2EGERINGENS F¶RSLAG När ett beslut om förverkande av mineraloljepro-dukt eller annan egendom än punktskattepliktig varor vunnit laga kraft skall egendomen säljas genom tullmyndighetens försorg. Om egendomen inte kan säljas får den i stället förstöras. Har förverkande skett på grund av att skattskyldig inte har betalat punktskatt på en omhändertagen mi-neraloljeprodukt inom viss tid skall försäljningsintäkten användas till att betala punktskatten. Överstiger försäljningsintäkten skattebeloppet skall överskjutande intäkter ges ut till den vars mineraloljeprodukter har för-verkats om denne är känd. Annars skall försäljningsintäkten tillfalla
sta-Prop. 1997/98:100
106 ten. I fråga om alkoholvara som har förverkats skall lagen (1958:205) om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. gälla i tillämpliga delar. Har förverkande skett på grund av att en skattskyldig inte har betalat punkt-skatt på en omhändertagen alkoholvara inom viss tid skall dock ningsintäkten användas till att betala punktskatten. Överstiger försälj-ningsintäkten skattebeloppet skall överskjutande intäkter ges ut till den vars produkter förverkats om denne är känd. Annars skall försäljningsin-täkten tillfalla staten. I övriga fall skall försäljningsinförsäljningsin-täkten ges ut till den vars egendom förverkats om denne är känd och i annat fall tillfalla staten.
Tobaksvara som har förverkats skall förstöras.
+OMMITT©NS F¶RSLAG Skiljer sig från regeringens vad gäller alkohol-och tobaksvaror.
2EMISSINSTANSERNA !LKOHOLINSPEKTIONEN har följande kommentar till förslaget. För att beskattningsmyndigheten över huvud skall kunna sälja förverkade alkoholvaror krävs en konstruktion så att myndigheten får rätt att sälja dryckerna eftersom kommissionsförsäljning inte är tillåten.
Dessutom bör formerna för denna försäljning regleras i lag. I 11 kap. 4 § alkohollagen anges att i fråga om sprit, alkoholdrycker och mäsk som kan antas bli förverkade, gäller lagen (1958:205) om förverkande av alkohol-haltiga drycker m.m. i tillämpliga delar. I 2 § i sistnämnda lag sägs bl.a.
att beslagtagen egendom må försäljas till den som är berättigad att till-verka eller bedriva partihandel med sådana varor enligt alkohollagen. En regel motsvarande den som finns i 11 kap. 4 § alkohollagen bör därför tas in i lagförslaget. Därigenom uppfylls förutsättningarna för beskattning-smyndigheten att kunna genomföra denna försäljning på ett sätt som är anpassat till övriga fall av extraordinär alkoholförsäljning. Med hänsyn till marknadens funktion är det emellertid tveksamt i vilken utsträckning beslagtagna varor vid försäljning skall kunna konkurrera med legalt in-förda varor bl.a. eftersom det inte går att säkerställa ett produkt- och märkningsansvar för den aktuella varan. Av bl.a. dessa skäl torde priser-na pressas till ett minimum. Det kommer därför som regel att bli aktuellt att förstöra alkoholvaran istället med hänsyn till ifrågasatt kvalité. Den typ av försäljning som ligger närmast till hands är att förverkade varor säljs för att göras om till teknisk sprit. För detta krävs en anpassning i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. som inte utesluter denna typ av försäljning. 'ENERALTULLSTYRELSEN anser att det behövs ytter-ligare bestämmelser avseende försäljningen av förverkade alkohol- och tobaksvaror. Vidare undrar Generaltullstyrelsen hur förslaget förhåller sig till alkohollagens bestämmelser om försäljning av alkoholhaltiga drycker.
"AKGRUNDEN TILL REGERINGENS F¶RSLAG Enligt 11 kap. 4 § alkohollagen gäller lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. i fråga om alkoholdrycker och mäsk som kan antas bli förverkade. Av 23 § varusmugglingslagen följer att lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. skall tillämpas om alkoholdrycker tagits i beslag och det kan antas att dryckerna kommer att förverkas enligt varusmugglingsla-gen. Enligt lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. får al-koholdryck förstöras om varans värde är ringa eller det av annan anled-ning är försvarligt att förstöra varan. I annat fall får alkoholvaran säljas till den som har parti- eller tillverkningstillstånd enligt alkohollagen.
Prop. 1997/98:100
107 Enligt förordningen (1994:1613) om tobaksskatt skall tobaksvara
för-störas om har den förklarats förverkad enligt lagen om tobaksskatt eller varusmugglingslagen.
3K¤LEN F¶R REGERINGENS F¶RSLAG Det finns inga särskilda regler för handeln med mineraloljeprodukter. Det behövs därför inga särskilda regler för att tullen skall kunna sälja förverkade mineraloljeprodukter utan endast en bestämmelse om att produkterna skall säljas när beslutet om förverkande vunnit laga kraft. Om produkterna inte kan säljas får de i stället förstöras. Dessa bestämmelser skall även gälla i fall annan egen-dom än punktskattepliktig vara förverkas.
Säljs mineraloljeprodukter för vilka skatt påförts skall försäljningsin-täkten användas till att betala skatten för produkten. Överstiger försälj-ningsintäkterna skattebeloppet skall överskjutande intäkter utges till den vars produkt förverkats.
Alkoholdrycker som förverkats enligt varusmugglingslagen eller alko-hollagen får säljas. Därvid gäller lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. i tillämpliga delar. Regeringen anser att motsvarande ord-ning skall gälla för alkoholdrycker som förverkas enligt den nya lagen om punktskattekontroll. Enligt lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. skall intäkt från försäljning av förverkad egendom tillfalla staten. Denna bestämmelse skall dock inte tillämpas i fråga om alkohol-varor för vilka skatt påförts. I sådana fall skall försäljningsintäkten i stäl-let användas till att betala skatten. Överstiger försäljningsintäkten skat-tebeloppet skall överskjutande intäkter utges till den vars alkoholvaror förverkats.
Det är rimligt att anta att merparten av de tobaksvaror som kommer att förverkas inte uppfyller tobakslagens krav på varningstext och innehålls-deklaration och inte heller tobaksskattelagens krav på att förpackningen skall vara försedd med särskild märkning med uppgift om detaljhan-delspriset. För att tullen skall kunna sälja förverkade tobaksvaror torde det därför i de allra flesta fall krävas att tullen vidtar åtgärder för att uppfylla nämnda krav, åtgärder som i många fall kommer att vara så kostsamma att en försäljning inte ter sig försvarbar. Tobakslagens och tobaksskattelagens krav gäller dock endast för varor som bjuds ut till för-säljning i Sverige. Tullen skulle därför kunna få sälja förverkade to-baksvaror till utlandet. Emellertid skulle tullen knappast kunna garantera tobaksvarornas kvalitet, vilket förmodligen skulle försvåra en försäljning.
Regeringen anser därför att tobaksvaror som förverkas enligt den nya lagen om punktskattekontroll skall förstöras. Detta stämmer överens med vad som i dag gäller när tobaksvaror förverkas enligt tobaksskattelagen eller varusmugglingslagen.
Det bör i det här sammanhanget påpekas att skyldighet att betala skatt består även efter det att varorna förverkats. Det innebär alltså att om för-säljningsintäkterna inte täcker skattebeloppet skall den skattskyldige be-tala resterande del av beloppet.
I lagrådsremissen föreslog regeringen att om egendom säljs för vilken ingen skatt påförts skall försäljningsintäkten tillfalla staten.
,AGR¥DET har yttrat att det i lagrådsremissen inte närmare har motive-rats varför överskjutande försäljningsintäkt skall tillfalla ägaren i fall där skatt påförts men inte i övriga fall. Lagrådet kan därför inte bedöma om
Prop. 1997/98:100
108 det finns fog för denna olika behandling och anser därför att frågan bör
övervägas närmare i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Regeringen anser att det saknas skäl för att ha olika regler för fall där skatt påförts och övriga fall. Det bör därför föreskrivas att säljs egendom för vilken ingen skatt påförts skall försäljningsintäkten ges ut till den vars egendom förverkats om denne är känd och i annan fall tillfalla staten.
12 Straffbestämmelser
2EGERINGENS F¶RSLAG Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot skyldigheten att stanna på anmaning skall dömas till penningböter.
Den som uppsåtligen bryter mot skyldigheten att legitimera sig eller på annat godtagbart sätt styrka sin identitet skall dömas till penningböter.
Ansvar skall dock inte ådömas om tullmyndigheten genast kunnat fast-ställa den tillfrågades identitet. Förare som uppsåtligen eller av oaktsam-het underlåter att medföra föreskrivna ledsagardokument eller bevis om ställd säkerhet skall dömas till penningböter.
+OMMITT©NS F¶RSLAG Skiljer sig från vårt förslag vad gäller påföljder-na. Till skillnad från regeringen föreslår kommittén att förare som un-derlåter att medföra föreskrivna ledsagardokument eller bevis om ställd säkerhet skall kunna dömas till fängelse.
2EMISSINSTANSERNA Flertalet av de remissinstanser som berör försla-get har invändningar mot delar av förslaförsla-get.
*USTITIEOMBUDSMANNEN anför att det självfallet aldrig kan komma i fråga att döma någon för att ha brutit mot skyldigheten att stanna på anmaning om den anmanande tjänstemannen inte var behörig att vidta åtgärden.
Någon bestämmelse om att ansvar inte skall ådömas om den tjänsteman som gav anmaning inte var behörig härtill behövs därför inte. 5ME¥
TINGSR¤TT har inga invändningar mot förslagen. 2IKS¥KLAGAREN avstyrker förslaget. 2IKSPOLISSTYRELSEN motsätter sig att man straffbelägger att någon inte kan legitimera sig på det sätt som föreslagits. 'ENERALTULLSTYRELSEN anser att tullen och beskattningsmyndigheten bör ges möjligheter att ut-reda brott enligt den nya lagen. Detta hänger ihop med möjligheterna att använda institutet förskottsbetalning av böter. För att kunna bestämma ett förskottsbelopp behöver en utredning göras och det går inte att komma ifrån att en förskottsbetalning är en ”frivillig” åtgärd från den enskildes sida för att freda sig från en häktning eller för att slippa ifrån praktiska bestyr i framtiden. Om utredningen av det misstänkta brottet eller förseel-sen skall utredas av polis vid en förseel-senare tidpunkt torde möjligheten att förmå den enskilde att betala i förskott minska väsentligt. Generaltullsty-relsen anser vidare att det bör vara straffbart att inte stanna på anmaning av tjänsteman oavsett om denne är behörig eller inte. Föraren kan inte veta på vilken grund en tjänsteman stoppar honom. Är det en tulltjänste-man eller en polistulltjänste-man kan det vara på helt andra grunder än avseende en transportkontroll. Det bör föreligga en ovillkorlig skyldighet att stanna när en uniformerad tjänsteman på ett korrekt sätt lämnar en anmaning att
Prop. 1997/98:100
109 stanna. Om tjänstemannen därvid i efterhand kan visas ha saknat
befo-genhet att i det enskilda fallet lämna anmaningen får det avgöras vilket fel tjänstemannen kan ha gjort och om detta kan medföra rätt till ersätt-ning för den felaktigt stoppade. Skulle någon annan än en tjänsteman lämna anmaningen, t.ex. en rånare som utger sig för att vara polis, tull-eller skattetjänsteman och föraren då inte stannar föreligger inte de ob-jektiva rekvisiten för straff. 2IKSSKATTEVERKET anser, av samma skäl som Generaltullstyrelsen, att beskattningsmyndigheten och tullen bör ges möjlighet att utreda brott enligt denna lag.
3K¤LEN F¶R REGERINGENS F¶RSLAG Enligt transportkontrollagen skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet låter bli att stanna på anmaning dö-mas till böter. Det skall även i fortsättningen vara straffsanktionerat att inte stanna på anmaning. Däremot finns det skäl att överväga om påfölj-den bör ändras till penningböter. Enligt 164 § vägtrafikkungörelsen (1972:603) skall förare av motordrivet fordon som underlåter att stanna på tecken av polisman dömas till penningböter. Det finns ingen anledning att ha en annan påföljd för underlåtenhet att stanna på anmaning enligt den nya lagen om punktskattekontroll. Påföljden skall därför vara pen-ningböter.
Kommittén föreslår att ansvar inte skall ådömas om den tjänsteman som anmanade föraren att stanna inte var behörig att göra det. Någon sådan begränsning av straffbarheten finns inte i transportkontrollagen.
Enligt inregränslagen skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet låter bli att stanna på tulltjänstemans anmaning dömas till böter. I ringa fall skall dock inte dömas till ansvar. Regeringen föreslår i avsnitt 15 att an-maning att stanna fordon skall få ges av tulltjänsteman och polisman.
Denna behörighet gäller i hela landet. Om annan än tulltjänsteman eller polisman anmanar en förare att stanna kan ansvar naturligtvis inte ådö-mas. Detta följer av allmänna straffrättsliga grundsatser. Straffbarheten behöver därför inte begränsas på så sätt som kommittén föreslagit.
Förare av fordon som stoppas med stöd av de nya bestämmelserna om transportkontroll skall vara skyldig att legitimera sig eller på annat sätt styrka sin identitet. En sådan skyldighet finns redan i dag enligt trans-portkontrollagen. Den som underlåter att legitimera sig träffas dock enligt nämnda lag inte av någon sanktion. Möjligheten att begära att en förare legitimerar sig eller på annat godtagbart sätt styrker sin identitet är ett viktigt led i punktskattekontrollen. En osanktionerad skyldighet att iden-tifiera sig har dock inte något större värde. Regeringen föreslår därför att en straffsanktion skall kunna riktas mot de förare som uppsåtligen bryter mot skyldigheten att identifiera sig. Ansvar enligt detta straffstadgande skall dock inte utdömas om tullmyndigheten genast kunnat fastställa föra-rens identitet.
I samband med 1991 års ändring av bötesstraffen uttalades att man av principiella skäl bör använda dagsbotsstraffet för brott i mer egentlig me-ning, medan penningböter skall användas vid brott som mer har karaktär av ordningsförseelse (se prop. 1990/91:68 s. 109 f.). Mot bakgrund härav anser regeringen att straffet vid förseelse mot skyldigheten att identifiera sig bör vara penningböter.
I avsnittet 9.4 har regeringen motiverat varför förare skall vara skyldi-ga att se till att ledsaskyldi-gardokument och bevis om ställd säkerhet medföljer
Prop. 1997/98:100
110 transporten i den utsträckning som följer av cirkulationsdirektivets
stämmelser. Det är dock inte tillräckligt med en skyldighet utan det be-hövs även en sanktion för att säkerställa att skyldigheten efterlevs. Rege-ringen anser därför att en straffrättslig sanktion skall kunna riktas mot de förare som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att medföra före-skrivna ledsagardokument eller bevis om ställd säkerhet. Brottet har ka-raktär av ordningsförseelse och påföljden bör därför vara penningböter.
Tullmyndigheterna har en generell rätt att inleda förundersökning be-träffande brott enligt lagen om straff för varusmuggling. Även beträffan-de brott mot andra författningar på tullagstiftningens områbeträffan-de inlebeträffan-der tullmyndigheterna förundersökning. Tullmyndigheterna bör även kunna utreda brott enligt nu aktuella bestämmelser. Detta uppnås genom en hänvisning till 13 § och 24 § första stycket första meningen varusmugg-lingslagen. Genom att tullmyndighterna ges befogenhet att utreda brott enligt den nya lagen om punktskattekontroll kan förskottsbetalning av böter ske till tullmyndighet (se 2 § bötesverkställighetslagen [1979:189]
och 2 § bötesverkställighetsförordningen [1997:197]).
Prop. 1997/98:100
111