Den situationsberoende handlingen, rationalismen och AI

Ett av de större problemen med diskussionen om AI är att den gängse uppfattningen kopplar ihop AI med en slags planerad rationalitet som måste ha att göra med medvetna handlingar. Det är därför viktigt att visa att utgångspunkten för AI-strategier inte behöver handla om en aktivitet som kräver planer. Det kan vi göra genom att ta del av en numera rätt stor diskussion kring AI som bygger på att det är ett redskap som behövs just därför att mänsklig aktivitet inte karaktäriseras av målrationalitet. Det är en diskussion som svänger på uppfattningen om AI. En uppfattning som gör att AI kan fungera just därför att vårt kunskapsinhämtande inte bestäms av målrationella strategier. Den diskussion om situationernas betydelse som Lucy Suchman för i Plans and Situated Actions, skapar något av en vetenskapsteoretisk förklaring till varför situationen är så viktig. Hon diskuterar framför allt relationen mellan planer som uttryck för medveten aktivitet, och de situationer individerna befinner sig i och försätter sig i.

Suchman börjar med att uppmärksamma att en traditionell intelligensuppfattning gör ett stort nummer av att det finns en skillnad mellan att navigera efter en planerad kurs och att navigera efter en vilja att komma fram till ett mål. Den första kopplar hon till det traditionella europeiska tänkandet.

Exemplet på det andra beteendet hämtar hon från en artikel av Thomas Gladwin (1964) som har skrivit om hur en trukesisk navigatör tar sig fram till sitt mål.⁷ Om den europeiske navigatören stöter på problem måste han först ändra planen.

Trukesen använder den information som erbjuds genom vind, vågor, tidvatten, faunan, stjärnorna och molnen. Efter dem styr han sin kurs. Hans ansträngningar handlar om att göra det som är nödvändigt för att nå målet (Suchman,1987:vii-viii).

7 Truk är en stillahavs ö i ögruppen Carolinerna i Mikronesien.

Suchman menar att dessa två olika exempel kan leda till tre olika konsekvenser.

Suchman menar att de första två är felaktiga.

Den första handlar om att det finns skilda sätt att handla som favoriseras olika mellan kulturer. Den europeiska kulturen favoriserar analytiskt tänkande där idealet är att resonera utifrån generella principer till särskilda fall. Trukeserna däremot, utan sådana ideologiska bindningar, lär sig en massa konkreta och förkroppsligade svar som bygger på minne och erfarenhet under år av faktiska resor. Suchman menar att detta sätt att skilja analytiskt tänkande från erfarenhet är felaktigt eftersom all mänsklig aktivitet, även den mest analytiska, bygger på erfarenhet. På så sätt bör vi nedtona tänkandet.

Den andra konsekvensen hävdar att om våra handlingar är planerade eller inte, beror antingen på aktivitetens natur eller på vår grad av expertis. På så sätt kan vi kontrastera instrumentella och målorienterade aktiviteter med kreativa och uttrycksfulla aktiviteter. Eller kontrastera nybörjarbeteende med expertbeteende.

Suchman opponerar sig mot en sådan syn och menar att vi måste se att trukesen använder en instrumentell handling och litar till sin expertförmåga i lika hög grad som europén när han tar sig från den ena ön till den andra.

Den tredje konsekvensen är att avsiktliga handlingar nödvändigtvis är situerade handlingar. Med situerade handlingar menar hon handlingar som utförs i den kontext som bildas av speciella och konkreta omständigheter. Det förklarar att det som vi tror är resultat av tänkande, alltså avsiktliga handlingar, i själva verket är beroende av den situation de framställs i.

Suchman argumenterar för att denna tredje konsekvens är den rätta genom att hävda att den inte är ett symmetriskt alternativ till de andra två. Den är av en annan kvalitet och mer seriös därför att den ifrågasätter om det som representerar en plan verkligen kan vara det som är grunden för handlingar i specifika situationer. Den är mer seriös därför att den handlar om grundförutsättningar.

Därmed inte sagt att inte de andra två innehåller sanningar (Suchman,1987:viii-ix).

Suchman försöker använda denna syn på handling för att diskutera hur vi skall designa intelligenta maskiner. Det går inte helt att översätta hennes resonemang till den problematik vi har tagit upp eftersom hon diskuterar expertsystem som är en del av den klassiska AIn. Vid den tiden då hon skrev sin bok hade diskussionen om den konnektionistiska AI-varianten just startat. Det är dessutom missledande att diskutera situationerna i ett handlingsperspektiv. I överensstämmelse med det resonemang vi förde i kapitel 1 bör det snarare handla om ett processperspektiv.

Suchmans argument passar ändå för att understödja DAI-strategier eftersom de bygger på att den tredje konsekvensen som handlar om situationens betydelse är den mest betydelsefulla. Och eftersom konnektionismen just är en slags artificiell positionering kan Suchmans resonemang snarast ses som en argumentering för att konnektionism är något som representerar en form av artificiell social aktivitet.

Den kan vara en analytisk modell för hur de sociala faktorerna i

kunskapsförmedlingen fungerar. Suchman säger också att hon i boken speciellt försöker utreda de fenomen som medger att datoriserade artefakter erbjuder en möjlighet att ifrågasätta distinktionen mellan det psykiska och det sociala.

Suchman menar att ett sådant ifrågasättande också handlar om hur vi kan redovisa den delade förståelse, eller ömsesidiga intelligens, som vi som människor upplever i våra interaktioner med andra. Kan vi svara på det menar hon att vi också kan förklara hur interaktionen ser ut mellan människor och vissa maskiner [som AI-datorer, min anm.] (Suchman,1987:6)

Ovanstående stödjer tanken på att det sociala inte behöver grundas på individuella handlingar. Mer konkret uppmärksammar hon att interaktionen mellan personer är lika problematiska att förklara som den process där en person interagerar med datorer. Det betyder alltså att social funktionalitet mellan personer är lika svår att få grepp om som en social funktionalitet mellan datorsystemen och mellan ett datorsystem och en människa.

Suchman tangerar frågan om hur datorerna själva interagerar med varandra.

Hon tar då sikte på att den relativa socialiteten hos datoriserade artefakter baseras på det faktum att medlen för att kontrollera datoriserade maskiner och deras beteende i allt högre grad bygger på lingvistik och i mindre grad på mekanik. Det betyder att interaktioner med maskiner mer och mer sker genom ett naturligt språk och inte så mycket genom att trycka på knappar (Suchman,1987:11).

Lingvistiska teorier brukar anges som argument för att hävda att den starka AIn inte kan vara möjlig, eftersom man menar att det bara är människan som kan hantera språket. Det intressanta med Suchmans bok är att hon visar att de lingvistiska teorierna innehåller element som inte bara har att göra med människors förmåga. Det leder henne till att se att det är situationerna som avgör interaktionen mellan människa och maskin, och inte människornas språkbehandling.

Problemet med talhandlingar är att de kräver planer. Och planer, menar Suchman, representerar ofta bara det som andra människor tillåter. På så sätt blir planer styrda av intressen. Vilket bör vara en av orsakerna till den negativa socialitet vi har talat om. Skall vi studera intelligenta handlingar måste vi studera hur människor använder situationerna snarare än hur de planerar handlingar. Istället för att inordna handlingarnas detaljer under studiet av planer skall vi inordna planerna under det större problem som situerade handlingar erbjuder (Suchman,1987:50).

Enligt Suchmans argumentation är det situationerna som skapar planerna istället för att planerna skapas av människorna. Det finns ingen absolut objektivitet. Det som finns är uppfattningen av situationerna. Frågan om de konnektionistiska systemens kapacitet är av en dubbel natur. Å den ena sidan kan vi säga att om de bara kan hantera situationer som är bestämda genom representationer så är de lika begränsade som de positioneringar som sker med hjälp av språket. Om situationerna å den andra sidan representerar något mer än det begränsade språket behöver vi redskap som kan tillåta situationerna att

kommunicera. Det råder en viss tveksamhet huruvida de konnektionistiska systemen kan omprogrammera sig själva så att de kan fungera utanför de ramar som det till människan knutna språket ger. Men om de kan det, så är de sannolikt inte ett sämre redskap för kommunikation än det talade språket. Här tangerar vi en fråga som är väsentlig för att värdera den luhmannska systemteorin. Den frågan handlar om huruvida det är rimligt att anta att andra system än de psykiska, d.v.s.

människor, kan observera. Vi återkommer till denna centrala problemställning.

Om vi återgår till Suchmans resonemang så menar hon att planer är resurser för situerade handlingar, men de bestämmer inte vilka handlingar som blir resultat av planerna. Det slutgiltiga resultatet ges av villkoren i situationen. Suchman illustrerar detta med hur man beter sig om man vill åka kanot genom svåra forsar.

(Suchman,1987:52). Man börjar med att stanna upp och ta sig en titt på fallet och planera en strategi.

The plan might go something like ”I’ll get as far over to the left as possible, try to make it between those two large rocks, then backferry hard to the right to make it around that next bunch." A great deal of deliberation, discussion, simulation, and reconstruction may go into such a plan.

Men hur detaljerade planer man än gör så tvingas man ändå att reagera på alla oväntade situationer som uppstår då man faktiskt åker iväg. Man får då falla tillbaks på de färdigheter man sedan tidigare har.

The purpose of the plan in this case is not to get your canoe through the rapids, but rather to orient you in such a way that you can obtain the best possible position from which to use those embodied skills on which, in the final analysis, your success depends.

Detta betyder att planer bara kan hjälpa oss att förbereda oss för att ta emot det som situationen ger oss. De kan bara vara en förberedelse för att se de situationer som ger mening. De kan bara sätta igång den kommunikativa kapaciteten. De kan inte i sig vara det som omformulerar livsvärlden. Att vi tror att det är den mänskliga handlingen som skapade våra möjligheter att se, har att göra med att vi inte kan tolka det som funnits i situationen innan vi har varit igenom den.

Eftersom det var vår plan som förde oss in i situationen tror vi att vi har följt en plan (Suchman,1987:52).

Vi har i detta kapitel sett att det är ifrågasatt om intelligens handlar om tänkande eller om ett beteende. Med hjälp av konnektionistisk AI, Luhmanns systemteori och idéer om situationernas betydelse har vi visat på att de sociala processer som är inblandade i skapandet av ny kunskap åtminstone inte handlar om tänkande.

Vi har visat att klassisk AI måste jämföras med människornas tänkande och att den formen av intelligens knappast kan artificialiseras. Konnektionistik AI står däremot mycket nära sociala processer kring kunskapsskapande. Vi har sett att det finns mycket som talar för att konnektionistisk AI kan vara förenlig med sociala processer just därför att sådana processer måste använda den kulturella sociala struktur som består av olika typer av artefakter.

Vi har också visat på att Searles argument mot AI blir ifrågasatt just därför att sociala processer kring kunskapsskapande har att göra med de möjligheter som ges av situationer. Förståelse är något som uppstår först efter att situationerna gett oss möjligheter att förstå.

Dessutom har vi diskuterat huruvida det finns anledning tro att konnektionistisk AI som en modell för social AI kan ha förmågan att programmera om sig själv. Med hjälp teorier om situationernas betydelse för att se nya möjligheter har vi visat på att det är en fråga som inte så lätt går att avfärda.

Talhandlingar som uttryck för socialitet kräver planer vilket gör att den typen av socialitet kräver formalism.