År 1998 gjorde TAM-arkiv en insamling av lärarminnen i Sverige. Cirka 120 lärare skickade då skriftligt in sina levnadsminnen. Av dessa publicerades 8 stycken i en bok. Flertalet av de lärare som där kommer till tals uttrycker sina erfarenheter av olika arbetssätt och hur de använt sig av olika typer av arbetsredskap. En vanlig bild som dessa lärare ger är att under början av deras yrkeskarriärer var det katederundervisning som var den gällande normen. Det var också en sådan arbetsmetod som förespråkades i själva lärarutbildningen. Nils Svensson har mot bakgrund av sin egen utbildning från början av 1950-talet berättat att
under utbildningstiden på seminariet var det i princip katederundervisning som gällde, kanske omväxlat med enkla arbetsövningar. Ordet grupparbete nämndes aldrig, åtminstone inte vad jag kan erinra mig. När jag därför kom ut i skolan under mina första tjänstgöringsår, tänkte eller trodde jag, att det var det enda som gällde.78
Nils Svensson tillträdde sitt första lärararbete sommaren 1954. Han berättar om de arbetsredskap läraren hade till sitt förfogande. Det fanns inga särskilda hjälpmedel mer än en radio och en gammal spritduplikator på skolan. Inga slags projektorer eller TV fanns det. De enda hjälpmedlen var svarta tavlan, kartor och planscher plus en och annan stencil. Mot bakgrund av
denna brist på arbetsredskap och den utbildning Nils hade fått
blev det i princip katederundervisning, även om jag inte just satt i katedern, och inte gjorde det senare heller förresten. Jag tyckte, att allt jag fått mig till del i lärarutbildningen var mer eller mindre bortblåst, och jag fick därför själv efter hand komma på nya idéer och eventuella pedagogiska finesser.79
Börje Larsson som började arbeta som lärare vid ungefär samma tid berättar också om katederundervisning och förmedlingspedagogik som domineran- de. Så var det enligt Börje fortfarande in på 1960-talet. I den nyinrättade grundskolan tog man efter organisation och arbetssätt från den äldre realskolan:
Undervisningen var strikt ämnesbunden och för eleverna fanns ett tryckt schema med förkortningar på ämnen, lärare och lokaler att följa under skoldagen. De måste förflytta sig till institutionerna och ämnesrummen på egen hand och möta de olika ämneslärarna på det sätt, som blev formen för högstadiet i fortsättningen /…/
Undervisningen var av traditionell katedermodell med genomgång av läraren av ett avsnitt, övningsuppgifter på ett arbetsblad, läxförhör och ibland prov på ett större avsnitt /…/ Självklart kunde man integrera /mellan ämnen/ de egna lektionerna, men däremot förekom inte mycket samordning med flera lärare. Projekt och ämnesövergripande arbetsformer i ordnad form var inte vanliga /…/
Minns inte att det var några större ordnings- eller disciplinproblem. Uppföljningen var dock rätt noggrann med anteckningar om sen ankomst, dålig läxläsning, glömda böcker, störningar på lektioner etc. Allt redovisades på klasskonferenser och rektor och studierektor engagerade sig verkligen för att rätta till det som inte var så bra.80
Ännu 20 år efter det att 1940-års skolutredning hade formulerat sina tankar för hur skolans verksamhet och undervisning borde utformas var det sålunda ett mycket traditionellt arbetssätt som ofta dominerade, även om det fanns tendenser till uppluckring, kanske framför allt i de tidiga årskurserna där den organisatoriska bundenheten av scheman och specialsalar inte var lika stark.
När Nils Svensson sammanfattar lärararbetets förändring under 1900-talets senare decennier antyder han dock att det skett avgörande förändringar vad gäller arbetsmetoder. Det är emellertid inte riktigt klart i hans minnes- nedteckning om han syftar på den verkliga förändring som skett i klassrum- men eller på de intentioner som förts fram från statens sida. Vi har tidigare sett hur utbildningstiden och Nils första lärarår såg ut med katederunder- visning som dominerande princip.
Men efterhand genom de enstaka studiedagar vi hade, genom de läroplaner, som kom och gick, samt genom artiklar i lärarpressen och genom egna tankar och idéer, ändrades efterhand undervisningssättet. Eleverna fick arbeta mera självständigt i arbetsböcker, där tyvärr så kallade fyllerifrågor i början dominerade. Nästa fas blev, att arbetsböckerna användes allt mindre, eftersom arbetsuppgifterna inte alltid var meningsfulla. Egna stenciler och annat egentillverkat material användes i stället jämsides med läroböckerna. Dessa var man ofta alltför bunden till, och det tog tid, innan åtminstone jag kunde lägga dem åt sidan under vissa moment.
Under en period på 1960-1970-talen ansågs grupparbete vara det enda saliggörande. Nästa fas blev, att katederundervisning och grupparbete blandades i lagom portioner. LGR 80 och den därpå följande läroplanen hade intentioner, som pekade på ett nytt sätt att arbeta. Läraren blev handledare, eleverna fick ta egna initiativ, fick ha egna idéer och inflytande över skolarbetet. De fick själva välja arbetssätt, klassrummen försågs med uppslagsböcker och facklitteratur, och läraren fick hjälpa eleverna med råd var och hur fakta kunde hämtas. Detta innebar också, att arbetet inte längre var så starkt knutet till läroböcker utan i stället till uppslagsböcker, tidningsartiklar, TV- och radio- program, AV-hjälpmedel etc. Veckoschema och betingsarbete blev nya begrepp, där eleverna själva kunde planera arbetet.
I början av 1990-talet gjorde så datorerna sitt intåg i skolor och i klassrum. Det började med en Amiga i varje klassrum. Men sedan gick denna utveckling snabbt. 1995-1996 fanns moderna datorer dels i en särskild datasal och dels flera stycken i anslutning till de olika klassrummen. Datorerna användes i en början mest i svenska som ordbehandling, program i matematik och övrig svenska. Men så kopplades alla datorerna in på ”nätet”, och internetanknytning- arna kunde användas i kunskapssökande av olika slag.81
Andra lärare däremot berättar om hur de hållit fast vid det arbetssätt som de tidigt skolades in i. En konservativ grundsyn är inte ovanlig. När John- Wiktor Holm i början av 1950-talet började sin lärarbana
var det 1919-års läroplan som gällde. Jag fann den vara ett utmärkt stöd för min undervisning och jag brukar säga att trots alla nya läroplaner som kommit under åren har jag ändå i grund och botten hållit mig till den, det vill säga 1919-års.82
Den konservativa synen på skolan uttrycks i flera andra sammanhang. Sålunda berättar till exempel John-Wiktor att en lärarinna han mötte under en praktik i samband med sin utbildning sade till honom att
ni alla unga lärare som kommer ut i dagens skola. Lyssna på de gamla erfarna lärarna och lär av dem innan ni sätter igång med alla de nya idéer som kommit. De är inte alltid så lätta att genomföra i praktiken.83
En liknande hållning kommer till uttryck i många av de insamlade lärarminnena. Flera olika lärare framhåller till exempel att visserligen måste skolan följa med och anpassa sig efter samhällsförändringen, men att man måste ta mycket större hänsyn till beprövad lärarerfarenhet och inte låta politikerna styra i så stor utsträckning som skett under andra hälften av 1990-talet. Den nuvarande skolans problem med till exempel disciplin, ökat våld och vad som upplevs som bristande kunskaper hos barnen förklaras ofta med politikers klåfingrighet och oförmåga att lyssna på de erfarna lärarna.
Nya läroplaner har kommit och gått. Man har förkastat beprövad erfarenhet av undervisning men resultaten har också blivit brister i många barns förmåga och kunnande.84