Nationaltonsättare”

Tonsättare har ofta fyllt en viktig funktion i skapandet av det nationella. I Sverige har som konstaterats särskilt Peterson-Berger, Stenhammar och Alfvén iklätts rollen som nationens emotionella gemenskapare. Jean Sibe-lius nådde internationell ryktbarhet som det av ryssarna förtryckta finska folkets tonsättare. Även Pergament skulle ges en nationell roll som tonsät-tare av Den judiska sången. I Pergaments kritikerskap framkommer hans principiella inställning till tonsättarens roll som nationellt samlande. Även om hans omdöme om dessa tonsättare också baserades på estetiska ideal utöver de nationella är det deras roll och funktion som representanter för det nationella, som här belyses.

Pergaments kulturuppfattning byggde till viss del på en opposition mot en viss typ av nationalism. Samtidigt är det klart att han värdesatte ton-sättarens funktion som nationellt samlande. I detta avseende diskuterade exempelvis Pergament Ernest Blochs titel som ”judisk nationaltonsättare” och Wilhelm Stenhammar plats i ”det svenska folkets hjärtan”.45 Han kunde också ge uttryck för en stark indignation i de fall han ansåg att

44. Moses Pergament, ”Claude Debussy: Ett apropå till Kungl. teaterns premiär”, SvD 7/  926.

45. Moses Pergament, ”Onsdagens symfonikonsert”, SvD 27/0 927 samt Moses Pergament, ”Wilhelm Stenhammar död”, SvD 22/ 927.

tonsättare svikit sin nationella mission. År 93 hade Pergaments förhopp-ning om Bloch som den judiska musikens ”stora löfte” grusats av den sistnämndes ”totala amerikanisering”. Pergament skriver att Bloch slutat ”odla sina judiska musikideal” och nu ”dansar likt sina syndiga förfäder runt den gyllne kalven och glömmer lagtavlornas första bud. Men Jahve vakar!”.46 Detta uttalande anknyter till en profetisk judisk tradition med referens till de gammeltestamentliga bibliska berättelserna och Pergament kan därmed sägas manifestera ett judiskt värde. Han placerar judisk kultur över amerikansk. I hans ögon kännetecknas den sistnämnda av traditions-löshet, ytlighet och kommersialisering, en uppfattning återkommande i mellankrigstidens antiamerikanism.47 Denna antiamerikanism kan därmed också tolkas som en identifikation med förhärskande svenska och europe-iska värden. Blochs Amerika blir i Pergaments anmälan sinnebilden för hur den amerikanska kulturen kan förleda. Blochs arbete är ett beställningsverk som denne sägs ha fått 3000 dollar för att komponera. Verket uttrycker enligt Pergament ”drag av falskt patos och andlig korruption”. Motpolen till en av Pergament föraktad amerikansk kultur är en tusenårig, traditionsfast judisk kultur. Pergament tycks här mena att det är en plikt för en judisk konstnär att förankra sitt konstnärskap i den egna kulturen, åtminstone om man är så talangfull som Bloch. En eftergift åt den amerikanske mam-mon är att avfalla. En alternativ tolkning är att Pergament anspelnings på Blochs förmenta girighet också anknyter till en antisemitisk tradition där ”juden” sammankopplas med profitbegär. Men det är dock inte utifrån Blochs judiskhet som Pergament menar att profitbegäret stammar. Bloch har lämnat de judiska estetiska idealen till förmån för den amerikanska kommersialismen och det är således den amerikanska kulturen som är roten till det ekonomiska begäret.

46. Moses Pergament, ”Konsertföreningen”, SvD 7/4 93.

47. Alm 2002, s. 227–235. I essän ”Amerikansk musik” behandlar Pergament amerikanska ton-sättare som enligt honom söker råda bot på avsaknaden av en ”självständig, nationellt fär-gad och rotfast transatlantisk kultur”. Den amerikanska kulturen är ”obefintlig”, i bästa fall ”ett konglomerat av allehanda långods.”, menar Pergament och säger sig företräda en gäng-se uppfattning. Hos tonsättaren och pianisten Henry Cowells kombination av pianistisk ”armbågs-, handflate- och knytnävsteknik” fann han visserligen ”amerikansk framåtanda och en förbluffande hänsynsfrihet” men att den framför allt innehöll ”ett intryck av meka-nisering och förgrovning” torde inte undgå någon ”kultiverad europeisk musiker”. Detta omdöme drabbar också Charles Ives The Fourth of July. Mekanisering, avsaknad av tradi-tion och natradi-tionell kultur är de begrepp som ringar in Pergament natradi-tionalromantiskt fär-gade negativa omdömen om amerikansk musik. Moses Pergament, ”Amerikansk musik”, i Ny vandring med Fru Musica, Stockholm 944, s. 3–9, citat, s. 3, 4, 5 & 7. (SvD 5/ 933).

Det ”äktsvenska”

En tonsättare Pergament uppskattade mycket och dessutom umgicks fli-tigt med var Wilhelm Stenhammar.48 Stenhammar hade åren 903–905 komponerat musiken till Heidenstams nationalistiska diktcykel Ett folk, inom vilken särskilt hymnen Sverige fick stort bifall vid uruppförandet 905. Stenhammars tonsättning är, med Staffan Björcks formulering, uttryck för ”en nationell bekännelsehandling”.49 Den skrevs med unionskrisen som fond, och det var även mot bakgrund av denna nationella kris som den fick ett så stort genomslag. Fram till 930-talet ingick nationalkantaten Ett folk i konserthusens standardrepertoar.50 Receptionen av verket lade grunden till uppfattningen om Stenhammar som en nationell tonsättare.

Pergament benämnde Stenhammar ”Sveriges tondiktare” framför an-dra.51 Han rycktes med i den nationella stämning som vilade över minnes-konserten 928 i samband med Stenhammars död och menade att dennes

Sverige saknade motstycke som nationalsång. ”Intet land kan uppvisa en

nationalsång av denna art, där brytningen mellan det personliga och det allmänna uppenbarar en sådan underbar skönhet”, skrev han med anled-ning av minneskonserten. Körverket Ett folk prisades av Pergament, då det visade hela Stenhammars ”nationellt inspirerade mästerskap.”52 I en recension av Stenhammars Serenad berömmer Pergament tonsättaren för att han i finalen lyckas röra sig mellan det ”ryska tonmotivet” och ”den äktsvenska, om Söderman minnande tonen”.53 Genom anspelningen på en av förgrundsgestalterna inom den svenska nationalromantiken, August Söderman, och dennes tonspråk ringar Pergament in det han uppfattar som en svensknationell musikalisk essens. Söderman påstås uttrycka det

48. Moses Pergament, ”Mästare och mästarinna”, i Folke H. Törnblom (red.), Hågkomster och livsintryck XXVIV. Musikmänniskor. Personliga minnen av bortgångna svenska tonsättare berättade av 25 författare, Uppsala 943, s. 45–50. Hos det stenhammarska hemmet hölls en typ av konstnärliga salonger som frekventerades av Pergament, Wilhelms bror arkitek-ten Ernst Sarkitek-tenhammar och dennes fru skådespelerskan Anna Flygare, Ture Rangström, El-len Key, Mia Leche-Löfgen, Ernst Norlind med flera.

49. Staffan Björck, Heidenstam och sekelskiftets Sverige. Studier i hans nationella och sociala

för-fattarskap, Stockholm 946, s. 58. Tilläggas kan att både Emil Sjögren, som redan tidigare

tonsatta flera av Heidenstams dikter, och Hugo Alfvén var aktuella som tonsättare av Hei-denstams nationella diktcykel. Alfvén efterlyste en volymstarkare och kraftfullare avslut-ning än Stenhammars och vände sig därmed mot dennes i Alfvéns ögon vackra men ”söt-aktigt sentimental[a]” version av Sverige; Björck s. 58f.

50. Bo Wallner, Wilhelm Stenhammar och hans tid. Del 2, Göteborg 99, s. 328 samt Wallner 968, s. 34.

5. Moses Pergament, ”Minneskonsert över Stenhammar”, SvD 4/ 928. 52. Pergament 4/ 928.

”äktsvenska”. Pergaments omdöme visar också på uppfattningen att en tonsättare kan gestalta en främmande nationell tonatmosfär och att denna egenskap är ett ideal. För Pergament var Serenad ”det artistiskt mest fullän-dade orkesterverk svensk tonkonst hade att uppvisa”.54 I citatet framhåller Pergament med instämmande och beröm Stenhammars nationellt enande funktion. Pergaments uppskattning av Stenhammar baserades dock inte enbart på hans nationella roll. I en längre artikel om Stenhammar i Nya

Dagligt Allehanda 938 är det den ”moderne” Stenhammar som lyfts fram

snarare än den ”svenske”.55

Hugo Alfvén tillhörde också den kategori tonsättare som Pergament hyllade för deras förmåga att appellera till det ”nationella”. Alfvéns balett

Bergakungen uppfattades av Pergaments ”som det förnämsta som svensk

tonkonst frambragt på det koreografiska området”. Inför detta verk ”måste varje musikälskande svensk […] känna sig stolt”, det utgör en ”betydande tillgång för svensk tonkonst” fortsätter Pergament.56

Jean Sibelius – universell och nationell

Under 800-talets slut då förryskningssträvanden från den nye generalgu-vernören Nikolaj Bobrikov (839–904) ytterligare hämmade den finländska nationella friheten engagerade sig Jean Sibelius för Finlands självständighet via ett antal tonsättningar. Bland dessa har särskilt tondikten Finlandia fått symbolisera det finska folkets kamp mot den ryska överhögheten.57 Som ung violinist i Finland var det ofrånkomligt att Pergament kom i kontakt med Jean Sibelius. Tillsammans med Wagner tillhörde Sibelius Pergaments tidiga tonsättarförebilder. Båda dessa fungerade som allmänt konstnärliga inspirationskällor och som symboler för ett visst folks andliga gemenskap. Men medan det är få tonala referenser till Wagner i Pergaments verklista är Sibeliusantydningarna desto vanligare.58

Jean Sibelius hyllades av Pergament mot bakgrund av sin förmåga att samla det finska folket. Sibelius Finlandia, denna med Pergaments ord

54. Moses Pergament, utan rubrik, SvD 25/3 929.

55. Moses Pergament, ”Wilhelm Stenhammar. Klassikern och romantikern”, i Pergament 943, s. 62–73. Pergament betonar här Stenhammars känslighet och ovilja till självreklam vilket ställs mot ”jagdyrkaren” Wagners ”outhärdliga” karaktär. Stenhammar uppfattas som en ”absolut musiker” med en alltmer ”universell konstuppfattning”. Pergament passar också på att angripa Peterson-Bergers nekrolog över Stenhammar i tidskriften Musikkultur från 928. Essän i Svenska tonsättare är en något förkortad version av artikeln ”Wilhelm Sten-hammar” i NDA 3/8 938.

56. Moses Pergament, ”’Bergakungen’ och ’Pajazzo’ på Operan”, SvD 6/2 93. 57. Erik Tawaststjerna, Jean Sibelius. Åren 1893–1904, Stockholm 993, s. 04–30.

58. Här kan exempelvis nämnas sången Drömmen (95) till text av Johan Ludvig Runeberg och tonsättning av Erik Blombergs Jag har haft en stor tyst sorg (929) vilken hade Sibelius

”ungdomligt trotsiga, patriotiskt hänförda, musikalisktpolitiska tondikt” var en återkommande i referens i den sistnämndes artiklar.59 Men även om Sibelius musik vuxit fram ”ur en nationell jordmån” hade den dock formats till ett personligt uttryck, menade Pergament.60 Detta Pergaments tonsättarideal, nämligen förmågan att förena ”nationella ideal och personlig världsåskådning” till en enhetlig konst, återkommer i de artiklar om Sibelius där tonsättares relation till det ”nationella” diskuteras. Utifrån samma ideal kunde Sibelius också beundrande karaktäriseras som en ”jaglyriker och nationell frihetskämpe”.61 945, då Sibelius fyllde 80 år, var han emellertid symbolen för musikens universalitet, menade Pergament. Från att tidigare ha uppskattats som finsk tonsättare, såg Pergament hur omdömet om Sibe-lius nu byggde på hans roll som mänsklighetens främste tonskapare.62

I Pergaments artiklar framkommer hans uppfattning att tonsättarna hade en viktig funktion att fylla som nationellt enande kraft. I Sibelius fall handlade det om ett folks upprättelse gentemot en stormakts övergrepp. Pergament hade också själv uttryckt förhoppning om att axla rollen som det judiska folkets tonsättare. Den nazistiska antisemitismen blev den utlösande faktorn att via Den judiska sången uttrycka detta. Vurmen för det nationella uttrycket hade dock sina gränser, vilket bland annat visades i omdömet om Wilhelmis tonsättning av Rydberg, som berörts tidigare. I en artikel från maj 927, då Den femte nordiska musikfesten var över, kritiserar Pergament också det han uppfattade som patriotiska brösttoner vilka kunnat höras under festivalen, där de ”nationella särdragen” framhävdes i tid och otid – ”rymden ekar av personliga och nationella alarmklockor”.63 Pergament såg inget fel i en nationell självhävdelse så länge den framfördes behärskat. Men i detta fall uppfattade han den som överdriven.

59. Moses Pergament, ”Konsertföreningen”, SvD 6/3 925. 60. Moses Pergament, ”Jean Sibelius 60 år”, SvD 8/2 925.

6. Moses Pergament, ”Jean Sibelius I”, i Pergament 943, s. 24 & 220 (SvD:s söndagsbilaga 8/2 935.) Se även Moses Pergament, ”Jean Sibelius II”, i Pergament 943, s. 22–224. Ur-sprungligen publicerad med rubriken ”Sången från Suomi” i Vi och ni, 940:, s. 40f. Sam-ma ideal förs fram i artikeln om den österrikiskt födde men i Argentina verksamme diri-genten Erich Kleiber; Moses Pergament, ”Erich Kleiber”, AT 4/3 948.

62. Moses Pergament, ”Jean Sibelius”, AT 8/2 945.

63. Moses Pergament, ”Eftermälet”, SvD 4/5 927. Artikeln innehåller också ett tydligt an-grepp på Peterson-Bergers antimodernistiska hållning samt ett citat ur en Goethedikt som av Pergament görs till ett uttryck för ett modernistiskt credo.