3. Debatten om AI
3.1 Turings test och jämförelsen med människan
Att intelligens uppfattas som ett beteende har också ifrågasatts. Sven-Eric Liedman framhåller att det är ifrågasatt om problemet gäller enbart ett beteende eller ett verkligt tänkande (Liedman,2001:129ff.). De som kritiserar Turingtestet menar att ett beteende inte är samma sak som att människan verkligen har använt sin tankeförmåga. Det finns ett antal kommentarer man kan ge till detta påstående.
Det mest uppenbara är hur vi skall kunna skilja ett beteende från ett tänkande. Jag uppfattar att tänkandet i funktionellt hänseende anses vara något mycket mer komplext än ett beteende. Det är väl här som uppfattningen om att hjärnan är en oöverträffad maskin för komplex funktionalitet kommer in. En annan uppfattning grundar sig på att tänkandet är något som sker internt inom medvetandet, medan ett beteende kan ske utan tankeverksamhet och på ett reflexmässigt sätt. Här uppstår en svårighet att visa vad som skiljer tänkandet från den kalkylerande rationaliteten. Den skillnad man kan se är att rationaliteten ändå utgår från regler medan tänkandet sker mer förutsättningslöst. Vi har redan varit inne på att man gärna kopplar behovet av dessa internaliserade medvetandeprocesser till att vi också behöver göra något av allt det som i vår omvärld är icke-formaliserat och därför inte kan behandlas med kalkylerande rationalitet. Det är just på denna punkt som vi behöver uppmärksamma att de som intresserar sig för hur AI kan bidra till kunskapsutveckling, menar att de tänkande medvetandeprocesserna är alldeles för begränsade för att kunna tolka det icke-formaliserade på nytt sätt. Man menar att medvetandet trots allt är bundet till den kalkylerande rationaliteten. Det är här som Luhmanns teori blir så användbar eftersom den visar att inte ens en människa kan tänka utanför de givna ramar som skapas av systemreferens. På så sätt blir
”tänkandet”, i processer som strävar efter att skapa ny kunskap, inte särskilt komplicerat. Den process som syftar till att utveckla systemets referensramar handlar om kommunikation och det är bara systemet självt som kan kommunicera.
Vi bör uppmärksamma att den AI-kritiska och företrädesvis konstruktivistiska sociologi som vi kommer att ta upp i denna avhandling, har ett ambivalent förhållande till rationalitetsbegreppet. Å ena sidan kritiserar den att människorna gör rationella överväganden med hjälp av sina hjärnor. Men å den andra sidan hävdar den att rationalitet styrs av regler som är skapade i och av sociala processer.
Ett sätt att tolka detta är att rationalitet består av en egenskap i de sociala strukturerna och att människans medvetande inte är kapabelt att gå ut över det som reglerna tillåter. Det är ett argument som anger att människans medvetande inte kan nå det som inte är formaliserat. Och samtidigt ett stöd för Luhmanns argument att rationalitet handlar om en från människan extern egenskap. En sådan argumentation är väl förenlig med påståendet att människan måste använda redskap för att kunna nå det icke-formaliserade.
En möjlighet att tolka denna sociologiska kritik är att den hävdar att social intelligens behövs för att tillåta människan att gå utöver den kalkylerande rationalitet som ett medvetande tillåter. Det är när flera medvetanden kommunicerar med varandra som människorna kan se något nytt. Det svar som
DAI perspektivet ger, är att det blir svårt att förstå hur flera medvetanden kan fungera tillsammans om inte kommunikationen går via olika former av artefakter.
Vi behöver alltid använda ett språk för att kunna kommunicera. Och oftast behöver vi kommunicera via litteratur och andra artefakter. Det går då att hävda att själva funktionaliteten kommer från artefakterna, eftersom det blir svårt att förstå att flera enskilda medvetanden, som bara är kapabla till kalkylerande rationalitet, plötsligt skulle bli kapabla att gå utöver dessa begränsningar bara därför att de träffar andra människor. Visserligen vet vi att vi ofta stimuleras av andra människor, men man bör kunna hävda att vi stimuleras av dessa människor just därför att de ur vårt eget perspektiv representerar en form av artefakt. Vi kan ju faktiskt inte direkt kommunicera med den andres medvetande och vi kan aldrig helt förstå vad en annan människa menar. På så sätt bör inte andra människor representera någon annan kvalitet än den som vi till exempel kan få genom att läsa en text.
Den dominerande sociologiska kritiken av AI bygger på att den sociala funktionaliteten hör samman med det mänskliga medvetandets egenskaper. Utifrån den luhmannska sociologin finns det större anledning att se på tänkandet som ett beteende eftersom tänkandet är styrt av de förutsättningar som observatörspositionen medger. Det som medger att människan kan gå utöver det som den kalkylerande rationaliteten tillåter, handlar då inte om att hon tänker sig fram till ny kunskap, utan om att hon befinner sig i positioner som tillåter att hon beter sig intelligent. Denna uppfattning om vad intelligens handlar om, är då förenlig med att artefakter åtminstone innehåller en del av det som vi kallar social funktionalitet. Det är svårt att bevisa att det förhåller sig på detta sätt. Den svårigheten måste värderas utifrån att det är lika svårt att verkligen bevisa att intelligens bara handlar om en intern kapacitet i människans medvetande.
Liedman framhåller också en annan fråga. Den tar fasta på om det är människan som är jämförelsepunkten eller en mer allmän rationalitet som maskinen liksom människan kan ha del i? Jag uppfattar inte att Liedman själv tar ställning till dessa frågor. Frågan bör handla om i vilken mån det finns anledning att tala om att det finns en verklig ontologisk nivå som skapar någon form av lagbundenhet som styr skapandet av ny kunskap. Existensen av en sådan lagbundenhet är något som den symboliska AIn grundar sina positioner på. Det är en position som även den kausala holistiska sociologin bör bekänna sig till, även om lagbundenheterna kommer av att människor brukar bete sig på ett visst sätt och inte av att naturen är lagbunden.
Den senare positionen aktualiserar frågan om inte en socialitet som enbart har att göra med kapaciteter hos människorna, till slut landar i en uppfattning om att det är naturen som ger det sociala en lagbunden form. Det är på så sätt som frågeställningarna som handlar om vad det sociala är, påminner om de frågeställningar som diskuteras inom utvecklingsbiologin.
Både klassisk AI och konnektionistisk AI har använts som modeller för stark AI. Vi kan alltså inte säga att den ena eller den andra modellen ligger närmast stark AI. Om sociala processer är centrala för skapandet av kunskap bör det vara ett argument emot en stark klassisk AI, eftersom denna AI-form bygger på att naturen exponerar kunskap genom lagbundna processer.
Skillnaden mellan konnektionistisk och klassisk AI återkommer vi till i nästa avsnitt. Här kan vi nöja oss med att det är en kritik om att det inte är någon egentlig skillnad mellan dem, som gör det så angeläget att på djupet diskutera hur de sociala processerna fungerar. Om dessa sociala processer måste stå i direkt förbindelse med mänskliga handlingar därför att bara människan kan skapa det sociala, talar det för att det inte är någon skillnad mellan konnektionistisk AI och klassisk AI avseende deras förmåga att innehålla en social funktionalitet. Varken den ena eller den andra kan fungera därför att det som skapar förändring av noderna alltid måste skapas genom ett mänskligt medvetande.
Att ta ställning till ett sådant argument kräver att vi ger oss in i samma krångliga diskussion som den som sociologin själv för kring frågan om MI gentemot holism. Om det är så att sociala processer måste grundas på mänskliga handlingar bör det vara omöjligt att hävda en holistisk syn på samhället. Om vi däremot skall hävda holistiska argument måste vi hitta någon annan bärare av den sociala funktionaliteten än människan. Sådana argument behöver dessutom kunna visa att sociala processer handlar om annat än en naturgiven lagbundenhet. I så fall bör de argumenten likna de argument man behöver använda för att tala om att konnektionism innebär något annat än symbolisk AI. Den holistiska sociologin måste alltså visa att den funktionalitet som skapar sociala processer inte heller är beroende av att processas av det mänskliga medvetandet.
Det som har styrt försöken med klassisk AI är en uppfattning om att hjärnans komplexitet har att göra med kapaciteten att tolka den lagbundenhet som finns i världen. Den komplexa funktionalitet eller den intelligens som behövs, handlar då om en förmåga att upptäcka de lagbundenheter som finns i världen. Det är den definition av intelligens som brukar ligga bakom IQ-tester. Kritiken handlar då om att datorer inte kan ha en sådan funktionalitet att de i sig själva kan anses intelligenta. Vi har redan uppmärksammat att den sociologiska kritiken oftast utgår från att den mänskliga funktionaliteten inte handlar om att upptäcka lagbundenheter i världen utan om att skapa något nytt. Intelligens blir då något som mer handlar om kreativ kapacitet. Den handlar om att skapa något av det icke-formaliserade som finns i världen. Vilket i sin tur handlar om en förmåga att kunna observera och reflektera. Det bör därför vara fråga om en funktionalitet som handlar om andra saker än att människan internt analyserar de intryck hon får från världen.
Huruvida konnektionismen kan vara modell för en stark AI representerar den tekniska form som frågan om den artificiella intelligensens kapacitet kan ta. Vi bör hålla i minnet att det är en kapacitet som skall jämföras med den kapacitet som
människan kan ha. Det är då av yttersta vikt att vi håller i minnet att den dramaturgi som ligger bakom tanken på DAI innebär att även villkoren för människans kapacitet för intelligenta handlingar ges av egenskaper i kontexten eller i miljön.