Klagande: Miljö- och byggnadsnämnden i Ystads kommun
Motpart: Privatperson (AF)
Saken: Utdömande av vite
Nyckelord: Enskilt avlopp
Bakgrund
I detta mål – som gällde utdömande av vite – var frågan om vitesföreläg- gandet var lagligt grundat. I sak gällde målet vilka krav som kan ställas på rening av ett enskilt avlopp.
Miljö- och byggnadsnämnden i Ystads kommun hade beslutat att för- bjuda AF att efter den 31 december 2001 släppa ut spillvatten som inte ge- nomgått längre rening än slamavskiljning från WC eller bad, disk och tvätt (BDT). Förbudet förenades med ett vite om 30 000 kr. Miljö- och bygg- nadsnämnden yrkade i det aktuella målet att miljödomstolen skulle döma ut vitet. Miljödomstolen avslog ansökan om utdömande.
Miljödomstolen
Föreläggandet har inte överklagats och av handlingarna framgår att det har vunnit laga kraft. AF har medgett att föreläggandet inte har följts. Därmed skall det ursprungliga beslutet prövas endast huruvida det är lagligt eller inte. Miljödomstolen gör följande bedömning vad gäller den frågan.
Det tillsynsärende som inleddes under 1998 kan inte anses ha avslutats med de råd som meddelades i september det året. Ärendet började sålunda att handläggas innan miljöbalken trädde i kraft och borde därför enligt över- gångsbestämmelserna till balken rätteligen ha fortsatt att handläggas enligt äldre lagstiftning. I sak innebär de i föreläggandet åberopade reglerna dock inget nytt i förhållande till det som gällde enligt tidigare lagstiftning och i detta fall kan åberopad lagstiftning inte utgöra skäl för att anse att föreläg- gandet inte skulle vara giltigt.
Enligt 26 kap. 9 § miljöbalken får en tillsynsmyndighet meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att denna balk samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av balken skall efterlevas. Sådant föreläggande får enligt 14 § samma kapitel
118
förenas med vite. Motsvarande regel fanns tidigare i 40 § miljöskyddslagen (1969:387).
Av utredningen framgår att fastigheten används för fritidsboende, fram- för allt under sommarhalvåret. Vid huvudförhandlingen förklarade AF att han under 2002 vistades de på fastigheten under 40 - 45 dagar, under 2002 även vid nyår vilket inte har skett tidigare. Under den tid han vistades på fastigheten användes avloppsanläggningen.
Avloppsvatten från vattentoalett respektive BDT leds till en trekammar- brunn. Det är oklart vart vattnet därefter tar vägen. Kommunen har inga uppgifter om anläggningen, vare sig om trekammarbrunnen eller i övrigt. Vid huvudförhandlingen hävdade miljönämnden att vattnet går från tre- kammarbrunnen till en ledning via åkerdränering och ett slutet dike till en bäck omkring 400 meter från fastigheten. AF uppgav emellertid att tidigare ägaren berättat att vattnet från trekammarbrunnen leds till en stenkista och att vattnet därefter troligen infiltreras på grannfastigheten. Miljö- och bygg- nadsnämnden sade sig varken kunna bekräfta eller motsäga dessa uppgifter. Om det finns en stenkista torde den dock enligt nämndens uppfattning vara igensatt och sakna renande funktion.
Uppgiften om stenkistans existens är i och för sig oklar. Miljödomstolen finner det dock sannolikt att, som vanligen skedde, när trekammarbrunnen anlades, den kompletterades med en stenkista. Huruvida den eventuellt förekommande stenkistan fortfarande kan ha någon renande effekt eller inte är självfallet också oklart. Med tanke på att fastigheten i varje fall under de senaste åren i princip enbart använts under sommarhalvåret är det dock inte otänkbart att den kan ha sådan effekt. I vart fall borde den ha en infiltreran- de effekt.
Även om sålunda mycket är oklart vad gäller de faktiska omständighe- terna, så har det i varje fall inte visats att avloppsvattnet efter slamavskilj- ningen leds direkt till vattenområde. Det är snarast så att det sannolikt inte sker direktutsläpp. Den åberopade grunden (7 § miljöskyddslagen och dess motsvarighet i 12 § förordningen /1998:899/ om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd) som lägger en mycket stark bevisbörda på verksamhetsutövaren att visa att utsläpp kan ske utan risk för olägenhet, är därmed inte tillämplig. I sådana fall gäller allmänna försiktighetsreglerna i miljöbalken och vars
119
motsvarighet fanns även i miljöskyddslagen, se 2 kap. 3 § miljöbalken respektive 5 § miljöskyddslagen.
Även i dessa fall åligger det i och för sig verksamhetsutövaren att visa att utsläpp sker utan risk för olägenhet. Stöd för att begära in uppgifter fanns tidigare i 43 § miljöskyddslagen, numera i 26 kap. 21 och 22 §§ miljöbal- ken. Någon sådan utredning har dock inte tagits in.
Miljödomstolen gör följande bedömning.
I samband med den ursprungliga inventeringen borde det ha hämtats in uppgifter som klart visade vilken teknisk utrustning som finns, var eventuell infiltration sker samt om det finns risk för olägenhet. I detta fall förefaller det som om handläggande tjänsteman antecknat muntliga uppgifter från en enskild person som inte visste och fortfarande inte vet riktigt hur anlägg- ningen är konstruerad. Miljöförvaltningen borde i stället, innan den gick vidare, ha begärt att fastighetsägaren redovisat tidigare nämnda uppgifter eller själv ha låtit genomföra undersökningen på den enskildes bekostnad, såvida inte det stod klart att den enskilde frivilligt avsåg att bygga ut an- läggningen, vilket det inte fanns någon uppgift om i detta fall.
Det är sålunda inte visat och är knappast heller sannolikt att utsläpp sker i vattenområde. Dessutom kan konstateras att, även om det är lämpligt att lösa avloppsproblemen i ett sammanhang, det åberopade lagrummet enbart tar sikte på avloppsvatten från vattentoalett och inte även på s.k. BDT- vatten.
Även om utsläpp inte sker i vattenområde gäller de allmänna försiktig- hetsreglerna och såväl enligt miljöskyddslagen som enligt miljöbalken har det funnits och finns stöd för att förelägga om försiktighetsåtgärder eller förbud om det behövs. Vad gäller miljöfaran har nämnden anfört följande: "Endast slamavskilt WC och BDT-vatten innehåller mycket kväve, fosfor, bakterier, syreförbrukande ämnen och ämnen med akut giftverkan (bl.a. tensider). Miljö- och byggnadsnämnden anser att det är uppenbart att ett sådant utsläpp inte kan ske utan att det föreligger risk för olägenhet för människors hälsa och miljön."
Det har i detta fall endast allmänt åberopats att anläggningen inte är godtagbar och det har inte påvisats någon konkret miljö- eller hälsofara. Även om det inte är sannolikt, skulle det dessutom i detta fall kunna vara så
120
att den anläggning och den infiltration som efter den eventuella stenkistan eventuellt sker på grannfastigheten är en godtagbar lösning, i varje fall med den användning som hävdas i detta mål. Det finns ingen utredning som ger stöd för att närmare bedöma denna fråga.
Mot bakgrund av det ovan anförda finner inte miljödomstolen att det finns förutsättningar för att döma ut det förelagda vitet och ansökan skall därför avslås.
Miljööverdomstolen
Kravet på rening av WC-vatten grundas direkt på förbudet i 9 kap. 7 § mil- jöbalken och 12 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Det får numera anses utrett att avloppsvattnet från WC leds till en trekammarbrunn varefter det förs till en avloppsledning som mynnar i ett vattendrag, Tyge å. Det är inte uppenbart att utsläppet kan ske utan risk för olägenhet för människors hälsa eller miljön.
Utredningen i målet ger inte stöd för att fastigheten Hagestad 9:14 i Ystads kommun ligger inom tätbebyggt område. Krav på rening av övrigt avloppsvatten (BDT-vatten) kan därför inte grundas på 12 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. En individuell bedömning av behovet av rening av BDT-vattnet får göras med stöd av 9 kap. 7 § och 2 kap. 3 § miljöbalken. Vid denna bedömning finner Miljööverdomstolen att fastigheten används på ett sådant sätt att krav på rening av även detta vatten kan ställas på det sätt som miljö- och byggnadsnämnden gjort i före- läggandet. Vitesföreläggandet, som vunnit laga kraft, är således lagligen grundat i sin helhet.
Vitesföreläggandet har utformats så att det inte funnits anledning till missförstånd om det som AF har att iaktta för att föreläggandet skall uppfyl- las. AF har uppgett att han släppt ut avloppsvatten efter det att förbudet trätt i kraft. Vid sådant förhållande och då i övrigt hinder inte föreligger skall det förelagda vitet dömas ut; det saknas skäl att jämka vitesbeloppet.
121