Vi har nu tagit del av att lärare upplever stress på arbetet och att stressen har medfört såväl sjukfrånvaro som tankar på att förändra arbetssituationen. Vi har också kunnat konstatera att lärarna själva upplever att arbetet är behäftat med för höga krav, att de har begränsat handlingsutrymme och att de har för litet socialt stöd. Vi har fått statistiska belägg för att tjänst- ledigheten har ökat samtidigt som antalet behöriga lärare minskat. Huruvida det senare bero på att färre söker till lärarutbildningen eller att antalet studieplatser har feldimensionerats, råder det delade meningar.
I arbetsvärderingsundersökningen framkom att huvudparten av lärarna upplevde att det kursutformade gymnasiet och de målrelaterade betygen i kombination med den befintliga elevgruppen utgjorde faktorer som gjorde uppdraget svårgenomförbart och gav upphov till stress. Att det stora flertalet lärare delade denna uppfattning tyder enligt Lazarus (1995) på att orsaken till stressen står att finna i arbetsmiljön och inte hos den enskilde individen. Arbetsmiljön förefaller ha förändrats till det sämre i detta hänseende till följd av den senaste skolreformen.
Höga arbetskrav
Med tiden har kraven i arbetet ändrats. Yrkesrollen har övergått från kun- skapsförmedlare till handledare. Ett förändrat arbetssätt fordrar inlärning av nya pedagogiska färdigheter och en period av tillvänjning, processer
som båda är psykiskt krävande. Som framgått av arbetsvärderingsunder- sökningen ska allt fler arbetsuppgifter utföras inom ramen för den reglerade arbetstiden. De kursrelaterade betygen har gett lärarna ett merarbete. De både kunskaps- och motivationsmässigt ojämna elevgrupperna ställer höga krav på lärarens pedagogiska förmåga och förutsättningarna för ”det goda mötet” är inte längre självklara. Det krävs en högre grad av kraftansträngning om läraren har som ambition att samtliga elever ska nå Skolverkets krav på mål- och resultatuppfyllelse. Arbetstiden per vecka överstiger vida den fastlagda enligt de tillfrågade lärarna. För de lärare som undervisar på flera program har deltagande i arbetslagsmöten blivit ett merarbete i stället för till hjälp.
Bristande egenkontroll
Från att, förutom undervisningstiden, ha haft full dispositionsrätt över sin arbetstid, har lärarna fått en reglerad arbetstid som schemalägges av andra. I arbetsvärderingsundersökningen beskrev lärarna att för- och efterarbetet i skolan bedrevs i delade arbetsrum, ibland med upp till 16 kollegor. Man skulle också som lärare vara tillgänglig för eleverna. Dessa arbetsbetingelser har medfört rent praktiska svårigheter att genomföra uppgiften inom ramen för den arbetsplatsförlagda tiden. Lärarna har ibland inte möjlighet att slutföra en uppgift eller förbereda en lektion så att de själva blir nöjda. Kontakten med ämneskollegor, och därmed uppdatering av kunskapsnivån ämnesmässigt och pedagogiskt, är på grund av arbetslagsorganisationen bruten. Detta medför enligt Pousette (2001) en osäkerhet huruvida det egna arbetet duger. Medbestämmande för både elever och deras föräldrar om hur undervisningen ska bedrivas är ytterligare en faktor som gör att kontrollen över arbetet blivit mindre. Handlingsutrymmet har kringskurits till följd av Skolverkets resultatstyrning.
Dåligt socialt stöd
Den individuella lönesättningen som infördes bland annat som ett incitament till ett ökat engagemang i skolutvecklingsfrågor har resulterat i
konkurrens i stället för samarbete enligt lärarnas egen uppfattning. Differentierade arbetstider med olika långa lektionspass samt en arbets- platsförlagd tid som utnyttjas av var och en till eget arbete, har medfört att den sociala samvaron mellan kollegor minskat. De nya och ökade arbets- uppgifter som lagts på skolledarna har medfört att mindre tid kunnat läggas på den pedagogiska ledningen och att kontaktytorna vis á vis lärarna minskat. Eleverna utgör enligt Pousette (2001) den mest betydelsefulla gruppen att få bekräftelse ifrån. Om eleverna är mindre studiemotiverade har lärarna mindre möjligheter att få feedback från denna grupp. Dessutom har den kritik som riktats mot skolan i massmedia av lärarna själva uppfattats som riktad mot deras egna insatser.
Generationsskillnader
I arbetsvärderingsundersökningen framkom att de äldre lärarna med den längsta yrkeserfarenheten upplevde arbetet som mer påfrestande än de yngre lärarna med kortare yrkeserfarenhet. Detta kan tyckas paradoxalt eftersom man inom varje yrke med tiden tillägnar sig strategier som under- lättar arbetet. Å andra sidan avtar krafterna med stigande ålder. Vad ligger egentligen bakom detta? Kan det även finnas andra faktorer som styr? Män- niskor har olika målsättning med sitt arbete. Har yngre lärare en annan värdegrund än äldre lärare för sitt arbete? Finns det belägg för att de äldre lärarna som kollektiv skulle ha en annan syn på sin yrkesroll än de yngre och i så fall varför?
För att få svar på dessa frågor delades undersökningsresultaten in i två åldersskiljande grupper, en yngre grupp, 20–44 år och en äldre grupp, 45– 65 år. Gruppernas svar på de öppna frågorna jämfördes.
Meningsfullheten i yrket
”Det goda mötet” utgjorde för både äldre och yngre lärare det mest betydelsefulla inslaget i arbetet. Kraftkällan i det mötet var för de äldre lärarna att man kunde skönja en kunskapsutveckling hos eleven, att man blev positivt bemött av eleverna eller att man såg en mognad hos dem.
Elever med ett trevligt humör och som var nöjda med undervisningen upplevdes som ett tillskott. Lärarnas utsagor var elevcentrerade. Kunskaps- förmedling, eget intresse för ämnet och egen utveckling var de faktorer som de yngre lärarna tyckte gav innehåll i mötet. Utsagorna var mer självcentrerade.
Belastande i arbetet
Båda grupper angav samma anledningar till varför arbetet är belastande men rangordnade dem olika. Tidsbrist var den vanligaste orsaken till att arbetet upplevdes påfrestande för de äldre lärarna och tre gånger vanligare än för de yngre lärarna. De äldre upplevde också en större påfrestning av vad man kallade ”icke pedagogiskt arbete”. Med detta menades uppgifter av administrativ karaktär, konferenser, möten och pappersarbete. Ständiga omorganisationer och undervisning av elever som inte var studiemotiverade, uppfattades i högre utsträckning av de äldre som påfrestande, medan de yngre upplevde brister i den pedagogiska ledningen som mest arbetsamt. Samtliga lärare upplevde i lika hög grad att arbetsbördan var för stor och att de alltför stora, tillika ojämna elevgrupperna försvårade undervisningen.
Önskan om förändring i arbetet
Den förändring som stod högst på önskelistan i båda grupper var ett annorlunda ledarskap och borttagande av den aktuella kursutformade utbildningen. Man önskade att ledningen på ett bättre sätt kunde tillvarataga de pedagogiska värdena. Denna önskan fanns oftare omnämnd hos de äldre medan de yngre oftare önskade sig löneförhöjning. Samtliga ville öka den kollegiala samvaron.
Skillnad i värdegrund
Vilka bakomliggande orsaker kan finnas till skillnader i attityder bland de äldre och de yngre lärarna? Uttröttningseffekten som ligger i åldrande-
processen kan man naturligtvis inte bortse ifrån. Men det var inte bara svårigheterna som upplevdes olika i grupperna. Upplevelsen av det menings- fulla i arbetet liksom förändringsönskningarna skilde sig också åt. Detta har påkallat ett behov av att pröva andra vetenskapsteoretiska resonemang än den ”krav–kontroll”-modell som Karasek och Theorell (1990) presen- terat.
Stress uppstår enligt Lazarus och hans forskarkollegor (Lazarus 1966, Lazarus och Folkman 1984, 1987) om grundläggande värden eller mål ifråga- sätts eller omintetgörs för en person eller ett kollektiv som har en gemensam värdegrund. Situationen uppfattas då som hotfull och ger upphov till stress- reaktioner hos de inblandade.
Organisationspsykologerna Locke och Taylor (1990) har identifierat fem grundläggande värden som ett arbete kan ha: materiellt värde, prestations-
betingat värde, en upplevelse av mening med tillvaron, social gemenskap,
eller en förstärkning/ bibehållande av självkänslan. Om värdegrunden för ens arbete ifrågasätts kommer den anställde att uppleva detta som ett hot och därmed reagera med stress.
I vilket avseende, förutom åldern, skiljer sig de båda grupperna åt? Vilka är de grundläggande arbetsvärderingarna och vilka är hoten? Vari består utmaningarna? För att närma sig dessa frågor föreföll det rimligt att försöka skapa en bild av vilken grund den enskilde läraren hade för sitt yrkesval.
Till skillnad från alla andra yrkesverksamma har varje blivande lärare sin egen skolgång som naturlig referensram vid yrkesvalet. Det omfattande reformarbete som skolan varit föremål för sedan 1960-talet har medfört att denna referensram ser olika ut för lärarna beroende av under vilken tidsperiod de själva varit elever. Richardsson (1999) har sammanfattat vilka grundläggande utbildningsprinciper som varit gällande och hur inställ- ningen till lärandet har förändrats över tid. Utbildningen för 40- och i viss mån 50-talisterna genomsyrades av ett prestationstänkande. Urvalsprincipen rådde under hela utbildningstiden. Den som inte klarade urvalskriterierna fick inte tillträde till närmast högre utbildningssteg. Skoltiden präglades av ett elitistiskt tänkande där flit och ordningsamhet premierades. Denna inramning utgjorde scenen där inspirationen för läraryrket startade för 40- och i viss mån 50-talisterna.
Skolarbetet efter 1962 syftade till jämlikhet och social utjämning. Alla var lika värda och förväntningarna på eleverna var att de skulle göra så gott
de kunde – och att detta var gott nog. Värdegrunden var enligt Schüllerqvist (1998) ickesegregering, social utjämning, jämlikhet och generell medborgar- kompetens. Principerna för denna skolstruktur har i stort sett varit bestående sedan 1970-talet och lärare som började sin skolgång från slutet av 1960- talet, känner i mycket igen sig även i dagens skola.
Hot eller möjligheter?
Låt oss anta att ”urvalsskolan” skapat en prestationsbaserad värdegrund för de äldre, medan värdegrunden för de yngre bygger på självförverkligande. Får man något belägg för detta antagande i undersökningen? På frågan om det meningsfulla i arbetet framkom att elevernas prestationer var ett mått på den egna dugligheten för de äldre lärarna, medan de yngre i stället gav uttryck för att det var viktigt att få förmedla kunskap och att man utvecklade sig i sitt arbete.
Vilka hinder finns i de två grupperna för att genomföra uppdraget utifrån de skillnader i värdegrund som förmodas existera? Tidsbrist angavs mer än tre gånger så ofta i den äldre gruppen. Det förefaller mindre troligt att den upplevda tidsbristen skulle bero på att man arbetar långsammare eftersom den långa erfarenheten skulle kompensera för detta. I stället tycks svaren tyda på att de äldre har en högre ambitionsnivå än sina yngre kollegor att söka få samtliga elever att uppnå kraven för ”godkänd” inom deras respektive ämnesområden. Om uppdraget uppfattas enligt följande händelsekedja
Kunskapsförmedling – Mottagen kunskap – Godkänd elev
det vill säga att prestationen styr, så utgörs hoten av allt som förhindrar att man uppnår den kvalitet på arbetet som man eftersträvar. Ett hinder är bland annat elever med låg studiemotivation. Ett annat är den ändrade kursutformningen där alltför många elever ska bedömas på allt för kort tid. Ännu ett hinder är allt ”ickepedagogiskt” arbete som tar tid ifrån annat ”viktigare” arbete. En arbetsledning som inte försvarar de pedagogiska värdena försvårar yrkesutövningen. De elever som inte är studiemotiverade,
i kombination med en arbetsledning som inte gör det möjligt för läraren att genomföra sitt uppdrag, kommer av denne att upplevas som ett hot. Reformerna som kom under 1990-talet ändrade de pedagogiska förutsätt- ningarna så att dessa lärare inte kunde arbeta utifrån sina grundläggande värderingar. De besparingar, åtstramningar och nedskärningar som den ekonomiska krisen tvingade fram och som kom att genomföras av kommunerna kan vara en förklaring till missnöjet med decentraliseringen som lärarna gett uttryck för. Om man i stället tänker sig uppdraget som
Intressanta arbetsuppgifter i kunskapsförmedlande miljö
så blir tidsbrist inte det som i första hand försvårar uppdraget. Om de yngre lärarna utgår från en värdegrund som bygger på självförverkligande är det lätt att förstå att de yngre tycker att kunskapsförmedlingen / handledarskapet som arbetsuppgift fått för litet utrymme och att arbetsledningen ger för lite feedback i utvecklandet av lärarens yrkesskicklighet. De ständiga omorga- nisationerna uppfattas inte av den yngre gruppen som bland de mest be- lastande. Lärarna i denna grupp förefaller att använda sina kraftresurser på ett för dem själv mer ekonomiskt sätt – man lägger ambitionsnivån på en nivå som överensstämmer med de resurser som är givna.
Stressforskarna Karasek och Theorell (1990) menar att obalans mellan de faktiska arbetskraven och den möjlighet man har att kontrollera sin arbetssituation leder till stress. Siegrist (1996) går ett steg längre och anser att det subjektiva upplevandet också måste tillmätas ett värde. Han menar att, till de yttre krav som ett arbete har, ska läggas den inre motivationen som finns hos den anställde. Arbetstagare med högt kontrollbehov, de så kallade typ A-människorna (Rosenman och Friedman 1974), har en högre kravnivå på sig själv än de som har mindre sådant behov. Man kan därför anta att ambitiösa personer upplever en högre grad av arbetsbelastning. I sin ”Effort – reward”-modell hävdar Siegrist (1996) även att om belöningen för ett utfört arbete av den anställde upplevs stå i proportion till det utförda arbetet, är detta hälsofrämjande.
De lärare som försöker kompensera för de bristande resurserna genom att öka sitt engagemang och finna bättre pedagogiska verktyg, gör detta på
”icke arbetstid” för att uppnå det åtrådda resultatet – godkända elever. De ger sig själva mer arbete utan att få bekräftelse verbalt eller pekunjärt. Arbetsbördan blir orimligt stor och leder till utarmning av de egna krafterna. Om man uppfattar att man hindras i sin gärning eller om arbetet inte blir uppskattat så som man förväntat sig, kommer man till en punkt där arbets- kraven överstiger de egna kraftresurserna, vilket kan leda till ohälsa (Lazarus 1995; Siegrist 1996).
Båda grupper delade en önskan om en ändrad kursutformning och en minskad total arbetsbörda. De äldre hade nästan dubbelt så ofta en önskan om ett förändrat ledarskap och i den förhoppningen låg att en sådan föränd- ring skulle leda till en skola där det pedagogiska arbetet bättre togs till vara. Därmed skulle den önskade värdegrunden kunna återställas. Löne- förhöjning angavs nästan tre gånger oftare som underlättande för de yngres arbete. Enligt Siegrist (1996) skulle detta kunna betyda att belöningen upp- levs som för liten i förhållande till insatsen. Även dessa svar talar för an- tagandet att äldre lärare har prestationsuppfyllelse som grundläggande arbetsvärdering, medan en ökad självkänsla har ett högre värde för de yngre.