Second Order Cybernetics, relativismen och det posthumana

5. Luhmanns socialitet och

världskriget. Och hur detta ledde till att människan uppfattades som en posthumanistisk varelse. Hayles menar att människans umgänge med litteraturen sedan länge har gjort henne posthumanistisk. Vilket betyder att hon måste vara något mer än enbart ett tänkande subjekt.

Hayles framställning bygger på att redovisa hur ett antal frågor behandlades under de så kallade Macykonferenserna. De ordnades efter andra världskriget för att diskutera cybernetikens möjligheter. En av de stora frågorna gällde hur man skulle uppfatta informationsbegreppet.

Hayles menar att frågan rörde tre fronter: Den första handlade om konstruktionen av information som en teoretisk enhet. Den andra om hur man konstruerar (mänskliga) neurala strukturer så att de ser ut som ett flöde av information. Den tredje om hur konstruktionen av artefakter transformerade informationsflödena så att de kunde bli observerbara och på så sätt framstå som verkliga (Hayles,1999:50).

Hayles skriver att den linje som först vann, ansåg att information stod för ett eget värde som kunde kopplas loss från människan. Motstånd mot denna syn går ut på att det är en skillnad på vad som kan innehållas i detta informationsbegrepp och de komplexa problem som cybernetiken försökte greppa. Hayles menar att uppfattningen om att information är ett värde i sig, som är mer väsentligt än materia eller energi, vann därför att det i den kulturella situation som rådde med tro på (positivistisk) vetenskap inte fanns något bättre alternativ (Hayles,1999:50).

Inom den interna debatten mellan cybernetiker började så småningom åsikter som hävdade att information inte kunde vara ett värde i sig göra sig starkare. Två rivaliserande skolor började träda fram. En som hävdade homeostasis och en annan som betonade reflexivitet. Den förra var väl förenlig med uppfattningen om att information är en egen storhet. Den andra tog fasta på att se information som en process, vilket kopplade frågan till hur reflexivitet uppstår eftersom det då också gällde att uppmärksamma effekten på mottagaren. Denna inriktning förlorade eftersom den ansågs omöjlig att hantera, då den krävde att man skulle kunna analysera den kontext som bedömdes svår att specificera och avgränsa. Den förra påstods däremot vara mycket lättare att hantera i kvantitativa sammanhang (Hayles,1999:57).

För att vi skall kunna anknyta detta till resonemanget om AI behöver vi komma med några klarlägganden: För det första innebär detta att cybernetiken under denna tid hade samma hållning till informationsbegreppet som de teorier som menar att kunskap skapas av människan genom att bearbeta objektiv information. Eftersom den symboliska AIn försöker skapa artificiella aktörer som skall bearbeta information på samma sätt som människan, kan man hävda att både denna symboliska AI och de som hävdar betydelsen av den rationella människans tankeprocesser, ligger väldigt nära det informationsbegrepp som cybernetikerna under denna tid förfäktade. De finns dock en viss skillnad på hur cybernetiken och rationalismen ser på kunskapsprocesserna.

Som vi redan varit inne på menar rationalismen att det är genom en rationell analys av det givna innehållet som information kan omvandlas till kunskap. Den symboliska AIn, som är en del av rationalistiska ansatser, skiljer sig från den traditionella rationalismen genom att den mer betonar att villkoren för den rationella analysen bestäms av lagbundenheter i världen. Därför tonar man ner medvetandets analytiska förmåga och hävdar att datorernas insats mest handlar om att registrera den lagbundna informationen och om att behandla den med redan kända lagar. De rationalister som är kritiska mot stark AI betonar däremot att den lagbundna informationen är så svår att tolka och upptäcka att det krävs mänskliga hjärnor. Bägge varianterna av rationalism har gemensamt att den kunskap man kan komma fram till är begränsad av vad sanningen tillåter. Att vetenskapen går framåt har bara att göra med att det finns så många felaktigheter i själva processen att människan sällan når fram till sanningen. Det är befogat att hävda att de rationalister som argumenterar för symbolisk AI, uppfattar att datorerna är mer tillförlitliga än människor och att AI därför lättare kan undvika felaktigheterna i processen.

Cybernetiken under denna första tid liknar den symboliska AIn, men den betonar i ännu högre utsträckning att världen är lagbunden och mekanistisk. Detta gör att man kan tona ner medvetandets roll, vilket i sin tur gör att denna cybernetik har ännu lättare att ta till sig att mänskliga handlingar kan mekaniseras.

För det andra så innebär de ståndpunkter som framläggs av den konstruktivistiska kunskapssociologin att man i första hand ifrågasätter möjligheterna till objektiv information. Kritiken handlar således inte om vilken kapacitet för rationell analys som människans medvetande har. Vi har visserligen sett att man ofta anser att informationens subjektiva värde är så knutet till att det är människor som skapat den att det också bara är människor som kan förstå den. Det är skälet till att man oftast är kritisk till stark AI. Här räcker det att visa på att kunskapssociologins inställning till information liknar den kritik som framlades internt inom kretsen av cybernetiker mot det informationsbegrepp som till en början vann. Det är viktigt att betona att denna nya inriktning på cybernetiken, den andra ordningens cybernetik, tog avstånd från uppfattningen om världens lagbundenhet. Detta innebär att utvecklingen inom cybernetiken innebar ett förhållningssätt till det mänskliga medvetandets kapacitet som är mer förenlig med den kritik mot informationsbegreppet som den konstruktivistiska kunskapssociologin uppvisar.

Hayles menar också att skillnaden mellan att uppfatta information som ett värde och som en kontext återkom i diskussionen om vilken bild av människan som skulle styra designen av cybernetiska system. Diskussionen handlade om huruvida människan skulle uppfattas som en informationshanterande maskin eller som en del i en kontext (Hayles,1999:57).

Så småningom blev anomalin i den första modellen alltför uppenbar. Det utlösande var att man ifrågasatte om människan kunde stå i mitten av modellen. Vi

bör uppmärksamma att en sådan position också ifrågasätter om det är med människan vi skall jämföra den starka AIn. Den som först ifrågasatte den regerande modellen var en man vid namn Frank Fremont-Smith. Han framhöll att en annan människa aldrig kan stå i mitten av modellen eftersom den som studerar en människa förändrar dennes relation till maskinerna (Hayles,1999:68).

Den andra ordningens cybernetik uppstod ur denna övergång till att betona reflexivitet. De centrala personerna var matematikern Heinz von Foerster samt antropologerna Margaret Mead och Gregory Bateson. De försökte lämna frågan huruvida medvetandet måste vara förkroppsligat i en människa, och valde istället att fokusera på observatören och det system i vilken observatören befann sig. Den förskjutningen av fokus är betydelsefull för DAI.

Det som bildar ett steg mellan Second Order Cybernetics och den moderna sociologiska systemteorin är teorin om självstyrande system, eller med det grekiska ord som används autopoietiska system. Teorin är grundad av chilenaren Humberto Maturana som var en av deltagarna i de senare Macy konferenserna. Teorin är utvecklad av Maturana tillsammans med en annan chilenare, Francisco Varela (Maturana,&Varela,1987), (Maturana,&Varela,1980). Varela har på senare tid rätt kraftig omformulerat sina positioner på ett sätt som innebär ett brott mot den sociologiska systemteorin. Den nya positionen går tillbaks till att de icke-rationella komponenterna i kunskapsprocessen finns nedlagda i kroppen (Varela et.al.,1991).

Han tar då ställning i den debatt som handlar om huruvida det förkroppsligade finns i mänskliga kroppar eller i den kulturella kropp som den humanistiska civilisationen har skapat.

Hayles visar att Maturana skiljer mellan allopoietiska system och autopoietiska system. Hayles menar att studiet av människan som ett autopoietiskt system är inriktat på att se hur individen har tillgång till de kvaliteter som tillåter henne att leva fritt och utveckla sin individualitet. Studiet av allopoietiska system handlar däremot om att se hur de styrs av mål som är instrumentella och nedlagda i systemet utifrån. Hayles menar till exempel att när hon kör sin bil är dess funktioner underordnade de mål hon har. Istället för att kolvarna i motorn använder energin till att reparera sig själva så använder de kraften till att driva fram bilen så att hon kan komma till sin affär. Hon fungerar då autopoietiskt men hennes bil fungerar allopoietiskt (Hayles,1999:141). Också Dirk Baecker framhåller samma synpunkt i en artikel. Han framstället det som att medan den klassiska maskinen känns igen på att dess delar gör ett arbete, processar den transklassiska maskinen information. Denna maskin styrs av cybernetiska principer på ett kritiskt sätt(Baecker,2006:38). Hayles framhåller att detta ger Maturana en möjlighet att tala om den maktkamp som finns inom samhället. Det samhälle som tvingar människan att leva som en maskin som genom teknisk determination fungerar allopoietiskt.

Humanistiska vetenskaper tycks ha mycket lättare än samhällsvetenskapen att acceptera att kulturella strukturer har en autonom funktionalitet. Framför allt

litteraturvetenskap, men också genusforskning har använt sig av cybernetiska resonemang för att belysa detta. Inom genusvetenskap är det så kallad queer-teori som har använt sig av sådana resonemang. Till exempel har Donna Haraway diskuterat cyborgen som en metafor för den könlösa och teknikberoende människan(Haraway,1991). Också litteraturvetare har använt posthumanistisk teori för att visa på texternas autonoma funktionalitet. Jonas Ingvarsson som för något år sedan lade fram en litteraturvetenskaplig avhandling om posthumanistiska inslag i svensk skönlitteratur (Ingvarsson,2003) skriver att författare som Åke Hodell och Harry Martinsson varit påverkade av cybernetiska teorier. Martinssons Aniara brukar ju ses som en stark kritik av det teknologiserade samhället. Det finns förstås mycket i dikten som kan tolkas i den riktningen. Men där finns också ett starkt drag av att det är människorna som använder tekniken för sina egna syften.

Det är också miman, en slags superdator, som utsläcker sitt eget liv som en reaktion på det människorna har ställt till med på jorden!

När Dorisburg smält bort led miman flera Dar.

Hon bad mig säga Ledningen att hon sen någon tid var lika samvetsöm som stenarna. Hon hade hört dem ropa på stenars vis i Doris fjärran dal.

Hon hade sett granitens vita gråt när sten och malm förgasas till ett dis.

Hon hade rörts av dessa stenars kval.

Förmörkad i sitt cellverk av den hårdhet som människan visar i sin ondskas tid kom hon som länge väntat var därhän att hon på mimors sätt till slut bröts ner.

Indifferenta tredje vebens tacis ser tusen ting som inget öga ser.

Nu ville hon i tingets namn ha frid.

Nu ville hon ej förevisa mer.

De sista ord hon sände var en hälsning från en som nämnde sig Den

söndersprängde.

Hon lät Den söndersprängde själv få vittna och stammande och söndersprängt berätta hur svårt det alltid är att söndersprängas, hur tiden rusar till för att förlängas.

(Martinsson,1997:52-54)