Modernismen och ”juden”

Bauman menar att moderniteten kännetecknades av strävan efter ordning. I vetenskapens namn bröts verkligheten ned i mindre beståndsdelar och placerades i kategorier. Det moderna intellektet och den moderna praktiken kom att baseras på en dikotomisering av verkligheten i ordningsskapande syfte. Gränser upprättades mellan norm och avvikelse: sjuk ställdes mot friskt, man mot kvinna, vän mot fiende, sans mot vansinne, inhemsk mot utländsk och vi mot dem. Uppdelningen förstärkte obalansen mellan de uppställda dikotomierna. Samtidigt innebar den också en utmaning mot modernitetens strävan efter ordning i de fall något uppfattades som omöjligt att kategorisera – det som var ”varken eller”, det tvetydiga och ambivalenta.14 I detta sammanhang hamnade judarna utanför kategorierna. Den ”begreppslige juden” stod gränsle över barrikaderna och kunde iklädas både kapitalistens och bolsjevikens mantel, han var både medborgare och utlänning, vän och fiende.15 Precis som den ”begreppslige juden” stod utan-för dikotomierna och hotade ordningen utgjorde modernismen ordningens och gränsupprätthållandets fiende. En jude som manifesterade en estetisk modernism kunde därmed uppfattas som ett dubbelt hot. I detta fall kom-binerades det nationella gränshävdandet med det estetiska.

Enligt detta resonemang kan alltså motståndet också förstås som en del i

3. Kurt Atterberg, ”Får SVENSK MUSIK ej längre vara SVENSK?”: Öppet brev till fill dr [sic!] GUNNAR JEANSON, Stockholms-Dagblad (StD), 9/7 932.

4. Bauman 998, s. 4f. 5. Bauman 998, s. 66–7.

striden om den moderna nationalstatens kulturella gränser, där den civiska principen kolliderade med den etniska. På kontinenten kunde antimoder-nismen med lätthet förenas med bilden av den evigt gränsöverskridande juden. Som ett resultat kom modernismen att konstrueras som en judisk företeelse. I Sverige var detta framträdande i receptionen av konstnären Isaac Grünewald (889–946) under 90- och 920-talen. Uppfattning fanns också företrädd inom musiklivet, tydligast hos den inflytelserike Peterson-Berger.16 Motståndet mot den nya musiken under 920-talet, och särskilt som det uttrycktes i relation till Pergament, kan därför inte diskuteras utan att man också nämner Peterson-Berger. Peterson-Berger tillhörde en äldre generation nationalromantiker men hans språkbruk och hållning blev på många sätt stilbildande bland dem som förkastade de nya musikaliska idealen.17

Peterson-Bergers kulturella patos hade vid tiden två huvudfiender, dels den av honom så kallade ”judiska underbarnstrafiken”, strömmen av virtuosa, mestadels östeuropeiska musiker som efter första världskriget var på flykt, dels den kompositionsteknik som hämtade näring från den schönbergska atonaliteten. Utifrån rasbaserade föreställningar, mytiska och påstått vetenskapliga, uppfattade Peterson-Berger båda dessa fenomen som judiska. Under 920-talet kopplade han, allt oftare samman modernism och det ”judiska” och likt kontinentens antimodernister förknippade nu även han modernism med bolsjevism; utfallen blev också hätskare.18

Talande för Peterson-Bergers uppfattning var hans recension av ”Bu-dapest-trion”, som han beskrev som en sammanslutning av ”semitiska herrar” vilka framförde musik av Brahms och den ”italienske stillöse halv-kakofonisten Casella”. Alfredo Casella (883–947) var både som tonsättare och musikskribent en av Italiens mest framträdande förespråkare för den internationellt influerade nya musiken.19 Peterson-Berger skrev:

Det var den sedvanliga plumpt plebejiska skämtmusiken utan individuell karaktär, uppfunnen och alltjämt odlad av judar, vilka i likhet med andra folk av icke-europeisk härkomst sakna medfött tonalitetssinne och blott ha ett mer eller mindre inlärt. Man börjar nu allt mer och överallt, senast i England, påpeka att atonalitet, d.v.s. okänslighet för natur-och övertonsserien och därav följande lätthet att skriva rent musikalisk ”musik” är ett verkligt rasdrag, troligtvis lika säkert avgörande som något blodprov. Man har påstått

6. Andersson 200, s. 37–42. 7. Wallner 968, s. 27. 8. Karlsson 2005, s. 58f.

att Casella ej skulle vara jude; i sådant fall är han en degenererad och judiskt påverkad europé. De italienska rytmerna i de nu spelade styckena, Siciliana e Burlesca, föreföll nog äkta, men rytmiskt sinne finns även hos mycket lågt stående naturfolk. I varje fall har judendomen i musiken ingalunda spelat ut sin skadliga roll — den kommer tydligen att egga upp en ny antisemitism även inom nationer som hittills bemödat sig att vara toleranta värdar. Men när främlingarna, såsom för närvarande i Sveriges musikliv, allt öppnare betona sitt andliga främlingskap, både direkt och indirekt, lär en strid ej kunna undvikas.20

I citatet framgår tydligt att Peterson-Berger såg judarna som ett skadligt och kulturlöst folk, utan några kreativa egenskaper. Förmågan att skriva musik anses kopplat till ”rastillhörigheten”. Förment lägre stående folkslag, inte minst judarna, saknar denna förmåga. För Peterson-Berger var moder-nismen, atonaliteten och judiska kompositörer intimt förbundna, närmast synonyma. Anledningen till att det främst var judar som komponerade atonala stycken var, enligt honom, deras biologiskt bestämda oförmåga att höra natur- och övertonsserier. Uttrycket ”judendomen i musiken” förefal-ler vara en direkt översättning av Wagners ”Das Judentum in der Musik”. Recensionen visar Peterson-Bergers Wagnerinfluerade åsikt att judarna inte bara är ett hot i sig utan att han också ansåg att de kan ”smitta” individer i andra folkgrupper, i detta fall italienaren Casella, som enligt Peterson-Berger var att betrakta som ”degenererad” och judiskt påverkad. Det undermåliga i Casellas kompositioner förklaras av att det är ”judiskt”. Med ”främlingarna” i svenskt musikliv syftade Peterson-Berger med all sannolikhet på bland andra Pergament. Åtminstone uppfattade Pergament att det var han som var målet för angreppet. Grunden för Peterson-Bergers förtrytelse var säker-ligen den inte alltför översvallande recension som Pergament skrev i Svenska

Dagbladet den 9 mars 928 av Peterson-Bergers andra symfoni Sunnanfärd.

I ett brev till konstnären Gösta Adrian-Nilsson, kommenterade Pergament Peterson-Bergers artikel från den 20 mars: ”Jag har slagits med värja, men den fege fan kommer bakifrån med dolk. En omaskerat antisemitisk pro-vokation.”21 Det faktum att även Adrian-Nilsson yttrat sig antisemitiskt – mot konstnärsrivalen Isaac Grünewald – utgör en komplicerande faktor i relation till att Pergament sökte stöd hos denne mot Peterson-Bergers utfall.22

För Peterson-Berger motsvarade Pergament den i antisemitismen

för-20. Peterson-Berger 20/3 928.

2. Brev MP till GAN, 2/3 928, saml Adrian-Nilsson, G, vol. 8, LUB. 22. Andersson 2000, s. 37f.

ankrade bilden av den ”judiske modernisten” som inverkade menligt på det svensknationella kulturlivet. Detta var också Pergament medveten om. Peterson-Bergers retorik är osedvanligt hätsk. I sin explicitet är den en solitär. Någon jämförbar koppling mellan Pergaments ”judiskhet” och hans förmenta modernistiska estetik finns inte i de övriga recensioner av Pergaments verk som undersökts vid konserttillfällena 926, 928 och 934.23 Med undantag av Peterson-Bergers utfall kan man därför svårligen argumentera för att den antisemitiska diskursen uttrycktes explicit i termer av ”judisk modernism” i relation till Pergament. Men att uppfattningen var förankrad hos andra än Atterberg och Peterson-Berger är märkbart i en artikel från 933 där musikkritikern William Seymer (890–964) ställde sig positiv till den nazistiska kulturpolitikens strävan att undanröja vad som

23. Recensionstillfällena 926, 928 och 934 är valda mot bakgrund av att receptionen vid dessa tillfällen betonade de modernistiska inslagen i Pergaments verk. Recensionerna är till störs-ta del hämstörs-tade från Pergaments arkiv och inkluderar de större Stockholmstidningarna, med något undantag. Jag har kontrollerat de artiklar där tidningsnamn eller skribentnamn saknas i Pergaments urklipp. De undersökta recensionerna 926 är A. B-r. (Agne Beijer) i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (GHT) 5/4 926, -dr- (Adrian Dahl) i Svenska Morgonbla-det (SvM) 5/4 926, William Seymer i Nya Dagligt Allehanda (NDA) 4/4 926, Wilhelm Peterson-Berger i DN 4/4 926, E.M.S (Elsa Marianne Stuart-Bergström) i StD 4/4 926 samt Patrik Vretblad i Social-Demokraten (S-D) 4/4 926. Även om recensionerna inte gjorde några explicita kopplingar till Pergaments judiskhet, var de överlag fördömande och formulerad i en nedlåtande retorik där Pergaments musik beskrevs i sedvanliga antimoder-nistiska termer som ”kakofoni”, ”orgier”, ”vrångbilder”. Konserten ägde rum i Konserthu-sets lilla sal i Stockholm under rubriken ”Moses Pergament. Kompositions-Afton”. De verk som framfördes var Violinsonat h-moll (98–920), Stråkkvartett c-moll (98–922) samt fem sånger till piano; Zwei Kammern hat das Herz, (9, Moses Pergament), Vattenplask (96, Viktor Rydberg), Der jungen Hexe Lied (99 Otto Julius Bierbaum), Kväll i skogen (Oscar Levertin) samt Kung Liv och Drottning Död (95, Oscar Levertin). Stråkkvartetten och violinsonaten hade tidigare framförts i Berlin den 2 december 922 och en av romanser-na, Zwei Kammern hat das Hertz, fanns med i programmet vid Pergaments första offentli-ga framträdande i Universitetets Solennitetssal i Helsingfors, onsdagen den 2 december 94. Behandlade recensioner 928 gäller uruppförandet av Baletten Krelantems och Eldeling den 6/3. Recensionerna är Peterson-Berger ”Balettpremiär på Operan på fredagen”, DN 7/3 928; K.S. (Kjell Strömberg), ”En modernistisk svensk balett”, StD 7/3 928; William Sey-mer, ”En balettpremiär å K. teatern: Moses Pergaments ’Krelantems och Eldeling’ i modern utstyrsel och koreografi”, NDA 7/3 928; S.S-n. ”Pantomim på Operan”, Aftonbladet (AB) 7/3 928; Patrik Vretblad, ”Koreografisk triumf på Operan: Moses Pergaments ’Krelantems och Eldeling’ en publikframgång”, S-D. 7/3 928. Med undantag av DN:s och StD:s recen-sioner var samtliga tämligen positiva till Pergaments musik. DN och S-D hade båda stora uppslag med foton på första sidan. Den 3/ 934 framfördes sångerna Ångest (Sigfried Lean-der) och Woher Wohin (G.A. Bequer) samt orkesterstycket ”Roboternas dans” ur föreställ-ningen Det stora bygget från Stockholmutställföreställ-ningen 930. Analyserade artiklar i samband med denna konsert är Patrik Vretblad, S-D 4/ 934; Curt Berg DN 4/ 934, Kurt Atter-berg, Stockholms-Tidningen (S-T) 4/ 934; William Seymer NDA 4/ 934, G. R-t, AB 4/ 934 samt Helge Malmberg, SvD 4/ 934, samtliga utan rubrik.

uppfattades som hotande judisk modernism.24 I samband med nazisternas maktövertagande kom denna retorik att övertas och förstärkas av de svenska nazisterna som i sin propagandistiska antisemitism betonade föreningen mellan modernism, bolsjevism och ”judiskhet”.25