2EGERINGSFORMEN OCH %' R¤TTEN
Enligt 2 kap. 20 § första stycket regeringsformen får begränsningar i rät-ten att driva näring eller utöva yrke införas endast för att skydda an-gelägna allmänna intressen och aldrig i syfte att gynna enbart vissa per-soner eller företag. Denna bestämmelse tillkom 1994, i samband med att den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig-heterna och de grundläggande frirättig-heterna (Europakonventionen) inkorpo-rerades i svensk rätt (se prop. 1993/94:117 s. 50 ff.).
I EG-rätten finns inga särbestämmelser om kontroll av sådan handel som omfattas av lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning (i det föl-jande benämnd tillfällig handel). Det rådsdirektiv som finns på området – Rådets direktiv 75/369/EEG av den 16 juni 1975 om åtgärder för att främja den faktiska etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster som handelsresande och hemförsäljare – har inget annat syfte än vad som framgår av dess benämning. Direktivet förhindrar särbehandling grundad på nationalitet vad gäller rätten att etablera sig och erbjuda tjänster. Som exempel kan nämnas att en stat, som av de egna medbor-garna kräver företeende av skötsamhetsbevis, i fråga om medborgare i andra medlemsstater skall godta utdrag ur det andra landets kriminalre-gister. Om något sådant intyg inte kan uppvisas, skall staten godta en motsvarande handling utfärdad av behörig rättsinstans eller förvaltnings-myndighet i utlänningens ursprungsland eller senaste hemvistland, om det av denna handling framgår att villkoren är uppfyllda.
!NNAN LAGSTIFTNING
I svensk gällande rätt finns inga särbestämmelser om skattekontroll av den tillfälliga handeln. Det finns inte heller några särskilda bestämmelser i bokföringslagen (1976:125). De särbestämmelser som finns tar sikte på antingen upprätthållandet av den allmänna ordningen eller konsument-intressen.
/RDNINGSLAGEN
Enligt 3 kap. 1 § ordningslagen (1993:1617) får en offentlig plats inom detaljplanelagt område inte utan tillstånd av polismyndigheten användas på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål som platsen har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget. Tillstånd behövs dock
Prop. 1997/98:100
164 inte om platsen tas i anspråk endast tillfälligt och i obetydlig omfattning
och utan att inkräkta på någon annans tillstånd (se prop. 1992/93:210 s.
274).
Torghandeln faller utanför kravet på tillstånd; det skall ju vara fråga om att platsen används på ett sätt som inte stämmer överens med det än-damål som den upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget.
En kommun får meddela de ytterligare föreskrifter för kommunen eller del av denna som behövs för att upprätthålla den allmänna ordningen på offentlig plats (se förordningen [1993:1632] med bemyndigande för kommuner och länsstyrelser att meddela föreskrifter enligt ordningslagen [1993:1617]). En sådan föreskrift omfattar också torghandel, men syftar endast till att upprätthålla den allmänna ordningen.
,AGEN OM TILLF¤LLIG F¶RS¤LJNING
Syftet med lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning är att främja kon-sumenternas långsiktiga intresse av tillgången till en god kommersiell service med viktiga basvaror. Lagen gäller näringsidkare som yrkesmäs-sigt säljer varor till konsumenter. Den skall dock inte tillämpas vid säljning som bedrivs stadigvarande från ett fast tillverknings- eller för-säljningsställe eller i omedelbar anslutning till näringsidkarens fasta till-verknings- eller försäljningsställe. Enligt förarbetena (prop. 1990/91:17 s.
20 f.) är lagen tillämplig på all tillfällighetshandel, oavsett om den be-drivs i lokaler eller liknande utrymmen som utnyttjas vid enstaka tillfäl-len eller för kortare tid, från försäljningsstånd, fordon eller andra anord-ningar som har ställts upp utomhus eller genom kringföring. Lagen är alltså tillämplig även på torghandel, marknadshandel samt handel som sker på mässor och liknande (samma prop. s. 29).
Näringsidkaren är underkastad informationsskyldighet. Han skall ge-nom en väl synlig skylt eller på något annat verksamt sätt lämna upp-lysning om sitt namn, sin postadress och sitt telefonnummer. Annat verk-samt sätt kan vara att ha texten på själva fordonet. Om det pris som kon-sumenten sammanlagt skall betala överstiger 300 kr, skall informationen dessutom lämnas skriftligen till konsumenten. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot reglerna om informationsskyldighet döms – om förseelsen inte är ringa – till penningböter.
Lagen om tillfällig försäljning reglerar också i vilka få fall det krävs tillstånd för försäljning. Utgångspunkten för lagstiftningen är att tillstånd inte behövs. Om det behövs med hänsyn till varuförsörjningen i ett visst område, får regeringen i en förordning föreskriva att försäljning i om-rådet av kläder, skor eller sådana livsmedel som inte är avsedda för för-täring på stället får ske bara efter särskilt tillstånd av den kommun där området ligger. Genom förordningen (1990:1235) om kommunala före-skrifter om tillfällig försäljning har regeringen också föreskrivit att kom-munerna får meddela föreskrifter om tillståndskrav. Av lagen framgår dock att föreskrifter får meddelas bara i fråga om försäljning som sker i en lokal eller liknande utrymme som näringsidkaren utnyttjar vid enstaka tillfällen eller för en kortare tid eller från ett fordon som huvudsakligen är inrättat för försäljning eller transport av varor. Föreskrifterna får inte avse försäljning inom en lokal där någon annan näringsidkare bedriver
stadig-Prop. 1997/98:100
165 varande försäljning, försäljning från ett fordon som har ställts upp efter
tillstånd enligt 3 kap. 1 § ordningslagen eller på ett salutorg eller någon liknande plats som kommunen har upplåtit till allmän försäljningsplats eller försäljning vid allmänna sammankomster eller offentliga tillställ-ningar som avses i ordningslagen.
Det är kommunen som fattar beslut om tillstånd. Kommunens beslut får överklagas till länsstyrelsen, vars beslut i sin tur får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. För prövning i kammarrätten krävs pröv-ningstillstånd.
Den avreglering av den tillfälliga handeln som genomfördes 1990 gjordes med utgångspunkt i konsumenträttsliga hänsynstaganden. Främ-jandet av en effektiv konkurrens ansågs vara ett viktigt led i konsument-politiken. En framtida reglering av den tillfälliga handeln skulle utgå från konsumentintresset. Strävan skulle vara att minska antalet regler och att decentralisera beslutsfattandet. Vad beträffar synpunkten att en lagstift-ning om den tillfälliga handeln borde fungera som en kontroll över att tillfällighetsförsäljare betalar skatter och avgifter som de skall, konstate-rade departementschefen kortfattat att man inte funnit belägg för att nä-ringsidkare som driver tillfällig handel generellt sett skulle vara mindre benägna att betala skatt än näringsidkare som driver fast handel samt att det redan fanns ett flertal föreskrifter med syfte att motverka oegentlig-heter och att dessa generella föreskrifter på respektive område borde skärpas om det behövdes ytterligare åtgärder (prop. 1990/91:17 s. 16 f.).
Lagen om tillfällig försäljning är föremål för en översyn. I departe-mentspromemorian Översyn av lagen om tillfällig försäljning (Ds 1998:6) föreslås att systemet med föreskrifter om tillståndskrav avskaf-fas. Vidare föreslås att överträdelser av bestämmelserna om informa-tionsskyldighet avkriminaliseras och att det i stället införs ett system med administrativa avgifter. Förslaget i denna del innebär att i första hand kommunerna ges rätt att utöva tillsyn och att ta ut en administrativ avgift vid överträdelse av informationsskyldigheten. Om plats för tillfällig för-säljning upplåtits av annan än kommunen tillkommer enligt förslaget rätten att ta ut avgift platsupplåtaren. Promemorian är för närvarande fö-remål för remissbehandling.
(EMF¶RS¤LJNINGSLAGEN
Hemförsäljningslagen (1981:1361) tillämpas vid yrkesmässig överlåtelse eller upplåtelse av lös egendom eller utförande av tjänster till konsumen-ter för huvudsakligen enskilt bruk, om avtalet ingås vid hembesök, vid telefonsamtal som är led i försäljning eller liknande verksamhet eller un-der en av näringsidkaren organiserad utflykt till plats utanför dennes fasta försäljningsställe. Lagen skall dock inte tillämpas om det pris som kon-sumenten sammanlagt skall betala understiger 300 kr. Lagen innehåller huvudsakligen avtalsrättsliga bestämmelser.
Prop. 1997/98:100
166
+RAV P¥ ¶VERSYN AV SKATTEKONTROLLEN AV DEN TILLF¤LLIGA HANDELN OCH 2IKSSKATTEVERKETS F¶RSLAG
Den tillfälliga handeln, främst torg- och marknadshandeln, har ökat kraf-tigt under de senaste åren samtidigt som den har avreglerats. Detta har inneburit att en allt större uppmärksamhet har riktats mot den tillfälliga handeln. Det har också från olika håll gjorts gällande att redovisningen av skatter och avgifter är bristfällig inom vissa delar av den tillfälliga han-deln.
Skatteutskottet föreslog med anledning av ett par motioner (motionerna 1991/92:Ju 810 och 1992/93:Sk803) i mars 1993 att riksdagens revisorer skulle granska skattekontrollen av torg- och gatuhandel i syfte att få klar-lagt de problem som från kontrollsynpunkt finns på detta område och även komma med förslag om hur kontrollmöjligheterna skulle kunna för-bättras. Riksdagens revisorer konstaterade att skattekontrollen av den tillfälliga handeln och den reguljära kontrollen på lokal nivå borde utvid-gas. Revisorerna ansåg bl.a. att åtgärder som skulle ge skattemyndig-heterna möjlighet att göra egna undersökningar angående identiteten hos den som bedriver skattepliktig verksamhet borde övervägas. Revisorerna fann dock inte skäl att genomföra en fördjupad granskning i ärendet med hänsyn till att Riksskatteverket fått i uppdrag av regeringen att utreda dessa frågor. Regeringen hade nämligen efter ett beslut av riksdagen un-der våren 1993 uppdragit åt Riksskatteverket att redovisa en bedömning av möjligheterna att förbättra kontrollen av skatte- och avgiftsredovis-ningen inom torg- och gatuhandel och verksamhet bedriven av för myn-digheterna okända personer. Riksskatteverket skulle också bedöma ge-nomförbarheten och ändamålsenligheten av att förena den kommunala tillståndsgivningen på detta område med krav på vissa former av redovis-ning som är anpassade till gatuhandelns karaktär.
Riksskatteverket redovisade sin bedömning i en promemoria i februari 1995 och föreslog därvid vissa konkreta åtgärder för att underlätta skatte-kontrollen. Verket anser att skattemyndigheten bör ha möjlighet att göra egna undersökningar av identiteten hos den som bedriver näringsverk-samhet och föreslår därför att en ny besöksform, registreringsbesök, skall införas i taxeringslagen (1990:324). Registreringsbesöket skall uteslutan-de syfta till att klargöra iuteslutan-dentiteten beträffanuteslutan-de en okänd näringsidkare eller den som företräder denne på platsen, för efterföljande kontroll om vederbörande är registrerad i skatteregistret. Registreringskontrollen skall få tillämpas mot en person som kan antas vara näringsidkare och som säljer varor på ett sådant sätt att det finns skäl att anta att lagen (1990:1183) om tillfällig försäljning är tillämplig. Det skall finnas möj-lighet att ta till straffsanktioner mot en näringsidkare eller företrädare som vägrar att legitimera sig.
Riksskatteverket föreslår vidare att den som upplåter plats alternativt ger tillstånd skall åläggas att avkräva hyresgästen ett bevis om att F-skattsedel erhållits eller i undantagsfall att särskild A-skatt debiterats.
Verket påpekar att krav på innehav av F-skattebevis är vanligt redan i dag när det gäller tjänster och upphandlingar, varför en utökning skulle te sig naturlig. Ett undantag från kravet på F-skattebevis måste dock göras för viss typ av försäljningar, såsom privatpersoners försäljningar i mindre
Prop. 1997/98:100
167 skala eller ideella föreningars icke skattepliktiga verksamhet. I de fall
hyresgästen eller tillståndssökanden gör gällande att näringsverksamhet inte bedrivs eller att man är frikallad från skattskyldighet, skall det åligga platsupplåtaren eller tillståndsgivaren att kontrollera de rätta förhållan-dena med skattemyndigheten innan upplåtelse sker eller tillstånd ges.
Verket föreslår att reglerna införs i lagen om tillfällig försäljning.
I den enkät som Skatteflyktskommittén skickade till skattemyndighe-terna i landet i samband med översynen av revisionsreglerna ställdes bl.a.
frågan vilka svårigheter skattemyndigheterna stött på vid kontroll av torg- och gatuhandeln samt hur dessa svårigheter skulle kunna undvikas.
Av svaren att döma ligger svårigheterna huvudsakligen i problemet att få fram handlarnas identitet. Skattemyndigheterna vill ha möjlighet att själ-va kräsjäl-va att handlarna skall identifiera sig.
I några fall har skattemyndigheterna fått till stånd ett samarbete med kommunerna, på så sätt att kommunerna kräver att de personer som öns-kar hyra torgplats uppger namn och personnummer eller företer sedel. Vissa skattemyndigheter förordar att krav på företeende av F-skatt-sedel för erhållande av torgplats skall införas. Några skattemyndigheter föreslår tvång på kassaapparat. En skattemyndighet har påpekat att det kan innebära problem att behörigheten att besluta om revision tillkommer skattemyndigheten där den reviderades hemortskommun är belägen. Vi-dare skall ansökan enligt lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet prövas av länsrätten i det län där den som åtgär-den avser hade sin hemortskommun åtgär-den 1 november året före det år då framställningen görs. Först om sådan länsrätt inte finns är länsrätten i det län där åtgärden skall verkställas eller har verkställts behörig.