Nazismens annektering av det wagnerska kulturarvet och den kulturella antisemitism han förfäktade gav även eko i Sverige. Tidskriften Musikern, ett fackorgan för Musikerförbundet, kunde här utgöra en arena för debat-ten kring Wagner, nazismen och antisemitismen. Den 6 september 938 publicerade tidskriften en nazikritisk artikel angående de musikpolitiska konsekvenserna av Anschluss, det vill säga Österrikes uppgående i Nazi-tyskland. Artikeln refererade till ”arierparagrafen” som gjort viss musik förbjuden i Tyskland, exempelvis Mendelssohns, och konstaterade att det lett till att musiker förlorat sitt levebröd. Dessa metoder skulle nu också in-föras i Österrike vilket skulle få förödande konsekvenser för det musikaliska utbudet, menade Musikern. Precis som i Tyskland kommer nu ”diktaturens förlamande hand […] att lägga sig över det så frodiga österrikiska musik-livet”, skrev man.73 Otvetydigt är att udden i artikeln är riktad just mot rasaspekterna i nazisternas musikpolitik. Tidningen tar tydligt avstånd från antisemitismen.
Uppenbarligen är det angreppen mot antisemitismen och den nazistiska kulturpolitiken som får musikdirektören Martin Andréason att fatta pennan och till nästkommande nummer den oktober författa en insändare. Han vänder sig i denna mot att Musikern brutit mot sin tidigare i Andréasons ögon förtjänstfulla ställning som politiskt neutralt musikerorgan. Enligt An-dréason är det felaktigt att påstå att den ”politiska revolutionen i Tyskland”, det vill säga det nazistiska maktövertagandet, lett till högre arbetslöshet för musiker. Tvärtom, menar han, och argumenterar helt i linje med nazisterna när han skriver: ”Förhållandet är detta att medan det i Tyskland före Hitler fanns tusentals arbetslösa musiker, numera knappast någon kvalificerad musiker av tysk härkomst saknar arbete. Om därigenom något tusental
72. Beträffande antisemitismen som kommersiellt instrument se Rosengren 2002, s. 5f. Anti-semitiska påhopp på DN och Bonniers lyfts bl.a. fram av Andersson 2000, s. 47 och av Ge-din 2003, s. 383–433.
73. Osignerad, ”Musiklivet i våra dagars Österrike”, Musikern 938:6–7. Musikerns hållning samt Andréasons insändare är kortfattat omnämnd av Greger Andersson i Andersson & Geisler (red.) 2006, s. 44f. Andersson nämner dock inget om Grünfarbs/Pergaments gen-mäle.
judiska musiker – av dessa en stor del under de senare åren inflyttade – fått lämna platser åt landets urinnevånare torde inte vara mer än rättvist.” Att ett förbud mot Mendelssohns musik skulle innebära ”kulturskymning”, vilket
Musikern hävdat, kan Andréason inte förstå. Han exemplifierar sedan med
de ännu spelade ideala tyska tonsättarna Johann Sebastian Bach (685–750), Johannes Brahms (833–897), Mozart, Beethoven och Wagner. Dessa ställs, i enlighet med Wagners estetiska deklaration i ”Das Judentum i der Musik”, mot den ”orientaliska tyskepigonen” Mendelssohn.74
De underliggande referenserna till Wagner följer även i Andréasons fortsatta resonemang. Han oroas över att det internationella musiklivets beskaffenhet grundar sig på ”importerad konsertverksamhet – i flesta fall – av merkantil art”. Denna, påstår han, domineras ”av en kringresande sam-ling judiska musikutövare, organiserad i den världsomspännande Colum-biaconcern, som genom sina underlydande impressarioföretag i alla länder skaffat sig ett alltför stort inflytande”.75 I citaten märks tanken om en världs-omfattande judisk konspiration iscensatt av påstått rotlösa, kringvandrande judiska musiker och multinationella judiska koncerner. Den antisemitiska Ahasverusmyten lyser här igenom med all önskvärd tydlighet. Med klar koppling till Wagner och den traditionella antisemitiska retoriken påstås det förment växande judiska inflytandet vara styrt av penningens makt. Columbiakoncernen är roten från vilken det antinationella, kapitalistiska hotet påstås emanera. Ahasverusmyten förstärks några rader längre ned då Andréason beskriver hur detta ”kringflackande sällskap” ömsom kallar sig franskt, engelskt eller amerikanskt musikliv. Men denna ”geschäftsverksam-het” har nu nått vägs ände i Tyskland och Italien, menar Andréason, och hyllar därmed de musikpolitiska lagar som stiftats i de båda diktaturerna. Han tror sig veta att ”det judiska maktinflytandet inom andra länder” sörjer att de nu inte längre kan engageras i Tyskland.76
Att det är Wagner som är ledstjärnan för Andréasons antisemitiskt präg-lade estetiska ideal framgår explicit i insändarens avslutning:
Vill man skaffa sig en vidgad förståelse för det nya Tysklands uppfattning av den nationella musikkulturens uppgift och mål, kan man rekommendera ett studium av Richard Wagners skrift ”Das Judentum in der Musik”. Han kan inte gärna beskyllas för att vara nazist. Den kamp, som med denna av honom utslungade stridsförklaring inleddes har nu i Tredje Riket fått sin segerrika
74. Martin Andréason, ”Ordet fritt”, Musikern 938:8–9, s. 225f, citat s. 225. 75. Andréason 938:8–9, s. 226.
avslutning i och med det tyska musiklivets frigörelse från internationellt geschäftsmakeri.77
Andréasons insändare åskådliggör hur Wagners antisemitiska filosofi påver-kade svenska förhållanden. I Andréasons framställning är Wagner symbol för en långvarig kamp mot det ”icke-tyska”. De ideal som den nazistiska politiken leds av är alltså inte nya, menar Andréason, utan en fortgående process som inletts av Wagner. Andréason var medlem i Riksföreningen Sverige–Tyskland, en förening med akademisk bas bildad 937 för dem inom det svenska samhället (däribland Kurt Atterberg) som stödde det nationalsocialistiska Tyskland, det av Per Engdahl (909–994) ledda fas-cistiska Svensk opposition samt Samfundet Manhem.78
Redaktionen svarar på Andréasons insändare och menar att de i politiskt avseende är neutrala men att de vänder sig mot att det nazistiska Tyskland ”undertrycker musiker av den anledningen att de icke äro av ariskt ur-sprung och denna uppfattning delas säkert av många av ’Musikerns’ läsare”. Redaktionens svar visar att tidskriften tog tydligt avstånd från nazisternas rasantisemitiska musikpolitik och dessutom hävdade att detta stöddes av läsekretsen. Samtidigt använder de sig av den nazistiska terminologin, då de skriver om musiker som ”icke äro av ariskt ursprung”.79
Intressant är att Musikerns artikel visar att det 938 fanns en opposition mot den nazistiska musikestetiken inom de svenska musikkretsarna. Första tanken är att Pergament också borde ha stått på denna antinazistiska offent-liga barrikad. Andréasons insändare öppnade för ett manifesterande av en judisk identifikation via en kritik av nazismen och Wagners antisemitism.
77. Ibid.
78. Uppgifterna angående Andréasons medlemskap i nämnda organisationer är hämtade ur Holger Carlssons, Nazismen i Sverige – ett varningsord, Stockholm 942, s. 2–2, särskilt s. 8 samt Tobias Hübinette, Den svenska nationalsocialismen. Medlemmar och sympati-sörer 93–45, Stockholm 2002, s. 85, 90, 299 samt 308. Det bör nämnas att Hübinettes bok har väckt stark kritik och anmälts till justitiekanslern för förtal och brott mot tryckfri-hetslagen. En debatt har också förts angående dess vetenskaplig berättigande i Historielä-rarnas Förening. Årsskrift 2003, s. 59–77. För mitt vidkommande blir uppgifterna om An-dréason i Den svenska nationalsocialismen ett komplement till de åsikter han framförde i Musikern.