I samma nummer som Pergament/Grünfarbs svar den november 938 finns ytterligare en insändare från Andréason. Här förstärks kopplingen till Wagner och dennes antisemitism. För Andréason är det klart att det rör sig om en kamp mellan det ”judiska” och det ”germanska” och han har därför sett sig nödgad att ta upp ”judefrågan”. Att ”icke-ariska musiker” nu är arbetslösa är mindre hårt än att tyska musiker är det. Man måste förstå, menar Andréason, att ”Tredje riket” inte ser sin politik utifrån enbart en materialistisk synvinkel utan att de vill bygga vidare på en ”germansk” tradition som grundlagts med Bach, Beethoven och Mozart. Med direkt referens till Wagner skildrar Andréason hur ”de internationellt liberalistiska strömningarna, som ledde till judeemancipationen, gjorde det möjligt för en rasfrämmande klick med Mendelssohn i spetsen att inta en maktställ-ning inom det tyska musiklivet”.85 Antiinternationalism, antiliberalism och antisemitism blandas här i en grumlig sörja. Uppenbarligen är det kampen mellan vad som uppfattas som tyskt och icke-tyskt som står i centrum. Det som felaktigt kallats striden mellan wagnerianer och icke-wagnerianer borde, enligt Andréason, betecknas ”striden mellan Wagner och juden-domen”. Han redogör sedan för sin uppfattning att Wagner under hela sin yrkeskarriär tvingades kämpas mot ”denna makt som förföljde honom överallt”. Antikapitalismen kommer tydligt till uttryck i argumentationen, då Andréason ser Wagners arvfiender, läs judarna, som på ett lukrativt sätt lanserar det wagnerska arvet. Preussen och Weimar beskrivs som förstörare av musikarvet, inte minst Weimar där ”atonalismens perversitet” skapade förruttnelse i musiklivet. ”Tredje riket” syftar nu till att göra upp med detta ”främmande inflytande”, och det är i Andréasons ögon gott. Problemet med representanterna för ”den orientaliska rasen”, det vill säga judarna, är då de låter påskina att de är en del av en germansk kultur. ”Raspolitik” är gott då det ger ”full rättvisa åt alla, bara de tala sitt eget andliga tungomål”.86
85. Martin Andréason, ”Ordet fritt”, Musikern 938:2, s. 256. 86. Ibid.
Att ”judiska” konstnärer accepteras, så länge de inte utger sig för att vara icke-judar är ett argument som Pergament mött tidigare i en brevväxling med Atterberg 926.87 Konspirationstanken är tydlig i Andréasons resone-mang och framträder inte minst när han beskriver sammanblandningen internationellt [judiskt] – nationellt som ”en hemlig diktatur som styr vår kulturella utveckling – icke minst vårt eget musikliv”. Han vill ånyo mana till kamp mot den ”utländska musikerinvasion” som enligt honom också är ett ”raspolitiskt problem, emedan denna invasion till 90 procent är judisk”. Detta förklarar också myndigheternas ovilja att förstå ”våra krav”, och ”vi veta hur farligt det är i en demokratisk stat att på något sätt stå i vägen för judisk expansion”, avslutar Andréason. Andréason vill låta påskina att det judiska inflytandet i Sverige är så starkt att det är övermäktigt en demokratiskt organiserad stat. Förebilden för hur detta skall hanteras är tvivelsutan det nazistiska Tyskland. Efter Andréasons inlägg den november 938 förtydligar tidningen i en kort notis att Tysklands kulturpolitik är dem förbehållet, men att denna musikpolitik bör bannlysas i ett demokratiskt land. ”Jude eller icke jude är icke det primära. Vi särskilja endast goda och
icke goda människor – rasursprunget är oss i detta fall ovidkommande.”88
Citatet tar avstånd från den nazistiska och antisemitiska politiken, med den sista meningens ”i detta fall” antyder att ”rastillhörighet” kunde vara relevant för tidningen i andra sammanhang och utgör ett utslag av tidens rasföreställningar.
Martin Andréasons övertydliga argumentering får betraktas som ett undantag gällande förfäktandet av de nazistiska kulturidealen. Musikern vinnlägger sig emellertid om att inte framstå som en rasantisemitisk baner-förare, vilket är intressant inte minst i relation till hur Pergament behandlade problematiken. Dock valde tidskriften att publicera Andréasons insändare, vilket tyder på att de uppfattade innehållet som relevant för läsekretsen.
Sammanfattning
I detta kapitel har jag velat betona vikten av att se Pergaments hantering av Wagners kulturfilosofi som ett uttryck för hans integreringssträvanden. Detta utesluter emellertid inte att hans Wagnerrelation även rymde as-pekter vilka var oberoende av integrationen. Den springande punkten är således hur Pergament hanterade Wagners kulturfilosofi utifrån sin judiska respektive svenska identifikation. Det faktum att det komplexa wagnerska
87. Brev KA till MP, /3 926, KA-arkiv, ATP 380, vol. 22, MM. Se vidare i kapitlet ”Jag är jude”.
tankegodset rymmer delar som Pergament kunde lyfta ut och som för ho-nom kunde överskugga Wagners antisemitism, i enlighet med teorin om kognitiv dissonas, bildar en viktig del i förståelsen. Intressant är i vilken mån dessa harmoniserade med en gängse reception av Wagner och/eller hade beröringspunkter med Pergaments judiska identifikation.
Som fundament i Pergaments tolkning av Wagner fanns uppfattningen att det var möjligt att skilja mellan livet och läran, där antisemitismen och den vidlyftiga wagnerska erotiken fördes till livet och Wagners person, och därigenom var mindre intressant. Det var framförallt läran som borde vara föremål för analys. Läran utgjordes enligt Pergament främst av musikdra-matiken och den definierades som ett övernationellt väsen vilket stod över den nationella politiken. Den appellerade till den universella romantiken – i betydelsen sinnlig drivkraft i den mänskliga psykologin – enligt Pergament credot i Wagners verk. Här finns beröringspunkter med Thomas Manns och Peterson-Bergers framhävande av det kosmopolitiska i Wagners konst. Även Wagners universella formspråk var något Pergament kunde betona framför antisemitismen. Formspråket skapade förutsättningar för en sym-bios mellan Wagner och den bibliska, judiska historien. Uppfattningen om den universella karaktären i det wagnerska credot skulle också kunna kopp-las till Pergaments definition av den judiska kulturen som övernationell. Att mot bakgrund av dessa teman se Pergaments dyrkan av Wagner som ett uttryck för en judisk identifikation är dock att gå för långt. Däremot var den på vissa plan förenlig med denna.
För det andra menar jag att en alltför explicit offentlig kritik av Wagners antisemitism, särskilt då den framfördes av någon som uppfattades som jude, inte var förenlig med strävan att bli en del av det svenska konstmusik-livet. Då Wagners antisemitism var välkänd men sågs som salongsfähig och kanske irrelevant skulle Pergaments uppmärksammande av denna per defi-nition uppfattas som ett uttryck för en judisk identifikation. Om Pergament ville accepteras som svensk musikkritiker förväntades det också att han höll sig till vissa outtalade spelregler, varav en var att inte alltför tydligt uttrycka en ”judiskhet”. Spelreglerna var en effekt av den antisemitiska diskursen och av majoritetskulturens förväntningar på hur en person som uppfattades som jude förväntades agera. Majoritetskulturens företrädare gav sig själva tolkningsföreträde kring spelreglernas utformning. Dessa spelregler gällde inte för Peterson-Berger, som i egenskap av ”svensk” kunde välja att utan omskrivning redogöra för andemeningen i Wagners ”Das Judentum in der Musik”.
Även om Pergament strävade efter att accepteras som ”svensk” musikskri-bent visar brevet till Levertin, där han säger sig vilja lyfta upp
antisemitis-men i ”Das Judentum in der Musik” till belysning i en kommande artikel i Svenska Dagbladet, liksom hans agerande i privata sammanhang mot antisemitiska uttryck, på en önskan att manifestera en judisk identifikation. Det faktum att Levertins insändare inte publicerades i tidningen antyder en ovilja att gå i clinch med Peterson-Berger, men eventuellt också en tendens till undvikande av ämnet antisemitism, åtminstone om det belystes från den angripnes synvinkel. Svenska Dagbladet och det sammanhang Pergament var verksam i tycks således ha haft en begränsande inverkan på hans och troligtvis andra svenska judars möjligheter att uttrycka en bivalent identi-fikation.
När nazisterna tillsammans med Winifred Wagner under 930-talet gjorde Bayreuth till nationellt kulturcentrum och Wagner till antisemitisk, tysk hjälte blev det än mer uppenbart hur Wagner kunde utnyttjas i antisemitiskt och politiskt syfte. Vidden av Wagners kulturfilosofi och dess nazistiska och pronazistiska reception gjorde att Pergaments bivalens ställdes inför än större utmaning än under 920-talet. 923 kunde Pergament formulera sig som följer: ”Den ansträngning det kostade att i längden befatta sig med hela det wagnerska problemkomplexet gjorde att man nöjde sig med de musi-kaliska vinningarna och undan för undan kastade det övriga över bord.”89
Pergaments analys skulle visa sig bli obsolet när nazisterna tog makten, och inte bara slog an Wagners musikaliska strängar utan även utvecklade och utnyttjade den antisemitiska tradition som Wagner var en del av. I den debatt som fördes mellan Andreáson och Pergament/Grünfarb stod det också klart att kombinationen nazism, Wagnerbeundran och antisemitism hade sina anhängare i Sverige. Wagners beröringspunkter med antisemi-tismen och nazismens förankring i hans tankegods kommenterades inte i Pergament/Grünfarbs antinazistiska genmäle på i Andréasons artikel. 943 kunde dock Pergament utan omskrivningar beskriva Wagner som ”fadern till den aktuella tyska ideologin”.90
89. Pergament 943, s. 65 (SvD 5/0 923). 90. Moses Pergament, ”Abendroth”, AT /4 943.
KAPITEL 7
”Jag är jude!
I själ och hjärta”
Wagners roll som inspiratör för Pergament att berätta om det judiska folkets historia märks i ett av hans större och mer angelägna filmprojekt, den ofullbordade ”Min stora judefilm/Ahasverus” från 920. Enligt den tilltänkta filmens synopsis skulle Pergament förena en gränsöverskridande universalism med bibliska myter om judarnas historia och ögonblicksbilder från den samtida judiska situationen. I detta projekt kunde drömmen om att bli en judarnas Wagner näras. Föreliggande kapitel berör inledningsvis Pergaments judiska identifikation såsom den uttrycktes i filmmanuset och i en brevväxling med författaren Franz Werfel. Pergaments inställning till nationalismen och till viss del även sionismen kommer här att beröras och placeras in i ett större sammanhang. Via inblicken i Pergaments reflektioner över judarnas problematiska ställning i emancipationens kölvatten och hans judiska identifikation förs sedan fokus över till Pergaments egen situation under 920-talet. Exemplifierat via en animerad brevväxling mellan honom och en av den svenska konstmusikens vid tiden mest inflytelserika förgrunds-gestalter, Kurt Atterberg, belyses Pergaments svårigheter att få acceptans för sin svenska identifikation. Först dock något om de identifikationsstrategier som utvecklades bland de europeiska judarna i slutet av 800-talet vilka utgör den internationella kontext i vilken Pergaments filmmanus skrevs.