Få eller inga yrkeskategorier är så utsatta för allmänhetens granskning som skollärare. I stort sett alla vuxna människor har själv erfarenhet av lärare från sin skoltid, och många har det i egenskap av föräldrar till barn som går eller har gått i skolan. Enskilda lärare eller läraryrket som abstrakt storhet väcker därför reaktioner hos de flesta människor. Det är ett yrke som alla kan relatera sig till och därmed ha synpunkter på.
Under senare delen av 1990-talet och under 2000-talets första år har skolan också ofta diskuterats och fokuserats i massmedia. I allmänna ordalag kan man säga att den svenska skolan har framställts som en institution i kaos. Uppmärksamheten har bland annat riktats på skolans minskade ekono- miska resurser, relationer elever sinsemellan och mellan elever och vuxna samt kring ett påstående om att allt fler lämnar skolan med bristande kun- skaper. Därvidlag har ofta eleverna stått i centrum för diskussionen. Som en konsekvens av bland annat de svårigheter som målas upp har, enligt massmedia, läraryrkets attraktionskraft minskat. Tidvis har det varit svårt att fylla alla platser på lärarutbildningar, och det hävdas att allt fler lärare byter arbete eller pensioneras i förtid. Denna bild av skolans värld är i dag allmänt spridd. En vad etnologer kallar moralisk panik har uppstått.1
Men det finns också andra bilder av skolans vardag och därmed lärar- yrkets villkor. I ett reportage i Lärarnas Riksförbunds Uppslaget/Aktuellt i
Pedagogiken från augusti 2000 kan man läsa om hur en grundskola för 7-9
Nyhems högstadieskola är en typisk 60-tals mastodontbyggnad med långa korridorer och trista lokaler med en genomgående inredning för klassrums- undervisning av traditionell art. Skolan är dessutom belägen i ett invandrartätt område med många hyreshus, som kommunen har svårt att finna hyresgäster till. Men innanför stenväggarna sjuder det av nytänkande, verksamhetslust, idéer och kreativitet /…/
Varje lärare är mentor för en grupp elever. Mentorstid och tid för projekt är schemalagd för alla elever i de arbetslag som högstadiet idag är indelat i. På förmiddagarna har man traditionella lektioner med ämnesinriktad undervis- ning /…/
Arbetslagen väljer fritt arbetssätt och inriktning på projekt och teman /…/ Man arbetar tematiskt, inte bara i samband med vissa projekt, utan genom- gående.
Man har alltid ett kulturperspektiv på studierna. Det innebär att man arbetar mycket utifrån ämnesområdena konst, musik, bild, litteratur, teater /…/
Efter det inledande inspirationspasset ger eleverna själva förslag på hur de ska lägga upp sina studier. Förslagen visas för lärarna och föräldrarna som också får ge sina synpunkter på elevernas planering. Slutligen ställer lärarna samman de förslag de anser lämpliga utifrån aspekterna största möjliga frihet för eleverna men att läroplanens mål också ska uppfyllas /…/
Studierna sker dels i projektform, dels i verkstäder fyra dagar i veckan. I verkstäderna kan eleverna forska, arbeta med läsning och skrivning, laborera eller ägna sig åt konstnärlig verksamhet av olika slag.2
Självfallet måste man lägga källkritiska aspekter på såväl massmedias rapportering som fackpressens bild av skolan. Framställningarna är, var och en på sitt sätt, ofta onyanserade och ej problematiserande. De saknar också en djupgående analys. Men en slutsats man kan dra är att lärararbetets vardag sannolikt skiljer sig betydligt åt från skola till skola och från kommun till kommun.3
Sannolikt kan det också finnas stora variationer inom en och samma skola. De flesta elever möter därför flera olika ”undervisnings- kulturer” under sin skoltid.4
Sådana skillnader tydliggörs också vid samtal med exempelvis lärarstuderande och vid läsandet av deras praktikrapporter.5 Bilden av dagens skola, och därmed lärararbetets villkor, är med andra ord mycket varierande. Vilken av dessa bilder man än väljer att ha skiljer den sig betydligt från bilder av forna dagars skola. En vanlig sådan bild
uttrycks i Alf Sjöbergs film Hets med Stig Järrel som den auktoritäre och terroriserande läroverksläraren Caligula. I andra, rakt motsatta, bilder teck- nas ibland småskolan som en Sörgårdsidyll. Sådana exempel utgör till exempel Astrid Lindgrens böcker om Bullerbyn eller Pippi Långstrump, även om den senare på sitt eget sätt gör uppror både mot skolans disciplin och dess kunskapsinnehåll.
Av de bilder som tecknats av skolan som arbetsplats under 1900-talet kan man dra slutsatsen att lärararbetet och dess villkor, liksom vad gäller för många andra yrken, har förändrats dramatiskt under de senaste 50 åren. På vilket sätt och i vilken mån har det då förändrats? Vilka strukturer är segare och karakteriseras i stället av kontinuitet? Det finns ingen djupare analys av arbetsprocessens förändring beträffande lärararbetet för perioden efter 1945. Det finns emellertid en del vanliga bilder som dyker upp i olika sammanhang. Dessa är delvis oproblematiserade, och i grunden bygger de på förändringar i normativa styrdokument. Ett vanligt synsätt är att lärarens roll förändrats på bland annat följande sätt:
Från ensamvargen i det stängda klassrummet till medarbetaren i ett arbetslag med gemensamt ansvar för en grupp elever,
Från ämnet och dess innehåll i centrum till eleven i fokus, Från kunskapsförmedlare till handledare,
Från den som enväldigt styr till den demokratiske ledaren.
Detta förmedlas också ofta i lärarutbildningar som en norm för hur en ”bra” lärare ska vara.6
Vi måste emellertid tränga bakom de vanliga bilder som skapas dels genom studier av normativa styrdokument, vilka ur ett arbetsprocessperspektiv egentligen bara uttrycker hur staten vill att verksam- heten ska fungera, dels i hur den så kallade stora berättelsen om den demokratiska skolans framväxt formar bilder av en idealtypisk förändring.