Historikern George L. Mosse har undersökt relationen mellan rasism och nationalism. Sett i den historiska backspegeln förefaller nationalism och rasism vara oskiljaktiga storheter, men Mosse poängterar att rasism inte är en oundgänglig del i nationalismen. Rasismen var under sin framväxt under 800-talet beroende av nationalismen, men nationalismen kunde och kan existera utan rasism. Till skillnad från rasismen är inte nationalismen per automatik kopplad till etniska föreställningar.25 Nationalismen kunde verka både integrerande och disintegrerande för de europeiska judarna, beroende på om och i vilken utsträckning den genomsyrades av rasföreställningar och antisemitism. Nationalismen blev dessutom den utlösande faktorn till den sionistiska rörelsen. Likt nationalismen har både rasföreställningarna och antisemitismen uppfattats som självklara diskursiva fenomen i Sverige under 900-talets början.26
Rasföreställningar
Även om rasföreställningar var självklarheter under mellankrigstiden är det förenklat att sätta likhetstecken mellan rasföreställningar och rasism. Historikern Sofi Lene Bak delar i sin undersökning om dansk antisemi-tism upp rasföreställningen i tre analytiska begrepp: Rasuppfattning, en oreflekterad användning av rasbegreppet; rastänkande som betecknar en artikulerad definition av egenskaper kopplade till ”rasen”; rashierarkisering som innebär diskriminerande föreställningar om andra ”raser” och ett förhärligande av den egna. Det är det tredje förhållningssättet som Bak definierar som rasism.27 Hon använder uppställningen i sin analys av anti-semitiska föreställningar för att skilja mellan vid tiden accepterade och icke-accepterade antisemitiska hållningar. Enligt henne gick gränsen vid rasism och rashierakier. Detta har hon dock kritiserats för av Lars M Andersson som menar att nästan allt rastänkande innebär en hierarkisering. Istället för att enbart se rashierarkiseringen som avgörande för den icke-accepterade antisemitismen, menar Andersson att även handlingskomponenten måste beaktas; syftade det antisemitiska uttrycket också till aktiv handling?28 Jag kommer inte att använda Baks typologi för att i första hand ringa in olika former av antisemitism. Däremot är den relevant för mitt syfte att illustrera rasföreställningarnas olika uttryck mer allmänt under den undersökta
pe-25. Mosse 995:2, s. 63–73.
26. Andersson 200; Carl-Henrik Carlsson, Medborgarskap och diskriminering. Östjudar och
an-dra invanan-drare i Sverige, Uppsala 2004 och Blomqvist 2006.
27. Sofi Lene Bak, Dansk Antisemitisme 1930–1945, Köpenhamn 2004, s. 8.
28. Lars M Andersson, ”Avhandlingsopposition. Den odanska danska antisemitismen”,
rioden. Jag ämnar också lyfta fram och analysera rasföreställningar som inte uttrycktes mot bakgrund av en hierarkisk uppfattning. Härnäst vill jag dock komplettera Baks resonemang med ytterligare begrepp och preciseringar.
Ett sådant begrepp är rasialism, introducerat av filosofen Kwame Anthony Appia. Han använder det för att etikettera en föreställning där människor uppfattas som möjliga att indela i ”raser” där respektive ”ras” tillskrivs es-sentiella, för ”rasen” specifika egenskaper utöver utseende. Rasialism är i min tolkning liktydigt med Baks begrepp rastänkande. Grundantagandet att människor kan indelas i ”raser” och att ”rasegenskaperna” uppfattas som essentiella antyder beröringspunkter med rasism. Poängen är emellertid att rasialism inte utgår från någon hierarkisk uppfattning. De tillskrivna ”rasegenskaperna” betraktas inte ur en normativ synvinkel. I likhet med Baks resonemang är detta den avgörande skillnaden gentemot rasismen. Vidare är inte rasialismbegreppet behäftat med någon politisk ideologi som vill förändra samhället eller världen i syfte att uppvärdera eller nedvärdera en särskild ”ras”.29 Ras- och blodsmetaforik, eller användandet av ord som är kopplade till en rasdiskurs, exempelvis ”arisk” indikerar således inte per automatik rasism. Vad som enligt Bak och Appia är avgörande för huruvida det går att tala om rasism är om utgångspunkten är en essentialistisk eller biologisk förståelse av rasbegreppet med hierarkiserande implikationer.30
Anders Lange, som betonar att rasföreställningar och rasism kan ut-tryckas utan användande av ordet ras, definierar vad han benämner ”äkta rasism” som en process i tre steg. Fenotypiska kategoriseringar, det vill säga en indelning baserad på kroppsliga och mentala markörer utgör det första. Det andra steget är då den fenotypiska kategoriseringen ges en ”biologi-serande innebörd”, där biologisk reproduktion och kontinuitet uppfattas
29. Kwame Anthony Appia, ”Racism”, i David Theo Goldberg (red.) Anatomy of Racism, Min-neapolis 990, s. 4–5. George M Fredrickson har, med Appia som inspiration, efter sina stu-dier av svarta och vita abolitionister i USA före inbördeskriget myntat begreppet ”roman-tisk rasialism”. Upprinnelsen till begreppet var Fredricksons resultat som visade att många av dessa individer visserligen bar på föreställningar om att vita och svarta hade olika men-talitet och temperament, men att dessa uppfattningar inte utgick från en rangordning el-ler legitimerade en diskriminerande politik. Dessa rasföreställningar kan enligt Fredrick-son därför inte betraktas som rasism, men däremot som rasialism; George M. FredrickFredrick-son,
Rasism. En historisk översikt, Lund 2003, s. 37.
30. I den handbok som producerats av Centrum för multietnisk forskning vid Uppsala univer-sitet presenteras en liknande definition av rasism. Idé- och lärdomshistorikern Gunnar Bro-berg skriver: ”Rasism hävdar särskilt en värdeskillnad folken emellan på biologisk grund, vilket betyder att ett folkslag av naturen är vad det är och inte gärna kan bli något annat el-ler bättre”; Gunnar Broberg, ”Rasism”, i Ingvar Svanberg & Harald Runblom (red.), Det
mångkulturella Sverige. En handbok om etniska grupper och minoriteter, Stockholm 990, s.
som centrala för kategoriernas konstitution. Det tredje och avgörande steget är det Lange kallar dehumanisering, vilket innebär att individerna i de kategorier som är utsatta för processens övriga steg diskvalificeras som människor.31 För Lange är det således inte tillräckligt att värderingarna av de diskvalificerade kategorierna är negativa i största allmänhet för att det skall vara berättigat att tala om rasism. Det krävs även en dehumaniserande komponent. Jag ansluter mig till Langes definition, då jag menar att den sistnämnda komponenten är avgörande för att klargöra distinktionen mel-lan exempelvis nazismens raspolitik och en förhärskande svensk rasdiskurs, som innehöll hierarkisering men ej nödvändigtvis ifrågasatte de utsattas mänsklighet.
Distinktionen mellan rasuppfattning, rastänkande/rasialism å ena sidan och rasism/rashierarkisering å den andra sidan synliggörs inte minst bland företrädare för de grupper som uppfattades tillhöra en annan påstått hotande eller lägre stående ”ras”, bland dem judarna. Dessa grupper, definierade som annorlunda i relation till majoriteten, hade att förhålla sig till och bemöta de förhärskande ras- och nationalismdiskurserna.32 I avhandlingen är det därför relevant att fråga sig vilket genomslag rasföreställningarna hade på Pergaments kulturella identifikationer och estetiska uttryck, både utifrån hans egen argumentation och identifikationer och utifrån hur dessa mot-togs.
Den ”begreppslige juden”
Synen på judar i allmänhet och antisemitism i synnerhet är den tredje kontextuella aspekten som skall lyftas fram för att bredda analysen av Pergaments kulturella identifikationer. Den har beröringspunkter både med rasföreställningar och med nationalism. Bilden av juden som ”den andre” har inte bara varit en ofrånkomlig komponent i judiska individers identifikationsprocess, utan även en del i den västerländska självuppfatt-ningen. Detta var en bild som under 800-talet gavs nytt bränsle i form av rasföreställningar och det nationella tänkandet.
Zygmunt Bauman har lanserat begreppet, den ”begreppslige juden” för den bild av ”juden” som den ständigt annorlunde, en bild som har överlevt all historisk utveckling sedan medeltiden och som grundar sig i den tidiga kristna kyrkans identifikationsbehov. ”Juden” gjordes till tvetydighetens inkarnation. Bauman formulerar det på följande vis: ”Kristenheten
identi-3. Anders Lange, Reflektioner kring rasism, Stockholm 994, s. 73–75. Lange går igenom den anglosaxiska litteraturen inom forskningsfältet rasism och attackerar den begreppsinflation som råder. För en lättillgänglig diskussion kring rasbegreppet och dess historia, se Bernt Skovdahl, Skeletten i garderoben. Om rasismens idéhistoriska rötter, Stockholm 996. 32. Sander L. Gilman, The Jew’s Body, New York & London, 99, s. 3f & 6.
fierade rentav sig själv genom judarnas främlingskap. Kristenheten föddes ur judarnas förkastelse av den. Den hämtade sin oavbrutna livskraft ur en förkastelse av judarna.”33 Judarnas främlingskap låg i deras vägran att erkänna Jesus som Messias, vilket innebar den absoluta negationen av kris-tendomen, därav bilden av ”juden” som ”den andre”. Bilden baserades inte på en faktisk erfarenhet av umgänge med judar utan konstruerades som ett begrepp. Denne begreppslige jude hade en ”klibbighet” som gjorde honom till ”arketypen för all nonkonformism, irrlärighet, anomali och villfarelse”. Den begreppslige juden har suttit ”gränsle över barrikaderna”, det vill säga överskridit gränserna och kunnat användas av alla i alla upptänkliga syften, såväl i antikapitalistiska som i antibolsjevikiska sammanhang. Anledningen är att den begreppslige juden inte har en orsaksmässig förklaring — den är en konstruktion.34
I regel har Baumans begreppslige jude använts för att etikettera den negativa bilden av ”juden” i syfte att synliggöra antisemitismens historiska kontinuitet. Antisemitism är i sig ett fenomen och begrepp som kräver viss teoretisk utveckling. Termen är problematisk inte minst beroende på att den myntades i ett judefientligt sammanhang och dessutom är seman-tiskt felaktig. Det råder också delade meningar om när det, sett i ett längre historiskt perspektiv, är korrekt att använda antisemitism som benämning på aversion mot judar.35 Begreppet antisemitism har trots detta blivit ett vedertaget uttryck för alla former av judefientlighet.36
Det faktum att antisemitismen använts i många olika sammanhang och med olika syften ställer krav på definitionen. En i svenska
forskningssam-33. Citat Bauman 998, s. 68f. Se även Bauman i Cheyette & Marcus (red.) 998, s. 48. 34. Bauman 998, s. 7f.
35. Se exempelvis Gavin Langmuir, Toward a Definition of Antisemitism, Berkeley 996 där han förfäktar uppfattningen att det är först då judefientligheten enbart baseras på en kon-struktion som det är möjligt att tala om antisemitism, något Langmuir uppfattar sker kring 00-talet. Tidigare hade judefientligheten enligt Langmuir grundat sig på ett ressentiment mot empiriskt identifierbara förhållanden hos judarna. En av Langmuirs ihärdigaste kriti-ker är Peter Schäfer som bland annat vänder sig mot påståendet att antikens antisemitism skulle vara grundad på empiriska förhållanden. Se Schäfer, Judeophobia. Attitudes toward
the Jews in the Ancient World, Cambridge, Massachusetts & London, 997. Sofie Lene Bak
använder Langmuirs modell för att analysera antisemitismen i ett antal danska organisa-tioner under perioden 930–945; Bak 2004. Om begreppets etymologi, se Moshe Zim-mermann, ”’Die Smach des Jahrhunderts’, Antisemitische Bewegungen und ’Alltagsanti-semitismus’ im Kaiserreich, in der Weimar Republik und im ’Dritten Reich’”, i Benedikt Burkhard, Fritz Backhaus & Angelika Müller (red.), Abgestempelt. Judenfeinliche
Postkar-ten, Frankfurt am Main 999, s. 27; Henrik Bachner, Återkomsten. Antisemitismen i Sverige efter 1945, Stockholm 2004 (999), s. 26.
36. Lena Berggren, Nationell Upplysning. Drag i den svenska antisemitismens idéhistoria, Umeå 999, s. 29f.
manhang flitigt citerad definition är sociologen Helen Feins. Enligt henne är antisemitism
a persisting latent structure of hostile believs toward Jews as a collective mani-fested in individuals as attitudes, and in culture as myth, ideology, folklore, and imagery, and in actions – social or legal discrimination, political mobilization against the Jews, and collective or state violence – which results in and/or is designed to distance, displace, or destroy Jews as Jews. (Herein, it is assumed that Jews are people who are socially labeled as Jews as well as people who identify themselves as Jews, regardless of the basis of ascription.) 37
Feins definition utgår från den fientlighet som riktats mot judarna. I defi-nitionen framhåller hon att ett angrepp mot en jude på grund av att han är jude också är ett angrepp på hela det judiska kollektivet och att bilden av ”juden” finns invävd i kulturen, i form av myter, stereotyper, bilder och föreställningar om ”judiska” egenskaper. Definitionen pekar också på att fientlighet mot judar, via mobilisering, diskriminering eller våld syftar till att exkommunicera judarna från ett samhälle eller delar av ett samhälle.
Feins definition är utgångspunkten i flertalet arbeten på svensk botten som behandlar antisemitism.38 Det mest tongivande i sammanhanget är Lars M Anderssons vars uttömmande avhandling En jude är en jude är
en jude… Representationer av ”juden” i svensk skämtpress omkring 1900–1930
följdriktigt blivit en utgångspunkt för dem som studerar antisemitism i Sverige, så även för mig. Antisemitismen i Sverige, som i tidigare forsk-ning benämnts som svag, blev via Anderssons avhandling etiketterad och förklarad, med lån från Antonio Gramscis begreppsvärld, som en hegemo-nisk diskurs.39 Från att ha uppfattats som ett randfenomen bland enstaka propagandistiska antisemiter blev det ställt utom tvivel att antisemitismen under 900-talets tre första decennier i själva verket utgjorde ett självklart inslag i den svenska självförståelsen. Som Håkan Blomqvist framhåller grundade sig denna förändrade uppfattning – eller omorientering – om antisemitismens betydelse i Sverige på att analysperspektivet skiftat från studier av enstaka politiska grupperingar och individer till en studie av ett mer allmänt spritt tankemönster, illustrerat via den välspridda skämtpres-sen. Som Blomqvist mycket riktigt påpekar innebär dock den diskursiva
37. Helen Fein, ”Dimensions of Antisemitism. Attitudes, Collective Accusations, and Ac-tions”, i Helen Fein (red.), The Persisting Question. Sociological Perspectives and Social
Con-texts of Modern Antisemitism, Berlin & New York 987, s. 67.
38. Berggren 999; Andersson 200; Bachner 2004 (999) samt Carlsson 2004.
39. Mattias Tydén, Svensk antisemitism 1880–1930, Uppsala 986; Hugo Valentin, Judarna i
ansatsen, vilken Feins definition kan sägas vetta mot, metodproblem. En diskurs kan ju i detta fall innehålla allt från vardagliga fördomar till aktiv diskriminering och förföljelse. Ett sätt att hantera detta är att tala om olika nivåer av antisemitism, såsom den brittiske forskaren John Röhl gjort. Röhl identifierar fem nivåer: salongsantisemitism, det vill säga antisemitism som en informell, individuell eller kollektiv diskriminering av judar baserad på fördomar; legal antisemitism, pogromantisemitism, fördrivningsantisemi-tism och förintelseantisemifördrivningsantisemi-tism.40 Min undersökning berör främst det som kan betecknas som salongsantisemitism. Emellertid riskerar begreppet sa-longsantisemitism att ge upphov till alltför begränsade associationer. Ordet ”salong” kan tolkas som en borgerlig miljö och implicera att salongsanti-semitismen endast förekom i en sådana. Grundförutsättningen är för mig att antisemitismen inte med nödvändighet är kopplad till en specifik eko-nomisk, politisk eller kulturell sfär.Därför söker jag mig istället till Moshe Zimmermans begrepp ”vardagsantisemitism” (Alltagsantisemitismus) vilket i min tolkning inbegriper det Röhl kallar salongsantisemitism, men med den skillnaden att begreppet ger en mer allmän association och betonar antisemitismen som ett vardagsfenomen, något som ingår i människors verklighetsuppfattning.41
Eftersom vi idag svårligen kan resonera kring antisemitism utan att re-latera till Förintelsen blir vi möjligen blinda för gradskillnaden i den jude-fientlighet som uttrycktes i icke-nazistiska sammanhang.42 Alla varianter av antisemitism bar inte till Förintelsen.43 Det är, med litteraturvetarens Bryan
40. John C.G. Röhl, The Kaiser and his Court. Wilhelm II and the Government of Germany, Cambridge 994, s. 94f. Se även Kristian Gerner, ”Antisemitism i Centraleuropa och Öst-europa vid två sekelskiften”, i Kristian Gerner, Rune Johansson, Klas-Göran Karlsson, Ker-stin Nyström & Kim Salomon (red.), Stat, Nation, Konflikt. En festskrift tillägnad Sven
Tä-gil, Höganäs 996, s. 92f.
4. Se Rosengren 2002. Zimmerman, Bachner och Andersson redogör alla för Röhls katego-rier. Bachner har inga invändningar mot begreppet salongsantisemitism (s. 27f.) medan Andersson anser att uttrycket är olyckligt då det dels implicerar att antisemitismen endast kommer till uttryck mellan ”skål och vägg”, dels att det enbart förefaller handla om en-skilda individers personliga idiosynkrasier. Dessutom menar han att begreppet missar den formella diskrimineringen av judar inom kultur och vetenskap. (s. 7). Detta hindrar dock inte honom från att använda det. Även Carlsson vänder sig mot uttrycket med samma ar-gumentering och formulering som Andersson; Carlsson 2004, s. 37.
42. Blomqvist 2006, s. 254–259. Se även Klas Åmark som uppmärksammar vikten av att inte uppfatta alla uttryck och uppfattningar om judar som antisemitism. Klas Åmark, ”’Ansvar och moral’. Flyktingforskningens problematik”, Arbetarhistoria 2006:2–3, s. 6f.
43. Uttrycket lyder i sitt svenska original: ”alla vägar bär inte till Auschwitz” och används av Andersson 2000, s. 7. Ursprunget är från Colin Walker, ”Nestroy’s Judith and Holofernes and Antisemitism in Vienna”, Oxford German Studies 98:2, s. 08.
Cheyettes ord, nödvändigt att undvika en teleologisk syn på antisemitism med Förintelsen som oundviklig kulmen.44
En diskursiv infallsvinkel innebär inte bara en risk att nyanserna uteblir utan kan också leda till att den undersökta uppfattningen om den utsatta gruppen, i detta fall föreställningar om judar, beskrivs som mer homogen än vad den egentligen var. Carl Henrik Carlssons undersökning av med-borgarskapsansökningar från judar och andra minoritetsgrupper i Sverige 860–920 tar både avstamp i och komplicerar Anderssons till synes entydiga resultat. Till skillnad från Andersson, som intresserar sig för attityder, för Carlsson in ytterligare en analysaspekt – handlingskomponenten. I motsats till Andersson menar Carlsson att den antisemitiska diskursen också ledde till diskriminerande handlingar från de svenska myndigheterna i form av avslag på medborgarskapsansökningar. Vad viktigare är, dessa avslag drab-bade en specifik kategori nämligen ”östjudar”, och inte de judar som kom från västra Europa. Carlsson visar också att denna, som han benämner, östjudefobi dock inte innebar att samtliga judar från östra Europa fick av-slag på sina ansökningar. Istället tycks myndigheternas agerande ha styrts av viss pragmatism i uppfattningen att en viss mängd invandrare kunde gagna den svenska arbetsmarknaden.45 Bilden av en förhärskande antisemitisk diskurs som drabbade samtliga judar i Sverige visar sig mot bakgrund av Carlssons resultat således ha en spricka. Genom att studera medborgarskap-sansökningar från ”västjudar” skulle man aldrig upptäcka den antisemitiska diskurs Anderssons undersökning blottlägger.
För mitt vidkommande gäller det att ta fasta på den retorik, begreppsar-senal och föreställningsvärld som har uppkommit inom en antisemitisk tradition och som ventilerades i de offentliga och privata sammanhang i vilka Moses Pergament ingick. I vilken mån de individer som yttrade dem gjorde detta utifrån en antisemitisk övertygelse eller ej är egalt. I relation till Pergaments kulturella identifikation var dessa yttringar en bekräftelse på hans begränsade diskursutrymme.
Semitisk diskurs och allosemitism
I syfte att bredda förståelsen av synen på ”juden” vill jag till Carlssons och Anderssons diskussion om en antisemitisk hegemonisk diskurs och ”östju-defobi” tillföra en term lånad av den tidigare nämnde litteraturforskaren Bryan Cheyette. Cheyette, som hämtar sitt resonemang från Zygmunt Bauman, talar i sin analys av T.S. Elliots (888–965) förhållande till det
44. Bryan Cheyette, ”Eliot and anti-Semitism: the Ongoing debate II. Neither Excuse nor Ac-cuse. T.S. Eliot’s Semitic Discourse”, Modernism/modernity 2003:3, s. 34.; http://muse.jhu. edu/journals/modernism-modernity/v00/0.3cheyette.pdf, 9/5 2007.
”judiska” om en semitisk, hellre än en filo- eller antisemitisk diskurs. Han vill därmed distansera sig från den moraliska aspekt som ligger i att forska-ren etiketterar vem som var filo- eller antisemit, samt undvika att analysera förhållandet till ”juden” som något förutbestämt positivt eller negativt. Som kulturell ”signifikant” var den begreppslige juden mer komplicerad än så.46
Med stöd av begreppet ”allosemitism”, från grekiskans allus som betyder annorlundahet (otherness), menar Cheyette att det istället handlar om att Elliot lyfte fram det ”judiska” som något annorlunda och därför relevant att relatera till.47 Cheyette vill också markera att bilden av ”juden” är en aspekt av en större dominerande diskurs som exempelvis rör rasföreställningar eller nationalism.48 Med denna term kan jag förstå de uttalanden som i sitt mer avgränsade sammanhang används utan en explicit judefientlig attityd, men som ett sätt att markera ”judens” annorlundahet visavi en nationell eller rasbaserad kategori. Bilden av ”juden” kan därmed nyanseras och förstås som inte enbart ett uttryck för en aversion. Även om det är sannolikt att den antisemitiska diskursen dominerade bilden av ”juden” finns det anled-ning att utmana och nyansera denna inom svensk antisemitismforskanled-ning förhärskande utgångspunkt. Detta har också påtalats av flera forskare.49