UTP-direktivets krav och lagstiftningsbehovet

Artikel 3.1 första stycket a i UTP-direktivet avser reglering av betalningstider i jordbruks- och livsmedelskedjan. Artikeln anger i korthet att det ska införas ett förbud mot betalningstider som överstiger 30 dagar för jordbruks- och livsmedelsprodukter som är färskvaror respektive 60 dagar för andra jordbruks- och livsmedelsprodukter. I skälen till direktivet anges att färskvaror vanligtvis används eller säljs snabbt och att betalning för färskvaror

Otillbörliga handelsmetoder som ska vara förbjudna Ds 2019:19

senare än 30 dagar därför inte är förenligt med god affärssed. För att jordbrukare och deras likviditet ska skyddas på ett bättre sätt ska leverantörer av jordbruks- och livsmedelsprodukter inte behöva vänta på betalning längre än 60 dagar.1 _{Bestämmelsen är tvingande}

och saknar motsvarighet i svensk rätt. Det krävs därför lagstiftning. Som redovisas i avsnitt 5.6 gäller enligt nuvarande ordning generellt att, om inget annat har avtalats mellan parterna, betalning ska ske vid leverans. Parterna har emellertid möjlighet att genom avtal avvika från den huvudregeln. Möjligheterna att avtala om längre betalningstider är dock begränsade så att en fordran förfaller till betalning senast 30 dagar efter att borgenären har framställt ett krav. Det finns också en undantagsregel som innebär att, vid avtal mellan näringsidkare, betalning kan ske senare, om borgenären uttryckligen har godkänt detta.

UTP-direktivet lämnar inte utrymme för parterna att i det enskilda fallet avtala om längre tid än vad som följer av de regler som finns i direktivet.

Det finns därför behov av lagändringar som innebär att parterna i sådana fall som ligger inom direktivets tillämpningsområde inte kan tillämpa längre betalningstider än de som ska gälla genom de bestämmelser som genomför direktivet och som redan gäller som dispositiv rätt mellan näringsidkare.

Övervägandena i denna del gäller också om Sverige ska införa samma skydd för samtliga jordbruks- och livsmedelsprodukter som för jordbruks- och livsmedelsprodukter som är färskvaror. Med hänsyn till direktivets skyddssyften måste i så fall betalningstiderna generellt regleras till den lägsta av flera nivåer. Detta skulle innebära en tvingande reglering av en betalningsperiod om maximalt 30 dagar för samtliga jordbruks- och livsmedelstransaktioner. Enligt utredaren talar övervägande skäl för en sådan lösning.

8.2.2 En generell 30-dagarsregel för betalning inom jordbruks- och livsmedelskedjan

I näringslivet i stort har betalningstiderna ökat i avtalsförhållanden

mellan mindre och större företag.2 _{De bestämmelser om}

1 _{Skäl 17 till UTP-direktivet.}

2 _{Se närmare härom i t.ex. Tillväxtverkets och Bolagsverkets Utredning av vissa frågor i anslutning}

Ds 2019:19 Otillbörliga handelsmetoder som ska vara förbjudna

betalningsperioder som fastställs i UTP-direktivet utgör särskilda regler för jordbruks- och livsmedelssektorn. Vid handels- transaktioner i allmänhet gäller, som tidigare redogjorts för, redan att parternas möjligheter att avtala om betalningstider som huvudregel är begränsade på så sätt att en fordran ska betalas senast 30 dagar efter det att borgenären har framställt krav härom. Det kan konstateras att betalningstiderna i jordbruks- och livsmedelskedjan enligt uppgifter från branschen redan är i genomsnitt cirka 30 dagar. En bestämmelse om 60 dagar är med andra ord ingen förbättring. En sådan bestämmelse riskerar tvärtom att uppfattas som den ”normala” betalningsperioden och därmed leda till längre betalningstider än vad som är praxis idag.3

Bestämmelsen om betalningsperiodens längd handlar om riskfördelning. Flera mindre leverantörer uppger att de inte sällan får agera ”bank” åt stora köpare genom att gå med på långa betalningstider. Det är inte rimligt att primärproducenterna ska stå för handelns krediter. Genom en marknadsrättslig och generell 30- dagarsregel bör möjligheterna att åstadkomma kortare betalningstider inom jordbruks- och livsmedelskedjan förbättras. I och med att det är fråga om en bestämmelse som gäller inom en avgränsad sektor, finns det möjlighet att utöva offentlig tillsyn beträffande en sådan marknadsrättslig bestämmelse. Därigenom förskjuts finansieringsbördan och risken fördelas på ett rimligare sätt. Långa betalningstider inom sektorn leder nämligen till försämrad likviditet för leverantörerna, vilket i sin tur ger dem sämre möjligheter att driva och utveckla sina verksamheter. En fördel med att införa en generell 30-dagarsregel är mot denna bakgrund att likviditeten kan förväntas bli bättre för små och medelstora företag, ett av syftena med bestämmelsen. 4 _{Vidare kan förbättrad likviditet}

för primärproducenter förväntas leda till ökad lönsamhet och produktionsvolym, vilket är i linje med den nationella livsmedelsstrategin.

Även starka förenklingsskäl talar för en generell 30-dagarsregel. Vad som avses med en färskvara riskerar att bli föremål för tolkningar och innebära svåra gränsdragningsfrågor. En särskild färskvarubestämmelse riskerar därmed att försvåra tillämpningen av 3 _{Samma argument framfördes även mot förslaget om en 60-dagarsregel i samband med genom-} förandet av direktiv 2011/7/EU, se prop. 2012/13:36 s. 19 f.

Otillbörliga handelsmetoder som ska vara förbjudna Ds 2019:19

bestämmelsen om betalningstider. Även detta talar för att det inte bör göras någon skillnad på färskvaror och andra jordbruks- och livsmedelsprodukter. De allmänna skälen mot en särskild färskvarudefinition utvecklas närmare i avsnitt 7.4.2.

Utredarens samlade bedömning är därför att det bör införas en bestämmelse i den nya lagen om att en leverantörs fordran på betalning för jordbruks- eller livsmedelsvaror, färska eller ej, aldrig förfaller till betalning senare än 30 dagar efter det att leverantören har krävt att fordringen betalas. Samma starttidpunkt för betalningstidens längd ska gälla, oavsett om det är fråga om regelbundna eller oregelbundna leveranser. Undantag från tillämpningsområdet ska införas i särskilda bestämmelser och en specialregel ska reglera situationen att köparen fastställer priset genom en s.k. avräkning, se utredarens närmare överväganden i dessa delar i följande avsnitt.