet väckte upp-märksamhet och flertalet av Stockholmstidningarna ägnade framträdandet stort utrymme. I ett brev till GAN beskrev Pergament uppsättningen som en publik framgång med ”små erkännanden” från kritikerkåren. Operachefen John Forsell skall dock enligt Pergament fram till premiären ha uppfattat musiken som ”idiotisk” men sedan ändrat ståndpunkt och tackat Pergament för uppsättningen; MP till GAN, 2/3 928, Saml Adrian-Nilsson, vol. 8, handskriftssektionen, LUB.
29. K.S., ”En modernistisk svensk balett”, StD 7/3 928. 30. Rosengren 2002, s. 43–52.
3. Anders Hammarlund, ”Moses Pergament över Östersjön”, P2 3/0 2004. 32. Seymer 7/3 928.
Istället ligger receptionens fokus på verkets moderna karaktär och delvis på Pergaments svenska tillhörighet.
Sex år senare lyftes däremot Pergaments ”judiskhet” fram. William Sey-mer skrev i Nya Dagligt Allehanda den 4 januari 934 om vårsäsongens första program som ”rätt effektfullt ställde traditionellt och modernt, nationellt och internationellt bredvid varandra”. Det traditionella representerades av Haydn och det moderna och internationella av ”två judiska tonsättare – schweizaren Ernest Bloch och svensken Moses Pergament”.33 Här uppfat-tas modernism ha kopplingar till ”judiskhet” och ”internationalism”. Även om Seymers etikettering av Pergament som svensk tyder på en acceptans av den bivalenta identifikationen var det centrala för honom att notera Pergaments judiska börd. Denna är irrelevant i sammanhanget eftersom de verk som recenserades, sångerna Ångest och Woher-Wohin med texter av Sigfrid Leander (893–98) respektive den spanske romantikern Gustavo Adolfo Becquer (836–870), samt orkesterstycket Roboternas intåg och dans från Stockholmsutställning 930, inte uttrycker någon judisk identifikation. Trots detta var det kopplingen mellan Pergaments ”judiskhet” och moder-nismen som var kärnan i Seymers anmälan. I programbladet meddelades att Blochs verk Psalm 22 var skrivet i en ”medveten judisk nationell stil” och att Bloch är av ”judisk börd” vilket utgör en grund för att även indirekt etikettera Pergaments kompositioner som judiska. Det finns däremot ingen uppgift i programmet om Pergaments börd eller huruvida hans framförda verk skulle ha förankring i judisk musik eller kultur.34 Intressant att notera är också hur programbladets formulering ”judisk nationell stil” i Seymers tolkning gjordes till något ”internationellt” och därigenom till ett uttryck för en tillskriven nonvalens. Det ”judiska” var i Seymers ögon per definition icke-nationellt. Men även om Seymer tidigare uttryckt sig antisemitiskt om Pergament, vore det en övertolkning att uppfatta den citerade recensionen som antisemitisk. Termen allosemitism är här mer berättigad, då formule-ringarna syftar till att märka ut Pergaments nationella olikhet, utan explicit värdering, snarare än att fientligt peka ut honom som företrädare för en ”judisk modernism”. Utmärkandet av Pergament som osvensk utgjorde en del av en större bild där Pergament uppfattades som outsider. Denna kunde utgöra en källa för antisemitiska påhopp i andra sammanhang, dock inte i det citerade exemplet. Bland övriga recensioner jag analyserat återkommer den i relation till den framförda musiken irrelevanta, allosemitiska etiket-teringen av Pergament som en judisk tonsättare i ytterligare två, nämligen i Kurt Atterbergs anmälan i Stockholms-Tidningen 4 januari 934 och i
Herman Glimstedts (88–969) samlingsartikel över 934 års musikliv i
Ord och Bild 934.35