2EGERINGENS BED¶MNING Tullens nuvarande spaningsbefogenheter ut-vidgas inte.
+OMMITT©NS F¶RSLAG Beskattningsmyndigheten ges befogenhet att skugga personer, ställa frågor och hålla uppsikt över det som är eller kan antas vara yrkesmässig transport samt lokal eller annan plats där det kan antas att punktskattepliktiga varor yrkesmässigt tas emot, används, till-verkas, bearbetas eller förvaras.
2EMISSINSTANSERNA De remissinstanser som berör förslaget är negati-va.
*USTITIEOMBUDSMANNEN ställer sig helt avvisande till att beskattning-smyndigheten ges befogenhet att bedriva spaning. ,¤NSR¤TTEN I 3K¥NES L¤N ifrågasätter det lämpliga att ge beskattningsmyndigheten närmast po-lisiära uppgifter och befogenheter. 2IKS¥KLAGAREN 2IKSPOLISSTYRELSEN och +USTBEVAKNINGEN är negativa till förslaget. 2IKSREVISIONSVERKET anser att föreslagna spaningsbefogenheter ligger närmare tullens kompetensområ-de. 3VERIGES )NDUSTRIF¶RBUND &¶RENINGEN 3VERIGES &RIA "RYGGERIER 3VENSKA !RBETSGIVAREF¶RENINGEN 3VENSK )NDUSTRIF¶RENING 3TOCKHOLMS (ANDELSKAMMARE och 3VENSKA KERIF¶RBUNDET avstyrker förslaget.
"AKGRUNDEN TILL REGERINGENS BED¶MNING Av 2 § polislagen (1984:387) framgår att polisens uppgifter bl.a. är att förebygga brott och andra störningar av den allmänna ordningen eller säkerheten samt att be-driva spaning och utredning i fråga om brott som hör under allmänt åtal.
Spaning kan förekomma i alla skeden av det polisiära arbetet. Vanligast är spaning under förundersökningsskedet. Men spaning kan också före-komma innan förundersökning inleds. Syftet med sådan spaning är att fastställa huruvida det finns grund för att inleda en förundersökning.
Enligt 23 kap. 1 § rättegångsbalken (RB) skall en förundersökning in-ledas då det finns anledning att anta att brott förövats. Det skall alltså finns en misstanke om brott. Misstanken kan emellertid vara vag och oprecis, gärningsmannen okänd och bevisningen svag.
Reglerna om tullens brottsutredande befogenheter finns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen), som är både en strafflag och en processlag. Tullmyndigheterna har en generell rätt att inleda förundersökning beträffande brott enligt varusmugglingsla-gen. Även beträffande brott mot andra författningar på tullagstiftningens område inleder tullmyndigheterna förundersökning. Det finns inte någon bestämmelse som uttryckligen ger tullmyndighet rätt att bedriva spaning.
En sådan befogenhet anses dock följa av rätten att inleda förundersök-ning.
Prop. 1997/98:100
68 Lagen (1997:1024) om skattemyndigheters medverkan i
brottsutred-ningar trädde i kraft den 1 januari 1998. Enligt lagen får skattemyndig-heterna bedriva spanings- och underrättelseverksamhet i fråga om brott på skatteområdet. Verksamheten skall bedrivas av särskilda skatte-brottsenheter. Någon rätt att inleda förundersökning har dock inte enhe-terna utan beslut härom skall fattas av åklagare. Däremot får de särskilda skattebrottsenheterna utföra förenklade brottsutredningar (se 23 kap. 22 § RB).
3K¤LEN F¶R REGERINGENS BED¶MNING Av kommitténs lagförslag fram-går inte i vilket syfte spaningen skall bedrivas. I motiveringen till försla-get sägs dock att syftet är att underlätta och effektivisera kontrollverk-samheten genom att med hjälp av spaningsåtgärder ta fram riskprofiler och riskanalyser. Därigenom skulle man enligt kommittén kunna rikta en stor del av kontrollerna mot vissa kontrollvärda objekt.
Spaning utgör i princip en utredningsmetod. Det förekommer såväl ytt-re som inytt-re spaning. Yttytt-re spaning kan bestå i att hämta upplysningar genom att observera personer och kartlägga kontakter. Inre spaning av-ser att ta fram informationsunderlag om exempelvis en person eller ett företag genom att hämta uppgifter från register eller arkiverat material eller på annat sätt bearbeta information.
Även om termen inre spaning kanske inte används inom skatteförvalt-ningen finns det en hel del inslag i skattekontrollen som kan betraktas som inre spaning. Bearbetning av uppgifter i det centrala skatteregistret hör dit.
Yttre spaning används normalt som en utredningsmetod i brottsutred-ningar. Så bör enligt regeringens mening vara fallet även i fortsättningen.
Det bör nämnas att i princip vem som helst kan bedriva spaning förutsatt att spaningen inte innefattar brott, t.ex. ofredande. En annan sak är att det måhända inte är lämpligt att en myndighet ägnar sig åt sådan spaning utan lagstöd eller förundersökningsrätt. Om spaning skall bedrivas för att effektivisera skattekontrollen bör detta självklart framgå av lag. Det kan dock diskuteras om det även med lagstöd är lämpligt att skugga personer m.m. för att effektivisera punktskattekontrollen. En sådan diskussion bör bl.a. föras med utgångspunkt från hur allmänheten skulle uppfatta detta.
Förmodligen skulle en lagreglerad spaningsbefogenhet som inbegriper skuggning av personer påverka förtroendet för kontrollverksamheten ne-gativt. Dessutom måste integritetsaspekter beaktas, liksom bl.a. hur över-skottsinformation skall hanteras. Vidare kan de av kommittén föreslagna spaningsåtgärderna diskuteras ur effektivitetssynpunkt. Mot bakgrund av nu angivna förhållanden är regeringen inte beredd att gå vidare med kommitténs förslag i denna del.
I det här sammanhanget finns det även anledning att något beröra för-hållandet mellan tullens kontrollverksamhet enligt den nya lagen om punktskattekontroll och dess brottsutredande verksamhet. Som tidigare nämnts har tullen rätt att bedriva spaning och inleda förundersökning i fråga om varusmugglingsbrott. Genom den nya lagen om kontroll ges tullen befogenhet att kontrollera transporter av punktskatte-pliktiga varor som omfattas av cirkulationsdirektivets bestämmelser. En viktig fråga är hur tullen skall förfara om det vid kontroll enligt den nya lagen uppkommer misstanke om varusmuggling eller annat brott.
Inled-Prop. 1997/98:100
69 ningsvis berörs i det följande varusmugglingslagens bestämmelser och de
skillnader som finns vad gäller lagens tillämplighet på alkoholvaror, to-baksvaror och mineraloljeprodukter.
Varusmuggling kan ske enligt två alternativa förfaranden. Det ena för-farandet avser in- eller utförsel av varor utan att ge det till känna för ve-derbörlig myndighet. Det andra alternativet innebär att någon lämnar oriktiga uppgifter i tulldeklaration eller på annat sätt vilseleder i samband med tullbehandling av gods. Brottsförutsättningarna i övrigt är att tull, annan skatt eller avgift undandras staten eller att in- eller utförseln sker i strid med förbud. På den subjektiva sidan krävs som huvudregel uppsåt men även grov oaktsamhet kan i vissa fall leda till straffansvar för va-rusmuggling.
För att få föra in spritdrycker, vin och starköl till Sverige i kommersi-ellt syfte krävs partihandels- eller tillverkningstillstånd enligt 4 kap. 2 § alkohollagen (1994:1738). Av inregränslagen följer att den som saknar tillstånd skall anmäla införseln till tullen. Den som inte gör det kan göra sig skyldig till varusmugglingsbrott. Alkohollagens tillståndskrav medför att varusmugglingslagen är tillämplig både på alkoholdrycker som är i fri omsättning (gemenskapsvaror) och på alkoholdrycker som kommer från tredje land.
För tobaksvaror och mineraloljeprodukter finns inga krav på tillstånd för att varorna skall få föras in till Sverige. Den som för in gemen-skapsvaror av nämnt slag till Sverige från ett annat EU-land kan därför inte dömas för varusmugglingsbrott. I dessa fall föreligger nämligen en-dast en deklarationsskyldighet gentemot beskattningsmyndigheten. När det gäller tredjelandsvaror kan det dock bli tal om varusmuggling. Im-porteras skattepliktiga varor från tredje land av någon som inte är upp-lagshavare eller registrerad varumottagare skall skatten betalas till tullmyndigheten. Den som importerar punktskattepliktiga varor från tredje land utan att vara upplagshavare eller registrerad varumottagare och utan att anmäla det till tullmyndigheten kan alltså dömas för va-rusmugglingsbrott.
Varusmugglingslagen är alltså generellt tillämplig vad gäller alko-holdrycker. När det gäller tobaksvaror och mineraloljeprodukter är dock tillämpningsområdet begränsat till vissa fall av import från tredje land. I övriga fall får i stället skattebrottslagen (1971:69) tillämpas. Gränsdrag-ningen mellan varusmugglingslagen och skattebrottslagen har lösts ge-nom att det i skattebrottslagen har föreskrivits att lagen inte skall tilläm-pas i fråga om gärningar som är belagda med straff enligt varusmuggling-slagen.
Det kan förutsättas att kontroller enligt den nya lagen i många fall kommer att leda till att det uppkommer misstanke om varusmuggling, inte minst mot bakgrund av att varusmugglingslagen är tillämplig i vissa fall när alkoholvaror förs in från andra EU-länder. En förundersökning skall inledas då det finns anledning att anta att brott begåtts. Uppnås den-na misstankegrad under en kontroll enligt den nya lagen skall tullen inle-da en förundersökning. Ledningen av förundersökningen skall övertas av åklagare så snart någon skäligen kan misstänkas för brott, om inte saken är av enkel beskaffenhet, eller om det är påkallat av särskilda skäl. Det finns inget som hindrar att en skatteutredning bedrivs parallellt med en
Prop. 1997/98:100
70 brottsutredning. Det bör dock påpekas att i en brottsutredning har den
enskilde rätt att förhålla sig passiv och kan därför inte tvingas att produ-cera bevis mot sig själv. Detta innebär att en enskild inte kan åläggas att medverka i en skatteutredning avseende en fråga som har samband med den gärning som brottsmisstanken avser.
När det gäller skattebrott har tullen inte rätt att inleda förundersökning.
Däremot följer av 17 § skattebrottslagen att tullen skall göra anmälan till åklagare så snart det finns anledning att anta att brott enligt den lagen har begåtts.
Prop. 1997/98:100
71