Forskning som rör föreställningar om det ”nationella” utgör ett i det när-maste oöverblickbart fält som inte låter sig sammanfattas i en enkel formel. Inte desto mindre har en del forskares tankegångar fått en närmast kano-nisk status.2 För att göra teorifloran mer hanterlig och i syfte att precisera tankarna kring Pergaments kulturella identifikationer bör således en del avgränsningar och definitioner göras.
Socialantropologen Benedict Andersons flitigt citerade definition, att en nation utgörs av en begränsad och suverän föreställd politisk gemenskap,
. Moses Pergament, ”Mahlers sjätte symfoni”, SvD 25/0 928.
2. Här kan nämnas Benedict Anderson, Den föreställda gemenskapen. Reflexioner kring
natio-nalismens ursprung och spridning, Göteborg 993; Eric Hobsbawm, Nationer och nationa-lism, Stockholm 998; Anthony D. Smith, National Identity, Rena 99 och Ernest Gellner, Nationalism, Nora 999. Hobsbawm gör en egen lista på grundläggande litteratur i ämnet,
där bland andra nyss nämnda författare ingår. Hobsbawm 998, s. 2f. Två andra ofta refe-rerade verk som bör nämnas i sammanhanget är John Hutchinsons & Anthony D. Smiths
baserad på uppfattningen att man delar en nationell gemenskap med en grupp människor som man inte nödvändigtvis har kontakt med, har gjorts till något av ett mantra inom nationalismforskningen.3 Anderson sätter fing-ret på det faktum att gemenskapen är föreställd, snarare än autentisk. Som Eric Hobsbawm noterat får denna föreställning om gemenskap funktionen att fylla ett ”känslomässigt tomrum” vid betydande samhällsomvandlingar där det ”verkliga” samhället omintetgjorts.4 Ekonomiska, sociala och poli-tiska omvälvningar kan utifrån detta resonemang fungera som fond för att förklara tillblivelsen av allt från sionismen och andra europeiska nationella rörelser under 800-talet till nazismens framväxt under 920-talet. Poängen med Andersons resonemang är för mitt vidkommande dels dess fokus på den emotionella aspekten, dels att den baseras på en konstruktivistisk hållning. Det är således föreställningen om en kulturell gemenskap med nationella förtecken som är föremålet för denna analys. I avhandlingen är följaktligen begrepp som ”svenskhet” och ”tyskhet” angivna med citattecken.
Föreställningen om nationen har sedan upplysningen och romantiken ofta förknippats med en idé om folket. Det har varit folket som har sagts utgöra nationen, antingen mot bakgrund av idéinflytande från franska revolutionen som medborgare i en geografiskt avgränsad stat, det vill säga i civisk mening, eller som etnos exempelvis utifrån den i romantiken rotade uppfattningen om en gemensam folksjäl, härkomst och tradition.5
En nationell identifikation skulle därmed kunna förstås som en uttryckt tillhörighet till ett folk, exempelvis det ”judiska” eller det ”svenska”.
Med avstamp i etnosperspektivet kan vidare två för samhälls- och his-torievetenskapen centrala begrepp ringas in, etnicitet och kultur. Etnicitet kan definieras som en aspekt av en relation snarare än en egenskap hos en grupp. Etnicitet är enligt Thomas Hylland Eriksen liktydigt med en ”social identitet (baserad på en kontrast gentemot andra) kännetecknad av metaforiskt eller fiktivt släktskap”.6 Som analyskategori är etniska grupper, i linje med ett konstruktivistiskt resonemang, inte några statiska eller prim-ordiala entiteter utan fungerar likt nationer som föreställda gemenskaper.7
3. Anderson 993, s. 23. 4. Hobsbawm 998, s. 64.
5. Rune Johansson, ”’Ett odödligt sinnelag’? Svensk nationell utveckling i ett komparativt per-spektiv”, i Erik Olsson (red.), Etnicitetens gränser och mångfald, Stockholm 2000, s. 292f; Rune Johansson, ”Nationer och nationalism. Teoretiska och empiriska aspekter”, i Sven Tägil (red.), Den problematiska etniciteten. Nationalism, migration och samhällsomvandling, Lund 993, s. 22ff.; Håkan Blomqvist, Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före
nazismen, Stockholm 2006, s. 52.
6. Hylland Eriksen 2000, s. 22. 7. Swanson 2005, s. 53.
Mitt intresse ligger dock mindre i att identifiera etniska grupper som att analysera de argument som vid tiden åberopade vad vi dag skulle kunna be-teckna som en etnisk gemenskap. Som källmaterialet visar baserades denna argumentering inte sällan på en statisk uppfattning om etnicitet där inte bara härstamning, utan även blods- och rasmetaforer var centrala markörer för gemenskapsuppfattningen.
Ett begrepp som också gärna uppfattas som det kitt med vilket den na-tionella gemenskapen binds samman är kultur. Kultur kan ses som socialt överförda beteendemönster och uttryckssätt som är eller uppfattas vara gemensamma för en grupp människor.8 De är för att tala med kulturan-tropologen Clifford Geertz, betydelsebärande nät i tillvaron, skapade av människan själv.9 I relation till frågor om nationell gemenskap är det i regel faktorer som språk, traditioner, seder, religion, symboler, idèer, beteenden och estetiska uttrycksformer som litteratur, konst, musik som formats till betydelsebärande element i syfte att skapa en gemenskap och avgränsa en nationell kultur från en annan.10
Föreställningen om nationen som konstituerad av antingen kulturella/et-niska eller politiska faktorer fick särskilt genomslag i början av 900-talet via Fredrich Meineckes termer Kulturnation respektive Staatsnation, där den förra förknippades med ett gemensamt erfaret kulturarv, medan den senare sågs som ett resultat av ett aktiv nationalpolitiskt program.11 Dikotomin applicerades också på företeelsen nationalism, definierad som ”en politisk princip som hävdar att en kulturell likhet är det främsta bandet mellan människor i ett samhälle”, både i termer av en statsorienterad nationalism och i form av en ursprungsorienterad kulturnationalism.12 Denna uppdel-ning har kritiserats för att den i sin förenkling leder till uppfattuppdel-ningen att
8. Gellner 999, s. 9–22.
9. Istället för att lägga tonvikten vid konkreta beteendemönster uppfattar Geertz kultur som diverse kontrollmekanismer vilka styr beteendet. Dessa kontrollmekanismer ses som nöd-vändiga för att ordna tillvaron. Clifford Geertz, The Interpretation of Cultures, New York 973, s. 5 & 44f.
0. Johansson 993, s. 5–8. Kłoskowska talar om nationell kultur som en syntagm, i bety-delsen värde- och symboluppsättning, där språket intar en central roll. En nationell kul-tur uppfattas av henne som avgränsad men inte isolerad från andra nationella kulkul-turer. Se Kłoskowska 994, s. 94 och densamma, National Cultures at the Grass-Root Level, Budapest & New York 200, s. 99.
. Smith 99, s. 8 och Harry White & Michael Murphy, Musical Construction of Nationalism.
Essays on the History and Ideology of European Musical Culture, Cork 200, s. 3.
det finns en god nationalism, statsnationalismen, och en ond, den ras- och härstamningsbaserad kulturnationalismen.13
Dikotomin kulturnationalism-statsnationalism är således, ställd mot de empiriska erfarenheterna, ett alltför trubbigt kategoriseringsinstrument. Som Anthony D. Smith konstaterat har nationalismen som politisk ideologi i större eller mindre utsträckning alltid hämtat näring såväl ur den politiska som den kulturella och etniska reservoiren, inte minst i dess strävan att förverkliga nationalstatsidealet uttryckt som ett folk – en stat.14
Samma iakttagelse är giltig för enskilda individers identifikationer. Alltför rigida kategoriseringar visar sig inte hålla streck då analysen rör ett enskilt subjekts förhållningssätt till det ”nationella”. För att fördjupa förståelsen av de nationella uttrycken har jag därför, med inspiration från sociologen Nira Yuval-Davies, valt att arbeta med ytterligare en kategori som innefattar de nationella uttryck som baseras på uppfattningen om en gemensam kultur men där blods-, ras- och härstamningsgemenskapen spelar en mindre och icke-essentialistisk roll. Istället utgår uppfattningen från den upplevda gemenskapen av att man exempelvis är en del av samma språkgrupp, kul-turarv, religion och tradition. Yuval-Davies benämner även denna kategori kulturnationalism, vilket förvisso ökar risken för begreppsförvirring. Hen-nes förståelse av kulturbegreppet är dock i överenstämmelse med min uppfattning och därför tillämpbar för mig. Kulturnationalismen särskiljer hon från den civiska statsnationalismen och den ras- och blodsbaserade folknationalismen.15 Jag kommer att använda begreppet kulturnationalism i Yuval-Davies betydelse. Istället för att tala om folknationalism, använder jag termen biologistisk nationalism, i syfte att markera de nationella uttryck som utgår från uppfattningen om en essentialistisk ras- och blodsgemen-skapen. I min analys kommer jag således att skilja mellan tre nationalismer: den civiska, den kulturella och den biologistiska. Det bör dock framhållas att rasbegreppet och blodsmetaforiken kan användas både i ett kulturellt och i ett biologistiskt nationalistiskt sammanhang.
Kategoribegreppen kommer i avhandlingen att användas för att ge struk-tur åt ett disparat källmaterial, dock med insikten att gränserna mellan kategorierna är suddiga. Kategoriseringen är inget självändamål, den syftar snarare till att visa spänningen mellan olika nationella förhållningssätt.
Sammanfattningsvis kan sägas att jag, med stöd i ovanstående definitioner
3. För en koncis genomgång av kritiken mot uppdelningen mellan statsnationalism och kul-turnationalism, se Charlotte Tornbjer, Den nationella modern. Moderskap i konstruktioner
av svensk nationell gemenskap under 1900-talets första hälft, Lund 2002, s. 30f. 4. Smith 99, s. 3; Johansson i Olsson (red.) 2000, s. 288.
av nation, etnicitet och kultur kommer att använda begreppet nationella kulturer som term för de föreställda nationella gemenskaper som är konstru-erade med argument vilka åberopar en civisk tillhörighet och/eller baseras på etnosprincipen. Etnosprincipen bygger i sin tur dels på en icke-essentiell, kulturell gemenskap utan koppling till biologistiska föreställningar, dels på en gemenskap som utgår från etnicitet baserad på essentialistiska föreställ-ningar. Identifikationen kan, om den manifesteras med etniska argument, få en särskilt markerad utestängningsfunktion som utesluter möjligheten att välja kulturell position. Detta är en problematik som jag ägnar särskild uppmärksamhet i avhandlingen. Jag har inte för avsikt att uppehålla mig vid vad som de facto konstituerar nationella kulturer utan analysen rör sig kring identifikationer med vad som uppfattas som beståndsdelar eller kan ses som markörer i en nationell kultur.
Istället för nationell identifikation använder jag kulturell identifikation som förmedlande länk. Kulturell identifikation förstår jag som ett mer över-gripande och bredare begrepp där tillhörigheten inte enbart kan relateras till ett speciellt geografiskt territorium, en särskild statstillhörighet eller ett folk, utan även kan användas för en uttryckt gemenskap med exempelvis ett kulturarv eller en kulturell strömning som ges nationell signifikans. I Perga-ments fall relaterades hans kulturella identifikationer till de svenska, judiska och tyskspråkiga nationella kulturerna och kulturarven, dock i olika hög grad och med både rumsliga och tidsmässiga variationer. Han kallade sig svensk och jude, men identifierade sig inte som en del av det ”tyska” folket. Däremot hade han en stark förankring i det tyskspråkiga kulturarvet och var dessutom gift med en icke-judisk, tysk kvinna. Samtidigt läser jag också hans modernistiska vurm som ett uttryck för en kulturell identifikation med nationell signifikans, då dess estetiska mål, sådant Pergament uppfattade det, bland annat var att överskrida de nationella gränserna. Begreppet kulturell identifikation fångar alla dessa olikartade tillhörigheter på ett mer adekvat sätt än nationell identifikation. Vad som också är centralt i avhandlingen är att dessa identifikationer formerades, uttrycktes och mottogs inom ramen för ett övergripande nationellt tänkande, en nationell diskurs.
Nationalism som diskurs
Nationalism kan uppfattas både som en politisk ideologi och som en diskurs. I det förra fallet finns ett uttalat politiskt program, där aktiva försök görs i syfte att upprätta en nationalstat eller att skapa en nationell gemenskap. Ideologin har till skillnad från diskursen ett uttalat mål, mot vilket de mani-festerade tankarna riktas.16 Betraktar man nationalism på detta sätt innebär
6. Björn Horgby, Dom där. Främlingsfientligheten och arbetarkulturen i Norrköping 1890–1960, Stockholm 996, s. 39. Det råder förvirring inom litteraturen beträffande skillnaden i hur
det att större tonvikt läggs på aktörer i form av enskilda ledande gestalter eller politiska partier och rörelser som bedriver nationalistisk propaganda. Ett annat sätt att förstå nationalism är som en ”diskursiv formation”, det vill säga ett icke-absolut regelsystem för hur begrepp används och som genom en uppdelning av världen i kulturella enheter skapar mening i till-varon.17 Den nationella diskursen utövar inflytande över exempelvis iden-tifikationer, uppfattningar, retorik och konstnärliga framställningsformer. Diskursbegreppet rymmer såväl positiva som negativa nationella yttringar och utgår från uppfattningen att nationalismen är en formation med flera dimensioner som styr den sociala verkligheten.18 För avhandlingens syfte är det viktigt att poängtera föränderligheten hos de begrepp som används inom den icke-absoluta diskursen och hur de kan ha olika innebörd och användas på olika sätt. Diskursen begränsar och påverkar men den låser inte tolkningarna och bruket av begreppen.19
Min utgångspunkt är att uppfatta nationalismen diskursivt, som ett
de båda begreppen skall användas. Michael Billig definierar exempelvis ideologi utifrån ter-mer som föreställningsmönster och praktiker vilka påverkar föreställningen om existerande sociala arrangemang. Michael Billig, Banal Nationalism, London, Thousand Oaks & New Delhi, 995, s. 5. Denna definition, samt hans utgångspunkt i termen banal nationalism, i betydelsen vardaglig, menar jag, vetter mot en diskursiv ansats. Ernest Gellner svävar ock-så något på målet då han definierar nationalism som ”en politisk princip som hävdar att en kulturell likhet är det främsta bandet mellan människor i ett samhälle”, Gellner 999, s. 2, men också ser denna ”politiska princip” uttryckt som en känsla och ”sinnesstämning”; samme, Stat, nation och nationalism, Nora 997, s.. Ett alternativ till diskursbegreppet är George L. Mosses syn på nationalismen som en “civic religion” vilket är jämförbart med den typ av diskursförståelse som jag förfäktar. Nationen eller nationalismen som en ”Ci-vic religion”, skriver Mosse, ”bestämde hur människor förstod världen och deras egen po-sition i den”; George L. Mosse, ”Introduction: Confronting the Nation”, i George L. Mos-se, Confronting the Nation. Jewish and Western Nationalism, Hanover & London 993, s. . Jämför George L. Mosse, ”Racism and Nationalism”, Nations and Nationalism, vol. :2, 995, s. 64.
7. Michel Foucault, Vetandets arkeologi, Lund 2002, s. 47f & 54f; Horgby 996, s. 39 och Ma-rianne Winther Jørgensen & Louise Phillips, Diskursanalys som teori och metod, Lund 2000, s. 60. För exempel på en diskursiv analys av nationalism i Sverige, se Tornbjer 2002. 8. Tornbjer 2002, s. 3.
9. Håkan Blomqvist förenar ett diskursivt förhållningssätt med Reinhart Kosellecks begrepps-historiska ansats och poängterar att innehållet i begrepp som exempelvis ”nation” och ”ras” påverkades av sociala krafter vilka förändrade begreppens innebörd. Även om Blomqvists resonemang är sprunget ur ett marxistiskt klassperspektiv, menar jag att det även är app-licerbart på förhållandet mellan grupper vilka hävdar olika kulturell och etnisk samhörig-het. De begreppsliga glidningarna speglar, såsom Joachim Retzlaff tolkar Koselleck, auten-tiska motsättningar och konflikter i samhället. Blomqvist 2006, s. 3–33; Helge Jordheim, ”Inledning”, i Reinhart Koselleck, Erfarenhet, tid och historia. Om historiska tiders
seman-tik, Lund 2004, s. 9; Reinhart Koselleck, Futures Past. On the Semantics of Historical Time,
självklart filter som genomsyrade den offentliga debatten vid tiden, om än med olika uttryck och intensitet. Det var en ”banal”, i betydelsen självklar, vardagsnationalism.20 Att tänka ”nationellt” uppfattades som en obestridlig norm. Christer Strahl talar om nationalismen som en ”överideologi” i rela-tion till den politiska idédebatten vid förra sekelskiftet. Jag använder inte begreppet överideologi, då det enligt min mening vetter mot en politisk, målinriktad nationalism. Däremot överensstämmer den betydelse Strahl lägger i nationalismens diskursiva inflytande med min utgångspunkt.21 Es-tetiska uttryck relaterades till det ”nationella”, vilket inte minst uttrycktes i Konstnärförbundets devis om att ”All god konst är nationell”.22Det handlar i avhandlingen således både om att på ett individuellt plan analysera och lyfta fram manifesterade kulturella tillhörigheter med nationell signifikans och att göra nedslag i det ”nationella” förstått som ett meningsskapande sätt att tänka och som ett självklart värde dåtidens aktörer förhöll sig till. Redan Hegel förknippade nationens öden med individen vars värde mättes i vad mån denne reflekterade och representerade den så kallade nationella själen.23 Hegels postulat pekar inte bara på hur en identifikation kopplad till ett nationellt tänkande i förlängningen kunde konstrueras som en självklar del av en människans identitet. Den berör också den nationella tillhörig-hetens normerande funktion, en funktion som jag skall visa var uppenbar i fallet Moses Pergament.
I avhandlingen kommer Pergaments förhållande till det ”nationella” att ställas mot hans eget diskursutrymmes begränsning beträffande friheten att artikulera kulturella identifikationer och få acceptans för desamma. Hans kulturella identifikationer formades, artikulerades och bemöttes med ett nationellt tänkande som diskursivt raster. För Moses Pergament handlade det om att, med Hylland Eriksens formulering, ständigt förhandla sin kul-turella identifikation.24
20. Billig 995, s. 6f.
2. Christer Strahl, Nationalism och socialism. Fosterlandet i den politiska idédebatten i Sverige
1890–1914, Lund 983, s. 47.
22. Citerat från Andersson 2000, s. 40. Andersson citerar i sin tur Lars Wängdahls, ”Känslan av det svenska. Den syntetiska formen och Varbergkolonins nationella landskap”, i Barbro Kvist Dahlstedt & Sten Dahlstedt (red.), Nationell hängivenhet och europeisk klarhet. Den
europeiska identiteten kring sekelskiftet 1900, Stockholm/Stehag 999, s. 85.
23. Murphy, ”Introduction”, i White & Murphy (red.) 200, s. 3. 24. Hylland Eriksen 2002, s. 42.