Debatten mellan David Bloor och vetenskapsteoretiker

Giere menar att analysobjektet istället måste vara hela vetenskapsmannen.

Med det menar han att vi inte bara kan se på det som finns i vetenskapsmannens hjärna. Han menar att vi också måste ta i beaktande att han/hon har många olika intressen och sociala relationer. Dessutom kan det inte handla om en människa som tänker rationellt i alla lägen. Först när vi har insett det kan vi börja med att empiriskt beskriva de sociala och kognitiva faktorer som är inblandade i särskilda vetenskapliga perioder. Här tycks Giere ändå lämna det individuella perspektivet och börja argumentera för något som mer liknar en artificiell social positionering.

När han hävdar att människan inte tänker rationellt i alla lägen öppnar han för att något annat än avsiktliga handlingar av människor också är inblandade i skapandet av kunskap. Att detta annorlunda handlar om att både sociala och kognitiva faktorer är inblandade i vissa perioder öppnar för att det sociala kan vara knutet till en viss situation. Det talar för att sociala faktorer måste påverka människan genom kontexter. Det blir därför naturligare att se på det sociala som uttryck för en artificiell positionering. På så sätt finns det heller ingen motsättning mellan sociala och kognitiva faktorer. Snarast är det så att det kognitiva och det sociala smälter samman. Det innebär också att artificiella inslag är något av normaltillståndet för att förmedla kunskap. Wertsch diskussion om internalisering gentemot externalisering pekar på att det åtminstone inte bara är vetenskapsmannens inre arbete som skapar den funktionalitet som behövs i kunskapsprocesserna.

En som försöker sammanjämka kontrahenterna är Michael Gorman. Han diskuterar vilka möjligheter det finns att låta konnektionistiska program bygga på en modell som både innehåller kognitiva och sociala faktorer. Gorman framhåller att dessa program kan vara kapabla att skapa kunskap på egen hand. Gorman hävdar att frågan om dessa program verkligen motsäger vetenskapssociologernas positioner avgörs av på vilket sätt de kommer fram till sina upptäckter. Gorman ställer några retoriska frågor som påminner om det exempel Randall Collins uppställde. Kommer programmen att lära sig på samma sätt som vetenskapsmännen gör. Och kommer de att kunna förbättra sina ”papper” genom de responser som de får från referenter? Om dataprogrammen kan innehålla dessa funktioner så menar Gorman att de konnektionistiska programmen, istället för att gå emot vetenskapssociologin, kan hjälpa oss att nå en insikt om hur vetenskapsmannens sociala miljö verkligen skapar de problem han/hon måste tampas med (Gorman,1989:646-647).

att det är sant att filosofer menar att sanna eller rationella åsikter inte skall tillskrivas sociala orsaker. Men han framhåller att få eller inga alls av de betydelsefulla filosoferna förnekar att rationella åsikter inte påverkas av sociala orsaker. De flesta filosoferna, liksom deras sociologiska motståndare, menar att åsikter är delar av de kausala nätverk som finns i världen (Laudan,1981:178).

Laudan talar uttryckligen om ett nätverk och inte om sociala faktorer. Det stödjer uppfattningen om att vi kan rädda tanken på de sociala faktorernas betydelse om vi ser dem som det som skapar ett nätverk av relativa positioner. I så fall måste vi verkligen överge tanken på att det sociala kan vara orsakande. Ty i ett nätverk sker påverkan på så sätt att nätverket exponerar genom att olika relationer framstår som mer meningsfulla. Det blir långsökt att dessa relationer kan ha en determinerande kraft. Det är rimligare att vi tänker oss att det är tillfälligheter som skapar möjligheter att se. Om det skulle handla om orsakande krafter borde vi istället för nätverk se fastslagna och svårföränderliga relationer.

Laudan tycks också vara skeptisk till kausaliteten när han lite senare hävdar att få filosofer verkligen insisterar på en kausal relevans i både epistemologiska och rationella överväganden (Laudan,1981:179). Han framhåller att han ifrågasätter om vetenskapen har några speciella metodologiska principer eller epistemologiska preferenser som klart skiljer den från andra icke-vetenskapliga former av kognition.

Han framhåller också att åtminstone han är övertygad om att ingen, varken filosof eller sociolog, ännu har framlagt acceptabla redogörelser för vilka kognitiva eller metodologiska egenskaper som skiljer vetenskaperna från icke-vetenskaperna (Laudan,1981:180-181).

Den starkaste kritiken riktar Laudan mot Bloors tredje tes. Den som handlar om symmetri i förklaringarna. Laudan hävdar att den går emot de allra mest etablerade prejudikat inom naturvetenskaperna. Han ställer frågan om i vilka vetenskaper alla händelser kan förklaras av samma sorters kausala mekanismer (Laudan,1981:182). Laudan framhåller att denna syn leder fram till att resonerande processer inte alls har någon påverkan på produktionen av några åsikter. Laudan menar att sådana krav är alldeles för starka för att kunna tas på allvar. Laudan frågar också varför Bloor har kommit fram till denna slutsats. Han menar att det har att göra med att Bloor har en alltför snäv modell av det rationella. Laudan hävdar att man kan ha en sociologi om det rationella som skulle kunna förklara varför i vissa kulturer en del saker räknas som goda argument.

Det leder till frågan om vilka sociala faktorer som spelar en roll för det sätt som rationaliteten själv utvecklas. Laudan föreslår att även den mest ambitiösa kunskapssociologen måste ansluta sig till tesen om rationell symmetri för att kunna vara öppen för att rationella åsikter kan ha sociala ursprung. Dock föreslår han att sociologins bästa väg inte är att argumentera för att rationella och irrationella åsikter har samma sorts orsaker. Den bästa vägen är istället att erkänna att rationella och irrationella åsikter mycket väl kan ha olika ursprung. Och att man

därifrån försöker utveckla sociologiska modeller för hur rationella åsikter formeras (Laudan,1981:189).

Om vi försöker placera in Bloors position i jämförelse med Luhmann så blir det svårt att se hur sociala processer hos Bloor kan förklara både det som är sant och det som är falskt. Om kausaliteten knyts till mänskliga handlingar kan vi se att det som är intressestyrt förklarar varför mänskligheten inte har kunnat använda alla möjligheter att observera som finns i miljön. Om vi skall kunna förklara hur människan lyckats hitta nya och mer givande positioner utan att förklara det med att kontextfaktorer gjort en sådan utveckling möjlig, måste vi mena att det är människans rationella tankeförmåga som har gjort att hon vunnit över snöda intressen.

Luhmann talar istället om att förhållandet mellan system och miljö är asymmetriskt. Komplexiteten kommer från miljön och den relationen kan inte ändras (Luhmann,1995:182). Om vi sätter det förhållandet i relation till debatten mellan Bloor och Laudan betyder det att det är ifrågasatt om medvetandet kan tänka sig fram till ny kunskap. Människor är alltför innestängda i sig själva för att vi skulle kunna säga att de kan tänka sig fram till sanningen. Det är därför som vi behöver de reflexiva processerna. Ser vi på dessa reflexiva processer som ett uttryck för de sociala processer som skapar ny kunskap får vi ett argument för att sociala faktorer förklarar all kunskap. Vi bör emellertid uppmärksamma att när det gäller att skapa ny kunskap måste de sociala systemen interagera med sin omgivning. Det gör att även sociala kunskapsprocesser påverkas av faktorer som hör till den omgivning som ofta handlar om den fysiska naturen. På så sätt blir ändå de sociala processerna påverkade av det vetenskapsteoretiker skulle kalla naturvetenskapliga fakta. Eftersom det är miljön som erbjuder komplexiteten kan vi påstå att denna miljö har större betydelse än de interna processerna inom de sociala systemen.

Detta innebär att det finns anledning att påstå att kunskapsprocesser är asymmetriska. Vi kan på så sätt hävda att Bloor både har rätt och fel. Sociala processer förklarar all sorts kunskap men processerna i sig är inte symmetriska.

Det betyder att vi aldrig kan se vad som i ett visst fall lett fram till en viss kunskap. När självreferensen kräver reflexion innebär det att processerna handlar om ett komplicerat samspel mellan system och miljö. Vad som påverkar mest avgörs av den kontext som bildas i en viss tid. En och samma uppfattning av ett kunskapsinnehåll kan då vid olika tidpunkter aktualiseras av olika delar i kontextens relationer. Detta gör att sociala processer alltid måste vara asymmetriska. Samtidigt betyder det att Luhmann faktiskt visar på att den svarta box som handlar om faktorer som styr människornas tänkande, inte handlar om inre mentala processer utan handlar om möjligheterna att observera.

Att sociala processer är asymmetriska innebär ändå inte det samma som att säga att sociala förklaringar inte kan vara symmetriska. Vi behöver skilja på förklaringar och processer. Det är den asymmetriska funktionaliteten i de sociala processerna som möjliggör sociala förklaringar till både det som är rätt och det som

är fel. När vi ser att reflexiva processer är beroende av distinktionen mellan system och miljö är det mycket lättare att förklara hur det sociala hör samman med världens empiri. Det sociala är i själva verket resultat av denna distinktion. Det är ett sätt att försvara att all kunskap som Bloor hävdar skapas av sociala faktorer men det är ett försvar som gör att symmetrikravet blir ganska trivialt. Det viktiga är att Luhmanns betoning av asymmetri gör det möjligt att framhålla att sociala förklaringar inte motsägs av att det är uppenbart att någonstans har faktorer i miljön att göra med att vi ibland tycker att någon kunskap är mer sann än en annan kunskap.

AI frågan gör att vi ser att mycket av kritiken mot det Starka Programmet ställs på sin spets och framstår som relevant. Programmets uppfattning om kausala sociala processer leder till att man har fokuserat för mycket på intressestyrning. Det intressanta med AI-debatten är att den ställer så många frågor på sin spets att sociologins uppfattning om det sociala måste förändras. Det är därför viktigt att vi avstår från den traditionellt kritiska sociologiska analysen av AI för att istället rikta in oss på AIs sociala funktionalitet. Vi skapar bättre förutsättningar för den sociologiska disciplinens reflexiva förmåga om vi frilägger vad som ligger bakom de sociala processernas asymmetriska förhållanden, än om att vi letar efter förklaringar till att intressen tenderar att likrikta dessa processer.

8.3 Luhmanns funktionella relativism och ontologisk