Den sociala kommunikationen och handlingsbegreppet

helt beroende av medvetandet eller om det kan ha en sådan autonomi att vi också kan hävda att medvetandet är beroende av kontexten.

6.6 Den sociala kommunikationen och

Utifrån vårt perspektiv är frågan om detta deltagande handlar om att man tillför en funktionalitet eller om man bara deltar enligt en given funktionalitet.

Eftersom det är kommunikation som är social medan handling inte är social, innebär det att sociologin behöver ersätta handlingsteori med kommunikationsteori (Luhmann,1990b:6). Vilket också innebär att relationen mellan handling och kommunikation måste ställas på huvudet. Det blir då kommunikation som är en förutsättning för handling och inte tvärt om eftersom endast kommunikation kan förändra systemreferensen. Varken psykologiska motiv, samtal eller kapacitet för att argumentera föregår handling. Endast genom den kommunikation som länkar valmöjligheterna och gör dem hanterbara kan fortsatt kommunikation komma till stånd (Luhmann,1990b:6-7).Det leder också till att sociologin bör lämna betoningen av subjektet eftersom subjektet är en del av helheten och kan således inte vara det som helheten skall baseras på (Luhmann,1990d:113-114).

Luhmann menar också att det faktum att samhället inte består av kroppar och medvetanden, innebär att förändringar i media och i teknik inte är marginella. Det antyder naturligtvis att det finns en potential också i tekniska redskap. Luhmann framhåller istället att samhället består av ett nätverk av kommunikation:

Therefore, if media and techniques of communication change, if the facilities and sensitivities of expression change, if codes change from oral to written communication ‘ and, above all, if the capacities of reproduction and storage increase, new structures become possible, and eventually necessary, to cope with new complexities (Luhmann,1990a:100).

Luhmann har själv i en artikel i antologin The Micro-Macro Link kopplat diskussionen om förhållandet mellan mikro- och makro-nivåer till kommunikationsmöjligheterna. Han förklarar att den traditionella uppfattningen om sociala system behöver göra en skillnad mellan sådana system som har monopol över kommunikation och sådana som inte har det. Han menar att sociala system fungerar som samhällen om de innehåller alla operationer som handlar om kommunikation. Systemen innehåller då allt. Om kommunikationen finns i systemens omgivning fungerar de bara som interaktioner (Luhmann,1987:114).

Det är inte fullvärdiga sociala system. Det leder till att psykiska system som människor inte kan bilda sociala system eftersom kommunikationen finns i det samhälle de ingår i. Människor kan på så sätt bara interagera med varandra inom en given systemreferens. Vi kan således inte förklara att sociala system uppkommer genom individuella handlingar.

Detta betyder inte att kommunikation är oberoende av människor.

Människor deltar i kommunikationen men de kan inte styra eller determinera kommunikationen kausalt. Människor är inte orsaken till kommunikation. Det är

endast kommunikationen som kommunicerar. Att människor kommunicerar handlar bara om ett påstående som är en konvention. Kommunikationer och inte handlingar är de minsta beståndsdelarna i det sociala eftersom det i en kommunikation deltar minst två människor, eller två psykiska system. Handlingar är däremot inte element i sociala system utan en produkt av sociala förutsättningar (Nassehi&Kneer,1997:92-94).

Skillnaden mellan begreppen interaktion och kommunikation blir inte helt klar. Luhmann använder begreppet interaktion på olika sätt. Oftast benämner han de samtal som personer har med varandra som interaktioner till skillnad från kommunikationer. Kommunikationer sker bara inom sociala system. Däremot tycks Luhmann också benämna relationer mellan olika sociala system som interaktioner. Det handlar just om att han är oklar över om olika sociala system kan kommunicera med varandra. Det bör vara så att det inte bara är inom ett socialt system som kommunikationen kan ske, utan att också olika artefaktiska system kan påverka varandra i en process som påminner om kommunikation.

Formens betydelse kunde i en bibliotekskontext handla om att texterna får en egen kraft beroende på deras positioner. Detta kan exemplifieras med en tanke som tillskrivs Foucault:

The frontiers of a book are never clear cut: beyond the title, the first lines, and the last full stop, beyond its internal configuration and its autonomous form, it is caught up in a system of references to other books, other texts, other sentences: it is a node within a network (Radford,1992:419).

Det imaginära formas på detta sätt inte i opposition till verkligheten:

it grows among signs, from book to book, in the interstice of repetitions and commentaries; it is born and takes shape in the interval between books. It is a phenomenon of the library. (citat från Foucaults text

"Fantasia of the Library", I: "Language, Counter-Memory, Practice") (Radford,1992:420)

Vi kan tillägga att det ändå bör gå att ge individernas deltagande i kommunikationen en mer formell funktion än att det bara handlar om en konvention. Om vi istället för att uppfatta individerna som enheter som bygger sin roll på en komplicerad funktion, ser dem som en form av mänskliga noder som liksom artefakter har en enkel funktionalitet, kan vi se dem som omvärld till de sociala systemen, alternativt noder inom de sociala systemen. Det kan vara så att deras kapacitet för komplext tänkande i vissa avseenden gör att de kan reta systemen mer än kulturella artefakter kan, t.ex. genom att kritisera rådande

systemreferens. Men det vi kallar konstruktiv kritik bör i första hand handla om att man försöker visa på nya möjligheter att se på problem. Då bör det inte så mycket handla om en kapacitet för kritiskt tänkande utan om att en annan människa tack vare sin sociala position alltid ser på saker utifrån en annan observatörsposition.

Det centrala är då vad som ges av situationen. Om intelligens handlar om att expandera är inte det centrala att medvetna individer tänker kritisk. Vi bör istället se på den människa som ger konstruktiv kritik som någon som fungerar som ett redskap för andra människor och att den funktionalitet som då är inblandad, på grund av kontingensen, inte kan vara särskilt komplicerad. Om vi menar att artefakten tillför funktionaliteten i den sociala kommunikationen bör också människan kunna spela denna roll.