Judiska identifikationstrategier i emancipationens kölvatten

Den exkluderingseffekt som nationalismen var behäftad med innebar pro-blem för de minoriteter som inte ansågs tillhöra gemenskapen, bland dem de europeiska judarna. I samband med den judiska emancipationen blev denna effekt särskilt märkbar. Nationalismen hade således en starkt negativ effekt på judarnas situation i Europa. Samtidigt innebar den nationalism som grundade sig på den civiska medborgarskapsprincipen en möjlighet för judarna att behandlas på likvärdig grund som majoritetsbefolkningen.

800-talets nationalistiska våg, den judiska emancipationsprocessen och den därtill hörande negativa reaktion som kom från de europeiska ma-joritetssamhällena innebar en utmaning av den judiska självbilden. Vad som uppfattades som modernisering och uppbrott ställdes mot tradition och kontinuitet. För de judiska grupperna blev ”den judiska frågan”, den härd runt vilken identifikationerna kom att kretsa. Begreppet uttryckte uppfattningen att judarnas position i nationalstaterna utgjorde ett faktiskt problem och kom att användas både i anti- och i filosemitiska sammanhang och såväl inom som utom det judiska kollektivet. Die Ostjudenfrage, en problemformulering som uppstod i samband med förtrycket av de östeu-ropeiska judarna och den tillhörande emigrationen till väst, komplicerade ytterligare diskussionen om judarnas position i nationalstaten och inte minst den judiska självbilden hos de västeuropeiska judarna. ”Östjudarna” gjordes inom den västeuropeiska judiska gruppen ömsom till symboler för en ursprunglig judisk kultur, ömsom till hinder för en modern assimilering och som katalysatorer för antisemitism.1 ”Den judiska frågan” var, utifrån att judarna utan värdering uppfattades som en nation i nationen, uttryck för allosemitism samtidigt som denna förmenta annorlundahet också i anti-semitismens namn kategoriserades som något hotande och mindervärdigt. Flertalet judiska identifikationsstrategier kom att utvecklades utifrån denna situation, de två viktigaste var assimilationismen och reformjudendomen. Medan assimilationisterna ville ge upp sin judiska identifikation propage-rade reformjudarna för möjligheterna att förena medborgarskapet med den judiska traditionen. De nationella inslagen i gudstjänsten skulle plockas bort i syfte att göra den mer lik den kristna och religionen göras till en privat sak. De ortodoxa judarna förkastade moderniteten och värnade den judiska traditionella religiositeten.2

Som ytterligare en identifikationsplattform växte sionismen fram, främst frammanad av de ryska pogromerna 88 och Dreyfusaffären i Frankrike vid förra sekelskiftet. Förföljelserna av de ryska och östeuropeiska judarna ak-tualiserade tanken på ett judiskt nationalhem. Drömmen om ett hemland var dock inte en ny företeelse inom judendomen. Längtan till Erez Israel hade varit en tongivande källa för identifikation för det judiska kollektivet

. Jack Jacobs, On Socialists and ”the Jewish Question” after Marx, New York & London 992, s. 6 & Steven E. Aschheim, Brothers and Strangers. The East European Jew in German and

German Jewish Consciousness, 1800–1923, Madison & London 982, s. 68–73.

2. Arthur Hertzberg, The Zionist Idea. A Historical Analysis and Reader, Philadelphia 997, s. 2 och 23; Malin Thor, Hechalutz – en rörelse i tid och rum. Tysk-judiska ungdomars exil i

alltsedan den babyloniska fångenskapen.3 Redan i ”Psaltaren” talas det om tårar vid tanken om det svunna Sion.4

Sionismen kom att delas i flera inriktningar, men gemensamt för dem alla var att dess företrädare ville lösa de problem som förknippades med den judiska exilen, antingen de handlade om ”judendomens problem” eller de mer materiella förhållanden som kopplades till antisemitism och judarnas ställning i det icke-judiska samhället. Den sionistiska lösningen på ”den judiska frågan” grundades på uppfattning om judarna som en nation med rätt till ett nationellt territorium. Theodor Herzl (860–904) betraktas som den politiska sionismens grundare. Hans program syftade till upprättandet av en judisk nationalstat med stöd av ett internationellt erkännande.5 Herzl såg sig själv mindre som jude än som europé och hans program kan ses som uttryck för en sekulär västerländsk nationalism. Han fick också många kritiker bland de judiska grupperna, till exempel bland reformjudarna som fruktade anklagelser om dubbel identifikation och bland de ortodoxa som inte accepterade återvändandet till landet Israel utan Messias ankomst. Ef-ter Herzl död 904 kom sionismen att alltmer riktas in mot Palestina som ett judiskt nationalhem, med eller utan ett internationellt erkännande. Den sionistiska praktiska politiken strävade till förvärv av mark i Palestina och utbildning av presumtiva israeler.6 Balfourdeklarationen 97 innebar att britterna utfäste sig att stödja upprättandet av ett nationalhem för judarna i Palestina. 920 tilldelade Nationernas förbund britterna Palestina som 922 omvandlades till ett brittiskt mandat. Den förhoppning som deklarationen ingav skulle emellertid grusas då oenigheten om vad som skulle konstituera ett judiskt nationalhem inte bara präglade britterna utan även omvärlden. Både araber och sionister kom att misstro det brittiska styret.7

Sionismen och Sverige

Den inomjudiska debatten om den judiska identifikationen i relation till nationalism, sionism och emancipation fördes även i Sverige. Morton Nar-rowe har påpekat de sionistiska pionjärernas i Sverige svårigheter att få den etablerade svenska judenheten att engagera sig för sionismen. Orsaken låg inte minst i religiösa men även i sociala och klassrelaterade skillnader mellan de båda grupperna. Den svenska gruppen av assimilerade judar tillhörde

3. Hertzberg 997, s. 6f; Paul Johnson, A History of the Jews, New York 988, s. 374. 4. Bibeln, ”Psaltaren 37:”, Stockholm 98, s. 804.

5. Howard M. Sachar, A History of the Jews in the Modern World, New York 2005, s. 263–27 och Hertzberg 997, s. 74.

6. Hertzberg 997, s. 204 och Thor 2005, s. 73f.

7. Maria Småberg, Ambivalent Friendship. Anglican Conflict handling and Education for Peace

i regel väletablerade och framgångsrika familjer inflyttade från Tyskland under 800-tales början. Lejonparten av de tidiga sionistiska anhängarna var ofta oetablerade, med små ekonomiska resurser och inflyttade från Polen eller Ryssland under slutet av 800-talet och början av 900-talet. Först efter Hitlers makttillträde förändrades den negativa inställningen bland de svenska assimilerade judarna. I och med staten Israels grundande 948 blev det gängse att som svensk jude sympatisera med de sionistiska målen.8 Sionismen kunde uttryckas på flera sätt, exempelvis politiskt och kulturellt. Bland de kulturella sionisterna i Sverige kan särskilt nämnas över-rabbinen Marcus Ehrenpreis (869–95) som bland annat genom Judisk

tidskrift, vilken han grundade 928, sökte propagera för den idébaserade

judiska kulturens universalistiska värde i västerländsk och svensk miljö. Idéhistorikern Stephen Fruitman kallar honom en brobyggare mellan inte bara judisk och svensk eller västerländsk kultur utan också mellan judiska och sionistiska kulturgrupperingar och mellan tradition och modernitet. Bland svenska sionister fick han dock mindre uppmärksamhet och i den ledande sionistiska tidskriften Judisk krönika var han sällan omnämnd eller representerad som skribent.9

Särskilt nationalekonomen Eli F Heckschers (879–952) och historikern Hugo Valentins (888–963) uppfattningar har fått illustrera de två huvud-positionerna assimilering och sionism. Historikern Grzegorz Flakierski har analyserat brevväxlingen mellan Heckscher och Valentin och menar att Valentin uppfattade judarna som en nationell folkenhet med grund i deras historiska erfarenhet. Enligt Valentin skulle man som jude odla den judiska kulturella traditionen och således ej låta sig uppslukas av en assimilation som förträngde dessa värden. För honom innebar sionismen en renässans för judisk kultur och ett botemedel mot antisemitismen. Sionismen skulle förverkligas i Palestina. Heckscher, å andra sidan, såg judendomen som en privat angelägenhet. Judarna tillhörde inte någon judisk nation, utan de var medborgare i respektive hemland. Assimilation var något positivt som gagnande och utgjorde basen för kulturen. För Heckscher var sionis-men ett uttryck för en problematisk nationalism som till och med hade beröringspunkter med antisemitismen. Meningsskiljaktigheterna mellan

8. Morton Herman Narrowe, Zionism in Sweden, its beginnings until the end of World War I, Ann Arbor 990, s. . Se även Joseph Zitomersky, ”Ambiguous Integration. The Histori-cal Position of the Jews in Swedish Society 780s-980s”, i Kerstin Nyström (red.),

Judar-na i det svenska samhället. Identitet, integration, etniska relationer, Lund 99, s. 79–2 samt

Fruitman 200, s. 42ff. och Svante Hansson, ”Antisemitism, assimilation och judisk särart. Svensk judisk elitdebatt vid Hitlers maktövertagande 933”, i Broberg et al. (red.) 988, s. 307–326.

Valentin och Heckscher kom att fortleva trots världskrig och nazism.10 I sitt försvar mot Heckschers sammankoppling av nationalism och sionism skriver Valentin att den sistnämnda inte har något gemensamt med en ”aggressiv, imperialistisk eller chauvinistisk nationalism”. Valentin skiljde mellan å ena sidan en förkastlig nationalism och å den andra ett sunt nationalmedvetande och nationalideal, en eftersträvansvärd patriotism. Flakierski drar dock slutsatsen att Valentins uppfattning måste betecknas som nationalistisk.11

Intresset för ”den judiska frågan”, nationalism och sionism fanns även ut-anför strikt svenskjudiska sammanhang. Att uppfattningen om judarna som en nation kunde väcka irritation både bland assimileringsbenägna svenska judar och antisemiter visar receptionen av Fredrik Bööks (883–96) bok

Resa till Jerusalem från 925. Bööks biograf, Svante Nordin, menar att Böök

i sin reseskildring ställt sig positiv till tanken på ett judiskt nationalhem i Palestina. Böök uppfattade delvis judarna som ett destruktivt element i Eu-ropa, något han enligt egen utsago hade gemensamt med sionisten Chaim Weizmann (874–952). För Böök var lösningen på ”den judiska frågan” att judarna erbjöds ett eget hem där deras närvaro, i motsats till situationen i Europa, kunde verka uppbyggande.12 Bööks inställning till sionismen de-lades inte av en annan inflytelserik skribent vid tiden, Torsten Fogelqvist. Foqelqvists lösning på den ”judiska frågan”, formulerad med både förståelse för judarnas utsatta situation och med antisemitiska stereotyper och ras-uppfattningar som retorisk grund, var fullständig assimilering.13 Svenska

Dagbladet kom att refusera en av Bööks Palestinaartiklar, enligt honom själv

på grund av interna stridigheter på redaktionen. Rolf Arvidsson har påpekat att artiklarna rönte opposition både från en grupp konservativa antisemiter inom den så kallade Brunkebergsklubben, där bland andra Pergaments vän Otto Järte (88–96) ingick, och från assimilerade svenska judar.14 I brev

0. Grzegorz Flakierski, ”Rötter. Den judiska frågan i brevväxlingen mellan Hugo Valentin och Eli Heckscher”, Historisk tidskrift 982:2, s. 99–20. Se även Hansson i Broberg et al. (red.), särskilt s. 36–326.

. Flakierski 982:2, s. 93f. Citat s. 93.

2. Svante Nordin, Fredrik Böök. En levnadsteckning, Stockholm 994, s. 248. 3. Lundkvist 2005, s. 236–239.

4. Arvidsson i Böök 977, s. 248–252. Otto Järte hade för övrigt som få riksdagsmän i samband med debatten om 927 års utlänningslag särskilt argumenterat utifrån en uppfattning där invandringen uppfattades hota den enhetliga ”rasen” i Sverige. Se Tomas Hammar, Sverige

åt svenskarna. Invandringspolitik, utlänningskontroll och asylrätt 1900–1932, Stockholm 964,

s. 369. Som Anders Jarlert påpekar delade dock Järte den kritik som kontraktsprosten Al-bert Lysander framförde mot de tyska raslagarnas följder i Sverige. Anders Jarlert, Judisk

”ras” som äktenskapshinder i Sverige. Effekten av Nürnberglagarna i Svenska kyrkans statliga funktion som lysningsförrättare 1935–1945, Malmö 2006, s.  & 5.

adresserade till Böök ventilerades antisemitiskt missnöje med hans artiklar, bland annat från den danske författaren Harald Nielsen (879–957). I en anmälan av Resa till Jerusalem i Israeliten av etnologen och museimannen Ernst Klein (887–937) kritiserades Bööks uppskattning av sionismen och uppfattningen att judarna skulle utgöra en egen nation. Till försvar för Bööks sionistiska appell skred överrabbinen i Stockholm, Marcus Ehren-preis, som också varit med på Bööks Palestinaresa.15

Debatten om sionismen och ”den judiska frågan” belyser en del av den nationalistiska diskurs inom vilken allosemitism varvas med antisemitism. Tematiken i Pergaments manus var inte en isolerad inomjudisk fråga utan ett spörsmål med tung intellektuell och politisk dignitet vilket dryftades både av judiska och icke-judiska intellektuella, med eller utan animositet.

”Min stora judefilm/Ahasverus” 920

Frågor kring det ”nationella” kom tidigt att få stort utrymme i Pergaments karriär, inte minst då han ville gestalta ”den judiska frågan”. Pergaments manussynopsis ”Min stora judefilm/Ahasverus” utgick från ämnen som var centrala i Pergaments bivalenta identifikation som jude och svensk. Denna tematik skulle följa honom i hans verksamhet som kulturskribent och tonsättare.

Pergament, Mauritz Stiller och den finsk-judiska situationen Någon gång i början av 920, innan Pergament reste till Paris, fick han i upp-drag av filmskaparen Mauritz Stiller (883–928) att författa ett filmmanus på temat ”den internationella judefrågan”. Stiller var, likt Pergament, född av judiska föräldrar och uppvuxen i en svenskspråkig miljö i Helsingfors. Efter att Stillers föräldrar dött 887 hamnade han hos en vän till familjen, Peretz Katsman, i vars hem han fostrades i den judiska kulturen. Han lärde sig svenska, jiddisch och viss ryska men, i motsats till Pergament, aldrig finska. Eftersom Stiller var rysk medborgare (på grund av att hans föräldrar var födda i Vitryssland respektive i ryska Polen), enrollerades han i den ryska armén men flydde från ett sjukhus i Sankt Petersburg och tog sig vid årsskiftet 904–905 till Sverige,16 tio år innan Pergament anlände. Med undantag för samarbetet med Pergament inskränkte sig Stillers nyttjande av den judiska erfarenhet som inspirationskälla i filmskapandet sannolikt till den för några år sedan upptäckta filmen Hämnaren från 95.17 För Pergament var däremot den judiska identifikationen en återkommande konstnärlig inspirationskälla.

5. Nordin 994, s. 25. 6. Werner 99, s. 8 och 20f.

Redan vid sin offentliga debut 94 i Helsingfors med pianotrion Eine

Lebensbeichte, uttryckte Pergament en judisk identifikation då hans

ex-plicita intention var att via stycket förmedla en judisk individs uppväxt där kontakten med den judiska traditionen och konfrontation med anti-semitismen var de bärande delarna. I sista satsen skulle verket uttrycka den judiska individens kamp för hans hemlösa folks upprättelse. Förutom det judiskt-nationella temat rymmer verket även ett erkännande av varje ”människas och nations existens”, skrev Pergament i en kommentar i

Huf-vudstadsbladet.18

Belysande för antisemitismens och allosemitismens inflytande i den finska kontexten är Jean Sibelius dagbokskommentarer den 9 november 94 i vilken han kommenterar tidningsnotisen om Pergaments stundande konsert: ”Åter en ny komponist, därtill jude, Moses Pergament. Hufvud-stadsbladet – judebladet par preference – puffar.”19 Sibelius ser underförstått förklaringen till det positiva omdömet i att även tidningens huvudredaktör, Arthur Frenckell (86–933) tillhörde en judisk familj; judarna hjälper var-andra och estetiken får därmed stryka på foten.20 I sin dagbok återkommer Sibelius några dagar senare till Pergament och Frenckell. Han skriver då: ”Vår svenska press hurrar för Moses Pergament. Frenckel [sic!] dirigerar och protegerar sina stamförvanter; i själva verket de mäktigaste på jorden. Den finska pressen vågar säga sanningen, men får nog äta upp det.”21 I Sibelius anteckningar märks den komplexa finska situationen beträffande synen på judar i relation till ”finskheten” och ”svenskheten”, vilket även Pergaments broder Simon upplevde. För den svensktalande Pergament var, precis som

8. Moses Pergament, ”Moses Pergaments kompositionskonsert”, Hufvudstadsbladet /2 94. I signaturen K.F.W.:s sammanfattning i Tidning för musik relateras inte till antisemitismens återverkningar på den judiska individens liv som en del av klaverstyckets programmatiska innehåll. Däremot sägs finalens tematik vara individens insikt om att hans uppgift nu är att ”höja sitt folk av Judastam till sin forna glans”. K.F.W. (Warenius), Tidning för musik, 94, s. 75. Eine Lebensbeichte, kom att framföras i Stockholm 929, då under titeln

Pia-notrio. I Sverige hade verket tidigare framförts i ”Mazerska sällskapet”. I signaturen ”Eko.:

s” kommentar nämns inget om det judiskt programmatiska temat, Eko., ”En radiopremi-är”, SvD 5/2 929. Parantetiskt kan nämnas att violinstämma vid det svenska framföran-de spelaframföran-des av Tobias Wilhelmi. Som jag visar i kapitel nio kom Wilhelmi att symbolisera en typ av nationalchauvinism som Pergament ställde sig avvisande mot. I den brevväxling mellan Atterberg och Pergament som jag refererar till senare i detta kapitel gjordes han av den förstnämnde å andra sidan till ett ideal för en ”icke-svensk” musiker då han ansågs lyf-ta fram svensk musik.

9. Den refererade tidningsartikeln är ”En ung komponist” i Hufvudstadsbladet 9/ 94 och hänvisar till Pergaments kommande konsert den /2 94. Jean Sibelius. Dagbok 1909–1944, Fabian Dahlström (utg.), Stockholm 2005, s. 204 och 43.

20. Jean Sibelius. Dagbok 1909–1944, 2005, s. 432. 2. Jean Sibelius. Dagbok 1909–1944, 2005, s. 206.

hos brodern, hans ”svenskhet” ett problem i relation till finnar och hans ”judiskhet” i relation till både svenskar och finnar. Återigen är det i citatet den påstådda kopplingen mellan Frenckells och Pergaments judiskhet som enligt Sibelius är grunden till att Hufvudstadsbladet ger Pergament ett gott omdöme. Den finskspråkiga pressen är i Sibelius ögon objektiv, eftersom den inte har kopplingar till ”judarna”, ”de mäktigaste på jorden”. Det är istället ”den svenska pressen” som görs till språkrör för en förment judisk dominans inom den finska pressen, ett utslag av myten om den judiska världskonspirationen. Sibelius uppfattning skall inte ses som unik, utan snarare som uttryck för en finsk, vardagsantisemitisk diskurs.22

Sibelius skulle få anledning att återkomma till Pergament sommaren 95. Den 23 juli skrev Sibelius: ”Juden Moses Pergament komponerar musik till Kerttu Paloheimos piece. Han har imponerat på dem alla med sin säkerhet. Eller fräckhet. (Moses lär vara en angenäm och begåfvad person.)”23 Den  augusti står följande: ”(Moses Pergament hedrade sig med sin musik.)”24

Sibelius avvaktande inställning till Pergaments musik såsom den uttryck-tes i de första dagbokskommentarerna har nu förbytts till beröm. Detta gäller även Pergaments person. Att referera till Pergament som ”juden”, har enbart funktionen att framhäva hans ”judiskhet” och annorlundahet. Referensen har inte de negativa undertoner som de tidigare kommentarerna och kan därmed ses som ett utslag av allosemitism. Judar kunde inte bli finska medborgare före 98, varför Pergament ur statsrättslig synpunkt inte kunde betraktas som finsk. Den närmaste tillskrivna identitet som gavs individer med judiska föräldrar var sannolikt just ”jude”, oavsett hur de själva identifierade sig.

Exemplet Sibelius ger en inblick i den finsk-judiska situationen. Den judefientliga stämningen i Finland hade säkerligen även erfarits av Stiller. Hans filmidé rörde dock den internationella judenhetens situation, en idé han skall ha burit på länge, enligt filmvetaren Gösta Werner.25 Vad som fick honom att kontakta just Pergament som manusskribent är ovisst. Pergament hade mest ägnat sig åt att komponera under de första åren av sin yrkesverksamma tid och det var först i samband med sin debut som musikskriftställare i Svenska Dagbladet 923 som han för en bredare publik gjorde sig bemärkt som stilistisk begåvning.

Efter att Stiller givit Pergament uppdraget att utveckla en synopsis dröjde

22. Forsgård 2002, passim.

23. Jean Sibelius. Dagbok 1909–1944, 2005, s. 234. Gertrud Helena (Kerttu) Paloheimo, född Hernberg, var familjen Sibelius granne i Tusby och dottern Eva Sibelius svärmor. 24. Ibid.

det, enligt Pergaments anteckningar, endast två veckor innan ett manus-förslag förelåg.26 Han kontaktades senare av Arthur Nordén (89–965), litterär medarbetare vid Svensk Filmindustri 920–2. Nordén hade sedan 98 arbetat som redaktionssekreterare på Norrköpings Tidningar och i sin journalistiska gärning främst ägnat sig åt film och teater. Sommaren 99 kom han i kontakt med Stiller som anställde honom som manusförfattare. Samarbetet Stiller – Nordén avslutades dock efter deras första och enda filmprojekt tillsammans, den internationella succén Erotikon.27

Nordén skrev senare i Norrköpings Tidningar om sitt samarbete med Stil-ler och Pergament. I 938 års julläsning kunde man under rubriken ”Hur Greta Garbo fick sitt namn” läsa om hur Nordén och Pergament på Stil-lers inrådan arbetat vidare på manuset utifrån ”det vanskliga och ömtåliga ämnet” som den internationella judenheten utgjorde. Enligt Nordén lades projektet på is sedan han samrått med Stiller. Istället fick Nordén den fin-landssvenske författaren Runar Schildts (888–925) novell Zoja att utgå ifrån för att arbeta med en filmidé kring den ryska landsflyktiga intelligen-tian, tidens hemlösa kulturmänniskor. Resultatet blev De landsflyktiga från 92 med Jenny Hasselquist (894–978) och Ivan Hedqvist (880–935) i huvudrollerna.28 Den ursprungliga idén kopplad till den judiska hemlöshe-ten kom alltså, mot bakgrund av den ryska revolutionen och inbördeskriget i Finland och första världskriget att ersättas av ett tema kring de samtida flyktingströmmarna från öst.29

I Pergaments efterlämnade papper finns ett särtryck med Nordéns text, dock med en annorlunda rubrik, ”Kring Stiller, Erotikon och Greta Garbo”. I textens marginal har Pergament kommenterat händelseförloppet. Apropå Nordéns version av hur denne sökt upp Pergament och tillsammans

26. Handskrivna marginalanteckningar av Pergament i särtryck ur ”Kring Stiller, Erotikon och Greta Garbo. Minnesanteckningar av Arthur Nordén”, i Norrköpings Tidningars Julläsning

1938, MP-arkiv, vol 5, MM.

27. Björn Helmfrid, ”Nordén, Arthur”, Svenskt biografiskt lexikon, band 27, Stockholm 990– 9, s. 72–74. Till avtrycken av Nordéns verksamhet kan bland annat räknas namnförsla-get ”Garbo” till den vid tiden ännu okända skådespelerskan Greta Gustafsson.