”He is the stranger who does not wish to be a stranger”1
Helt avgörande för förståelsen av Pergaments olika kulturella identifikatio-ner och hur dessa uppfattades i samtiden är en inblick i de assimilerings-strävande judarnas situation i den moderna nationalstaten. I relation till de europeiska judarna fick begreppet nationalism en särskild innebörd under slutet av 800-talet då judarna tack vare emancipationen gavs rättslig och politisk möjlighet att inlemmas i de moderna nationalstaterna. Konstruk-tionen av ”juden” som ”den andre” hade hållits levande sedan antiken; den antisemitism som sedan tidig medeltid varit en del av den västerländska kristna kulturen och främst baserats på konfessionalism kom nu att i allt större utsträckning att förändras i analogi med nationalitetstankens och rasvetenskapens framväxt. Judefientlighetens förändrade legitimerings-grund och uttryck skulle få avgörande betydelse för judarnas position i nationalstaten. Nationalstatens föreställda gemenskap blev normgivande och judarna kom, likt alla andra grupper, att definieras utifrån sin möjliga tillhörighet till denna gemenskap. Men rasantisemitismen och det faktum att judarnas utbredning var universell och deras identifikation kunde ba-seras på internationalism gjorde dem till nationens antites. De blev, för att tala med Bauman, nationalstatens ”inre fiende” och sinnebilden för ”främ-lingen”. De judar som mot bakgrund av sina internationella erfarenheter och traditioner förfäktade universalism framför nationella värden uppfat-tades som särskilt hotande då detta utmanade nationalstatens strävan mot konformism och homogenitet.2 Den form av nationalism som byggde på härstamnings- snarare än medborgarskapsprincipen kunde således svårligen förenas med det faktum att judar, och andra minoriteter, nu i emancipatio-nens tidevarv kunde välja sin kulturella identifikation.3
. Aaron Antonovsky, ”Like Everyone Else, Only More So. Identity, Anxiety and the Jew”, i Maurice R. Stein, Arthur J. Vidich & David Manning White (red.), Identity and Anxiety.
Survival of the Person in Mass Society, Glencoe 963 (960), s. 428.
2. Bauman 998, s. 86f. Se även Andersson 2000, s. 22f. 3. Bauman 998, s. 89f.
Generellt kan sägas att den kulturella identifikationen ofta uttrycks då en grupp är utsatt för angrepp från majoritetssamhället eller från grupper med annan kulturell identifikation.4 För den judiska gruppen, och andra mino-riteter som uppfattats som annorlunda visavi majoriteten, har inte sällan möjligheterna att manifestera och få erkännande för en självvald identifika-tion begränsats av omgivningens tryck, ett tryck som ofta baserats på bilden av ”juden”, rasföreställningar och/eller nationalism. Identifikationsproces-sen för de europeiska judarna kan särskilt efter emancipationen sägas ha ägt rum som en respons på dessa strömningar.5 Jean-Paul Sartre skrev 948 att ”om juden inte existerade skulle antisemiten uppfinna honom” och satte därigenom fingret på den judiska identifikationens begränsade diskursut-rymme.6 Vem som är jude bestäms alltså enligt Sartre inte av den enskilde juden utan av dennes belackare. Den av Sartre beskrivna situationen for-mulerades av Pergaments vän och uppdragsgivare Olof Aschberg, som alltid upplevt sig som svensk men vid nazisternas ockupation av Frankrike, där han vistades, ”åter [blev] en av det folk, som i tusentals år levat utan att kunna känna rotfasthet och trygghet”.7 I den internationella litteraturen citeras ofta ett uttalande av Karl Lueger (844–90), borgmästaren i Wien 897–90, som ett exempel på den judiska identifikationens kontextuella begränsningar. Luegers tid som borgmästare kännetecknades både av en hårt driven antisemitisk politik och vänskapligt samröre med enskilda ju-diska individer. Denna paradox kunde Lueger lösa genom att hävda: ”Vem som är jude bestämmer jag.”8
Bauman har lanserat begreppet ambivalens för att illustrera den konflikt de assimilerade västeuropeiska judarna under 800-talets slut upplevde mellan å ena sidan sitt statsrättsliga medborgarskap och de tillhörande kraven och, å andra sidan sin judiska kulturella förankring. Assimileringen var en inbjudan till individer i stigmatiserade grupper, såsom den judiska, att utmana sin ursprungsgrupp för att acceptera majoritetsgruppens håll-ning. De betraktades initialt som progressiva om de lyckades imitera den dominanta gruppen och som bakåtsträvare om de behöll lojaliteten med
4. Kłoskowska 994, s. 80. 5. Gilman 99, s. 3f. & 6.
6. Jean-Paul Sartre, Tankar i judefrågan, Stockholm 948, s. 2.
7. Olof Aschberg, En vandrande jude från Glasbruksgatan, Stockholm 946, s. 7. Aschbergs påstående kan ställas mot skämtpressens bild av honom som en ”judisk kapitalist”, vilken konstruerades redan under 90-talet. Han betraktades alltså som ”typiskt judisk” långt före nazisternas maktövertagande. Se Andersson 2000, s. 329–352.
8. George L. Mosse, Toward the Final Solution. A History of European Racism, New York 997, s. 4f.
de traditionella mönstren.9 Men inbjudan förlöpte allt annat än smärtfritt. Emancipation och antisemitism kom att följas åt såväl i Centraleuropa10
som i Sverige.11 Två aspekter är av betydelse i Baumans resonemang kring ambivalensen. För det första handlar det om majoritetssamhällets grad av acceptans av den uttryckta identifikationen, där synen på ”juden” har en avgörande roll i analysen av Pergaments identifikation. För det andra hand-lar det om hur den enskilde assimilerade judiske individen uppfattade sin situation som klämd mellan den judiska kulturen och majoritetskulturen. Gunnar Broberg nämner konstnärerna Ernst Josephson (85–906) och Eva Bonnier (857–909) samt förlagsredaktören och författaren Philipp Joël Meyers (826–86) tragiska livsöden som exempel på vad dessa ”smärt-samma omorienteringar” mellan två kulturer kunde leda till. Alla tre led av själskonflikter och två av dem, Meyer och Bonnier, begick självmord.12
Huruvida de nämnda individernas psykiska sjukdom har sin viktigaste förklaring i deras ambivalenta situation låter jag vara osagt, men deras utsatta position som svenska judar vid förra sekelskiftet illustrerar med all önskvärd tydlighet Baumans teorier om den ambivalenta situation assimi-leringsbenägna judar upplevde. Ett exempel på en möjlig strategi för en judisk individ att hantera den ambivalens som inskränkte utrymmet för en valfri identifikation pekar historikern Eva-Helen Ulvros på. Hon förklarar författarinnan Sophie Elkans (853–92) hantering av August Strindbergs (849–92) antisemitism utifrån begreppet kognitiv dissonans. Enligt dess upphovsman, socialpsykologen Leon Festinger, implicerar begreppet ett sätt för individen att hantera en situation präglad av dissonans, exempelvis två oförenliga attityder, genom att sträva mot dissonansens motsats, nämligen konsonans. Ett sätt att hantera dissonansen är att aktivt undvika situationer i vilken den uppkommer.13 Elkan, som högaktade Strindbergs författarskap och satte honom som den främste svenske författaren, valde enligt Ulvros att bortrationalisera den judeanimositet som manifesteras i verk som Röda
Rummet, Det Nya Riket och Svenska folket för att undvika en dissonans
mellan sina judiska och svenska identifikationer. Elkan såg sig primärt som svenska och inte som judinna och försökte utdefiniera sig själv från den
9. Bauman 995, s. 06f.
0. Kristian Gerner, ”Ambivalence, Bivalence and Polyvalence. Historical Culture in the Ger-man-Polish Borderlands”, i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander (red.), Echoes of the
Holo-caust. Historical Cultures in Contemporary Europe, Lund 2003, s. 33.
. Mattias Tydén, ”Antisemitism i Sverige 880–930”, i Broberg et al. (red.) 988, s. 260. 2. Gunnar Broberg, ”De judiska vännerna. Judiska bidrag till kulturlivet i sekelskiftets
Sverige”, i Broberg et al. (red.) 988, s. 237f.
”judiskhet” Strindberg vände sig emot.14 Men just därigenom kom hon att motsvara den stereotypa bilden av ”juden” som utger sig för att vara svensk, vilken gjorde henne till en möjligt måltavla för Strindbergs angrepp som primärt riktades mot judar som ville vara ”svenskare än Sverige kung”.
Ambivalensen skall således uppfattas som ett negativt tillstånd, en kon-frontation mellan emancipation, assimilering och identifikation inom nationalstatens ram. Antonina Kłoskowska är enig med Bauman om att de assimileringsbenägna judarnas situation vid förra sekelskiftet kan beskrivas utifrån begreppet ambivalens. Men hon är också kritisk och menar att detta visserligen kan vara ett tillstånd för en minoritet, men inte en lösning av en situation som inbegriper kontakt med två nationella kulturer. Det finns en väg bort från ambivalensen. För att kringgå de negativa implikationer som ambivalensen är behäftad med föreslår Kłoskowska istället begreppet ”bivalence” som betecknar en ”non-conflicting interlinking of elements selected from two cultures, possessed, approximately, in the same degree and accepted as close to one´s value system”.15 Kłoskowskas sätter med be-greppet bivalens fokus på individens nationella identitetsformering utifrån förmågan att hantera och värdesätta mer än en nationell kultur. Mitt intresse vetter dessutom i hög grad mot hur bivalensen mottogs av omgivningen, det vill säga hur identifikationer med flera nationella kulturer recipierades. Kłoskowska använder visserligen inte begreppet bivalens i förhållande till en judisk identifikation per se utan i en analys av kulturmöten, uttryckt som ”psychological frontiers between the participants of mainstream and perip-hery national cultures”.16 För mitt vidkommande står emellertid den judiska identifikationen i blickfånget vilket gör Kłoskowskas bivalensbegrepp mer komplicerat. Det var, som Bauman visat, inte konfliktfritt att hävda biva-lens, särskilt inte som jude i en situation där både nationalstatstanken och antisemitismen var självklara. Att som jude också kalla sig exempelvis svensk kunde under sådana förhållanden uppfattas som en provokation. Bivalens skall därför inte ses som någon konfliktfri situation, men inte heller som en omöjlighet. Däremot som en strävan hos individen att identifiera sig med två nationella kulturer, där majoritetskulturens acceptans av denna dubbla identifikation är fundamental för dess giltighet. Begreppen ambivalens och bivalens fungerar således kompletterande. För Pergament handlade det inte så mycket om assimilering i bemärkelsen att kväva sin judiska identifikation för att bli svensk som att integrera den med andra kulturella värden med nationell signifikans. Carl Henrik Carlssons betoning av skillnaden mellan
4. Ulvros 200, s. 223.
5. Kłoskowska 994, s. 90–96, citat s. 92. 6. Ibid., citat s. 82
assimilering och integrering äger här sin giltighet. Assimilering betyder att ”göra lika” och innebär i detta fall att individen i sin strävan att bli en del av den svenska kulturen lämnar sin judiska bakgrund. Integrering behöver däremot inte innebär att individen avsäger sig den judiska kulturen, trots att denne vill åberopa en ”svenskhet” och bli en del av det ”svenska”. Här ligger betoningen på interaktion snarare än på undanträngning av den ursprungliga identifikationen.17