Växjö tingsrätt, miljödomstolen Klagande: Naturvårdsverket
Naturskyddsföreningen Motpart: Visingsö Golfklubb
Saken: Strandskyddsdispens
Nyckelord: Strandskydd, allemansrättsligt tillgängligt område
Bakgrund
Den fråga som aktualiserades i detta mål gällde om den plats, dit golfbanan var förlagd, omfattades av miljöbalkens regler om strandskydd trots att platsen tidigare inte varit allemansrättsligt tillgänglig.
Miljödomstolen
Domskäl
I målet får anses utrett bl.a. följande. Det aktuella området togs i anspråk under 1930-talet som militär och civil flygplats. Platsen inhägnades ner till vattnet. Platsen är helt gräsbevuxen och har kontinuerligt hävdats sedan tillkomsten genom slåtter och bete. Den militära verksamheten upphörde på 1960-talet. Marken har därefter övertagits av Jönköpings kommun. Kom- munen arrenderar sedan 1991 ut området till Jönköpings flygklubb. Inhäg- naden har successivt tagits bort. Sedan ett tiotal år tillbaka används platsen även som golfbana. Spelet sker på ytorna mellan flygbanorna.
Enligt 7 kap. 13 och 14 §§ miljöbalken råder strandskydd vid havet och vid insjöar och vattendrag. Syftet med strandskyddet är att trygga förutsätt- ningarna för allmänhetens friluftsliv och att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet. Strandskyddet omfattar land- och vat- tenområdet intill 100 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd (strandskyddsområde). Området kan utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen, om det behövs för att tillgodose något av strandskyddets syf- ten. På Visingsö råder generellt strandskydd intill 300 meter från strand- linjen.
Enligt 7 kap. 16 § miljöbalken får inom strandskyddsområde inte 1. nya byggnader uppföras,
113
2. byggnader ändras så att de kan tillgodose ett väsentligen annat ända- mål än de tidigare har använts till,
3. grävningsarbeten eller andra förberedelsearbeten utföras för bebyg- gelse som avses i 1 och 2,
4. andra anläggningar eller anordningar utföras som hindrar eller avhål- ler allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt eller som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- eller växt- arter, eller
5. andra åtgärder vidtas som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- och växtarter.
Enligt 7 kap. 18 § miljöbalken får Länsstyrelsen meddela dispens från bestämmelserna i 16 §, om det finns särskilda skäl. Om dispens meddelas, skall Länsstyrelsen bestämma i vilken utsträckning mark får tas i anspråk som tomt eller annars användas för det avsedda ändamålet. Länsstyrelsen har i beslut den 22 juni 2000 förordnat att sådan dispens får meddelas av Jönköpings kommun.
Av 4 kap. 1 och 2 §§ miljöbalken följer att Vättern med öar och strand- områden med hänsyn till de natur- och kulturvärden som finns där, i sin helhet är av riksintresse.
Visingsö har utpekats som område av riksintresse för naturvård enligt 3 kap. 6 § miljöbalken. I underlagsmaterialet för intressebedömningen fram- hålls bl.a. att hela Visingsö är geologiskt intressant då ön utgörs av de övre delarna i Visingsöformationen. Formationen består av prekambriskt avsatta sediment och påträffas endast på ett fåtal platser i landet. Ön har efter senas- te istiden påverkats av Vätterns vågor och på öns högsta delar finns flacka strandvallar. Förutom att det finns en för länet rik flora på ön finns på mel- lersta delen av ön också Sveriges största ekskog. Den akut hotade Visingsö- laven Caloplaca biatorina finns på ön. Erstad kärr är beläget vid Erstads- viken intill östra stranden på norra delen av Visingsö och utgör i denna region en unik flyttfågellokal. Kärret ligger i en betesmark skild från Vättern av en strandvall. Här har de flesta utav landets and- och vadarter noterats. Under höststräcket passerar många arktiska vadare. Även som häckningslokal är kärret betydelsefullt. Här häckar femtiotalet arter bl.a.
114
svarthakedopping. Kärret som är en sötvattensstrandäng är det enda i sitt slag invid södra Vätterns stränder.
Miljödomstolen gör följande bedömning.
I målet har ifrågasatts huruvida strandskydd råder på det aktuella området. Bortsett från 1950 års provisoriska lag om tillfälligt byggnadsförbud inför- des - till skydd för allmänhetens tillgång till stränderna i enlighet med alle- mansrätten - genom 1952 års strandlag nybyggnadsförbud m.m. inom av länsstyrelsen särskilt förordnat strandområde. I propositionen (1952:187 s. 49 f.) till strandlagen uttalade departementschefen bl.a. följande.
Såsom jag redan nämnt, har strandutredningen endast syftat till att allemansrätten skall kunna bevaras inom de strandområden, där nämnda rätt för närvarande kan utövas, varemot utredningen icke avsett att allemansrätten skall kunna utsträckas till områden, vilka all- mänheten för närvarande icke äger fritt beträda. Under remissbehand- lingen har från några håll, gjorts gällande att utredningen handlat i strid mot dessa sina egna utgångspunkter, när den föreslagit att be- byggelsekontrollen skulle kunna omfatta även områden av sistnämn- da slag. Jag kan emellertid icke finna nämnda kritik berättigad. När utredningen föreslagit, att bebyggelsekontrollen skall kunna avse även redan existerande tomter - med vilket uttryck i detta samman- hang förstås den del av jordägarens mark som ligger inom nära syn- och hörhåll från hans bostadshus och som därför på grund av hans hemfridsintresse icke får fritt beträdas - har utredningen nämligen icke tänkt sig att tomtplatsernas nuvarande omfattning skulle kunna begränsas, utan den har endast syftat till att förhindra en sådan ut- veckling, att jordägaren genom en okontrollerad bebyggelse i utkan- terna av en befintlig tomtplats skulle kunna utvidga denna till områ- den, där allmänheten nu äger fritt färdas. En sådan kontroll, vars praktiska betydelse synes, mig uppenbar, kan enligt min uppfattning icke anses gå utöver lagstiftningens syfte att bevara allemansrätten. Man måste hålla i minnet, att ett förordnande om bebyggelsekontroll icke innebär att allmänheten skall inom det område som beröres av
115
förordnandet äga taga olovlig väg över tomt eller plantering eller an- nan äga som kan skadas därav och att förordnandet icke heller inne- bär att allmänheten eljest skall äga vistas inom området eller utnyttja det i vidare mån än som följer av lag eller av allmänt vedertagna sed- vanerättsliga grundsatser.
Enligt strandlagen utgjorde förbudet dock inte hinder för bebyggelse som erfordrades för försvaret.
Regleringen av strandskyddet har sedermera utvidgats till såväl åtgärder som syfte genom intagande i och successiva ändringar av naturvårdslagen (1964:822). Strandskyddet har kommit att omfatta även andra anläggningar som kan begränsa den allemansrättsliga tillgängligheten. Det har dessutom utvidgats till att bli ett generellt strandskydd istället för ett av länsstyrelse utpekat strandskydd. Undantagsregeln för försvaret har upphävts. Också syftet har utvidgats till att gälla även att bevara goda livsvillkor på land och i vatten för djur- och växtlivet. Bestämmelserna i naturvårdslagen har över- förts till miljöbalken.
Miljödomstolen konstaterar att syftet med strandskyddslagstiftningen vid dess tillkomst inte var att utsträcka allemansrätten till områden som allmänheten då inte ägde att fritt beträda (jfr. även Jonzon-Delin-Bengtsson; Naturvårdslagen En kommentar, 3:e uppl. sid. 102). Det är i målet ostridigt att det aktuella området vid strandlagens tillkomst - oavsett den då uttryck- liga undantagsbestämmelsen för försvaret, en undantagsbestämmelse som f.ö. togs bort ur naturvårdslagen 1974 - inte var allemansrättsligt tillgäng- ligt. Området omfattades därför inte heller av strandskyddet. Det generella strandskyddets införande 1975 innebar ingen förändring härvidlag. Det förhållandet att området idag är allemansrättsligt tillgängligt - med de be- gränsningar som naturligt följer av verksamheterna där - innebär heller inte att strandskydd - i efterhand - har lagts över området.
Miljödomstolen finner att flygplatsområdet inte omfattas av strandskydd och därmed av bestämmelsen om dispensprövning. Golfklubbens åtgärder inom området fordrar således inte dispens enligt 7 kap. 18 § miljöbalken. Med hänsyn härtill skall länsstyrelsens beslut och Stadsbyggnadsnämndens beslut i vad det avser strandskyddsdispens upphävas.
116
Miljööverdomstolen
Skäl
Det råder strandskydd vid havet och vid insjöar och vattendrag (7 kap. 13 § miljöbalken). Strandskyddet omfattar land- och vattenområdet intill 100 meter från strandlinjen (7 kap. 14 §). Området kan utvidgas till högst 300 meter från strandlinjen. Inom strandskyddsområde får det inte utföras några anläggningar som hindrar eller avhåller allmänheten från att beträda ett område där den annars skulle ha fått färdas fritt eller som väsentligen försämrar livsvillkoren för djur- eller växtarter (7 kap. 16 § 4). Dispens kan dock meddelas, om det finns särskilda skäl (7 kap. 18 §).
På Visingsö råder det ett generellt strandskydd intill 300 meter från strandlinjen. Golfbanan ligger inom det området. Det finns inte stöd i för- fattning för att miljöbalkens regler om strandskydd trots detta skulle sakna tillämpning. Att golfbanan är förlagd till en plats som tidigare inte var alle- mansrättsligt tillgänglig inskränker inte reglernas tillämpbarhet i och för sig. Betydelsen av detta får i stället bedömas vid en materiell prövning av klub- bens ansökan enligt 7 kap. 16 § 4 och 18 § miljöbalken.
Miljödomstolen, som har funnit att området inte omfattas av strand- skydd, har inte prövat dispensfrågan. Målet bör därför återförvisas till miljödomstolen för prövning av den frågan.
Slut
Miljööverdomstolen undanröjer miljödomstolens dom och återförvisar målet till miljödomstolen för prövning av frågan om strandskyddsdispens.
117