7 Den nya lagens tillämpningsområde
7.4 Definitioner i den nya lagen
7.4.1 Behovet av definitioner
Förslag: En definition av uttrycket ”jordbruks- och
livsmedelsprodukter” ska föras in i den nya lagen.
I artikel 2.1–2.5 i UTP-direktivet finns en förteckning med definitioner av fem uttryck som används i direktivet. Dessa är jordbruks- och livsmedelsprodukter, köpare, offentlig myndighet, 14 Artikel 9 och skäl 40 till UTP-direktivet.
15 Kommissionens expertmöte den 27 juni 2019 angående implementeringen av UTP-direktivet samt punkten 2 a i kommissionens svar på Danmarks förfrågan angående implementeringen av UTP-direktivet, AGRI.DDG3/AK/pm Ares (2019) 2489789, daterat den 12 april 2019.
Den nya lagens tillämpningsområde Ds 2019:19
leverantör samt jordbruks- och livsmedelsprodukter som är färskvaror. Uttrycket ”jordbruks- och livsmedelsprodukter” ska definieras i den nya lagen för att säkerställa att uttrycket får samma betydelse som i direktivet. Definitionen ska av samma anledning motsvara den som finns i UTP-direktivets artikel 2.1. I övrigt saknas skäl att i lagtext definiera fler uttryck. Köpare, offentlig myndighet och leverantör är självförklarande uttryck som inte begränsas av direktivet annat än att konsumenter undantas från tillämpning- sområdet (se avsnitt 7.1), vilket bör framgå av lagtexten. Utredarens särskilda överväganden om uttrycket jordbruks- och livsmedels- produkter som är färskvaror samt uttrycket leveransavtal utvecklas i följande avsnitt.
7.4.2 Särskilt om färskvarudefinitionen
Den färskvarudefinition som direktivet använder påverkar regelverket i två avseenden; betalningstider (artikel 3.1 första stycket a) och sena avbeställningar (artikel 3.1 första stycket b).
I UTP-direktivets artikel 2.5 definieras färskvaror som ”jordbruks- och livsmedelsprodukter som på grund av sin beskaffenhet i förädlingsledet kan komma att bli undermåliga för försäljning inom 30 dagar från skörd, produktion eller förädling”. I direktivets skäl anges dock att de definitioner som används i unionsakter med koppling till livsmedelslagstiftning har andra syften, såsom hälsa och livsmedelssäkerhet, och därför inte lämpar sig som utgångspunkt vid tillämpningen av UTP-direktivet.16
Definitionen ger enligt utredaren upphov till många följdfrågor särskilt som direktivet å ena sidan föreskriver en särskild tidsgräns (30 dagar) samtidigt som denna å andra sidan inte alls ska beräknas på samma sätt som i livsmedelslagstiftningen. Frågan blir då på vilka grunder 30-dagarsfristen ska räknas?
Hur förhåller sig direktivets definition till livsmedelsindustrins hållbarhetsmärkningar ”sista förbruknings-datum” och ”bäst före- datum”? Det ska anmärkas att det inte finns någon generell
harmonisering av dessa märkningar inom EU.17 Sista
förbrukningsdag är ett datum som innebär att förbrukning efter 16 Skäl 17 till UTP-direktivet.
Ds 2019:19 Den nya lagens tillämpningsområde
detta datum inte är mikrobiologiskt säkert. Produkten får därför inte säljas efter utgånget datum (t.ex. köttfärs). Eftersom märkningen hänger ihop med livsmedelssäkerhet lämpar den sig inte för att definiera färskvaror enligt direktivet. En bäst före-märkning innebär att produkten garanteras samma kvalitet fram till ett visst datum. Produkten får dock fortsatt säljas efter bäst före-datum. Hållbarheten efter bäst före-datum beror på hur produkten hanteras.
Vidare uppstår i flera fall gränsdragningsfrågor. Produkter som kött och mjölk framstår som uppenbara färskvaror, men ska t.ex. torkat kött och UHT-behandlad mjölk särskiljas? Frukt och grönt är produkter som helt saknar bäst före-märkning, men torde generellt betraktas som färskvaror. Bör exempelvis lök, som har en relativt lång hållbarhet, särskiljas? Frysvaror intar en särställning. Färskvaror som exempelvis fisk och kött torde ”omvandlas” till icke- färskvaror om de fryses, men aldrig kunna återgå till färskvaror igen genom att produkterna åter tinas.18 Det medför i princip att handel
med produkterna skulle kunna ske med ett bättre direktivskydd innan dessa fryses, vilket skulle kunna motverka en rationell livsmedelshantering med hög livsmedelssäkerhet.
Flera medlemsstater har bedömt att det finns en gränsdragningsproblematik med färskvarudefinitionen. Tjänstemän vid kommissionen har uttalat att man inte har för avsikt att upprätta en lista över produkter som får anses vara färskvaror, utan att en bedömning får göras i varje enskilt fall.19
Sammanfattningsvis är risken med en färskvarudefinition att regelverket blir svårtillämpat och ökar den administrativa bördan för såväl berörda aktörer som tillsynsmyndigheten. Fråga uppkommer därmed om det finns anledning att upprätthålla direktivets gränsdragning mellan färskvaror och andra jordbruks- och livsmedelsprodukter. Av utredarens närmare överväganden i denna fråga (se avsnitt 8.2 och 8.3) framgår att det är utredarens slutsats att färskvaror inte bör särskiljas från övriga jordbruks- och livsmedelsprodukter.
Uttrycket ”jordbruks- och livsmedelsprodukter som är färskvaror” behöver endast definieras i den nya lagen under 18 Jfr skäl 17 till UTP-direktivet som stadgar att definitionen gäller oberoende av hur produkten hanteras efter försäljning.
Den nya lagens tillämpningsområde Ds 2019:19
förutsättning att uttrycket ska användas i lagen. Det är således utredarens bedömning att det inte heller behöver införas en färskvarudefinition i den nya lagen.
7.4.3 Särskilt om leveransavtal
I UTP-direktivet används genomgående uttrycket ”leveransavtal” för att beskriva relationen mellan köpare och leverantör. Direktivet fastställer inte någon definition av vad som avses med ”leveransavtal”. Definitionen av leveransavtal får enligt skälen till direktivet i stället fastställas i medlemsstaternas nationella rätt. Enligt utredarens uppfattning är det mot denna bakgrund inte någon egentlig skillnad mellan uttrycken leveransavtal respektive avtal. I svensk rättstradition används uttrycket leveransavtal endast på energiområdet. I jordbruks- och livsmedelskedjan används det gängse uttrycket ”avtal”, varför detta uttryck bör användas i lagtexten samt i den fortsatta framställningen. Detta gäller med undantag för när UTP-direktivet citeras. Vad som ska anses vara ett avtal får avgöras i det enskilda fallet, med utgångspunkt i avtalsrättsliga bestämmelser och principer om t.ex. gemensam partsvilja och konkludent handlande.20 Någon definition av
uttrycket avtal behöver således inte lagregleras.
20 Jfr skäl 24 till UTP-direktivet.